Strejkandet är i gång. Först målarna och byggarna, sen har en mängd förbund talat om att strejka.
Den en gång så stridbara svenska arbetarrörelsen visar framfötterna för första gången sen 90-talets bageri- och Toys R Us-strejker som blev det sista sorgliga uttrycken för något som började så bra med gruvstrejkerna.
Vad vi känt av sedan 90-talet är borgarklassens offensiv. När muren föll blev ord som solidaritet fula och det sista man skulle satsa på var kollektiv styrka, i stället skulle man göra om sig och klättra uppåt på bekostnad av ens kollegor.
Sulan fick gå och Göran Persson tog vid. Palme hade snackat om demokratisk socialism, men de nya ljuden i skällan från reformismen var ”tillväxten” och bakom detta fokus på tillväxt gömde sig en offensiv mot arbetarklassen och vår rörelse.
Samtidigt som vi inte skulle lita på de som sitter i samma båt som oss själva, skulle vi vika oss för att nationalekonomin skulle gå med tillväxt, alltså att de som köper vår arbetskraft tjänar pengar på oss. Krisen började på 90-talet med Nyckeln och Gotha Bank och genom bankakuter betalda av svenska folkets skattepengar överlevde borgarklassen genom att slakta den offentliga sektorn.
Det är arbetarklassen, alltså vanligt folk, som skapar all rikedom i samhället genom att sälja sin arbetskraft. Folkhemmets tanke gick ut på att en del av värdet från vårt arbete skulle återinvesteras så att det gynnade alla i Sverige. Erlander lär en gång ha sagt att hans mål var att ha offentligt ägda sjukhus med sådan hög kvalité att till och med överklassen vill bli behandlade på dem.
Men 90-talet innebar folkhemmets slut. Nu skulle vi med i EU och för att tillväxten skulle växa ännu mer, alltså värdet av det arbete vi säljer till arbetsköparna, så var det viktigt med den fria rörligheten, så att arbetsköparna skulle kunna anställa arbetare från fattigare länder utan kollektivavtal, svenska lönenivåer eller fackliga rättigheter. Under 90-talet fick vi också ofoget med bemanningsföretag.
Så, för att summera, bakom tillväxtsnacket låg en offensiv mot arbetarklassen. Talet om tillväxt bidrog till att trubba av arbetarklassens rörelses udd och band upp oss bakom kapitalet och fick oss att tro att fienden var ”extremister” som inte villa sitta still i båten och inte de arbetsköpare som gjorde stora vinster genom talet om tillväxt.
Men med en strejkvåg på gång, kan vi kanske vända utvecklingen och gå från defensiv till offensiv.
Under hela Perssons tid motarbetades den fackliga stridbarheten effektivt från ledarskapet inom (s). Antalet strejker blev helt enkelt färre.
Naturligtvis ville inte den borgerliga Alliansen ha strejker heller och Löfvens regering har ärvt denna arbetarfientliga linje.
Att det ser ut att bli en strejkvår under sossarnas regeringsinnehav är naturligtvis genant för Löfven, när han sitter med mössan i hand hos Svenskt Näringsliv. Det sista han vill ha är klassmilitans.
När Findus kungjorde att de skulle flytta till Tyskland, fick LO-basen Thorwaldsson dra till Bjuv och försöka leda allsången ”inte en enda ärta ska flyttas till Tyskland”.
Han sa naturligtvis ingenting om hur man skall hindra det. Inget tal om strejker eller att utnyttja regeringens makt att förstatliga företaget och driva vidare det.
LO-basen sitter ju nu i en svår sits. Han är sosse och som sosse är han en förrädare. En våg av strejker skulle hota den ”stabilitet” och ”tillväxt” hans parti värnar. Blir det många och långa strejker, kommer både han och (s) att vara tvungna att bekänna färg.
På 80-talet var det mycket prat om ”rosornas krig”. Något sådant kan komma igen. Bekänner sossarna färg, måste även LO göra det. Säljer Löfven ut fotfolkets kamp, så måste LO välja om de skall vara fack eller nickedocka åt Rosenbad.
Väljer LO kamp, så kommer de att visa sig vara inkompetenta.
I vilket fall som helst så öppnar sig en situation för oss arbetare som är gynnsam. Vi har en chans att vända defensiven till offensiv och att, om striderna växer, byta ut hela ledarskapet inom LO till en kämpande ledning.
Framtiden är ljus! Vi säger seger åt de strejkande och solidaritetsaktioner från andra arbetarorganisationer!
Bengt Lennartsson
