Arlas bluff

Jonas Gardell lär ha myntat frasen ”landet mellanmjölk” om Sverige. Jag har aldrig läst någon av hans böcker, så jag skall inte kommentera det hela, mer än att jag tycker att det låter en smula föraktfullt mot svenskar i allmänhet.

Någon som verkar ha tagit på vara av detta är mejeriföretaget Arla.

Att Gardell, som är öppet homosexuell, står som inspiration till deras nya reklam är uppenbar och att de spelar på hans homosexualitet är lika uppenbart.

För i den nya Arla-reklamen talas det om ”landet ekomjölk” och efter att ha lyft fram en knippe värderingar som den småborgerliga vänstern säkert applåderar som progressiva, typ att män stannar hemma med barnen, så kulminerar reklamen i en bild på den homosexuella idrottskvinnan Anja Pärsson med partner och barn med ord som ”en gång i tiden var det inte självklart att två personer av samma kön skulle kunna skaffa barn, vi har förändrats, välkommen till landet ekomjölk”.

Utan tvekan är ekomjölk säkert bättre ur ekologisk synvinkeln, men man sätter lite mjölken i halsen när Arla försöker framstå som progressiva. De kanske lurar vänsterpartister, men känner man till lite mer om Arla, så låter man sig inte luras.

Jag har jobbat för Arla
Under Persson-krisen under 90-talet var det svårt att få jobb, så jag stack och jobbade i England ett år, för att ge min meritförteckning lite mer innehåll. Jag gjorde lite allt möjligt, men en del av tiden jag jobbade där, så var jag på ett mjölkbutlerings”fabrik” (jag säger buteljering, för engelsmännen dricker mjölk ur plastflaskor, eller gjorde det i alla fall när jag bodde där). Stället ägdes av Arla/MD Foods-koncernen.

Det fanns inget progressivt när fabriken.

Jag jobbade med en NEPAS BV 501 (vill jag minnas maskinen hette). Mjölkflaskor kom från bandet till slutpunkten, där jag stod med min NEVAS. Apparaten sorterade flaskor från bandet och min uppgift var att sätta in plastbrickor som mjölkflaskorna sorterades i och sen satte jag brickorna på vagnar som lagerkillarna tog hand om och ja, vi var bara killar på hela arbetsplatsen.

Bandet var segregerat. Det var vita engelsmän som skötte det tekniska, det var svarta britter som var team leaders eller hade lugna jobb som att kolla att det kom flaskor på bandet, medan vi NEPAS-grabbar var en svenne (jag) och i stort sett bara cyprioter, medan de på lagret bestod av svarta afrikaner i första generationen, samt albaner.

Det faktum att företaget uppenbarligen rekryterade efter raskriterier var ett listigt sätt att splittra arbetarna. I stället för att kämpa med varandra, så blev minsta bråk på arbetsplatsen etniskt laddat. De svarta kallade oss vita för ”blood klaats” och toaletterna på arbetsplatsen var rasistiskt nedklottrade och de olika etniciteterna åt inte vid samma bord och satte sig bland sina ”egna” i rökrummet, osv.

Så Arla är ett företag som för i alla fall 15 år sen bidrog till rasism. Är det detta som menas med ”landet ekomjölk”?

Men det slutar inte där. Vi uppmanades att inte vara fackligt aktiva. I England var det då i princip omöjligt att få fast anställning. Man jobbar sex månader här och sex månader där, medan bemanningsföretaget profiterar på din lön. Att engagera sig fackligt och kräva sin rätt blir inte bara dåliga meriter, utan bemanningsföretaget som lever på dig vill så klart bara ge sina tjänsters köpare ”lugna” killar. Adecco eller vem det nu är vill ju gärna inte få dåligt rykte som ett företag som tillhandahåller bråkstakar.

Nåja, i stället för fack, hade vi möten med obligatorisk närvaro, där vi kunde ge varandra röda och gula kort. Detta för att komma bättre överens, hette det, men självklart innebar det att vi i stället för att enas och kräva bättre villkor, så skulle vi dissa varandra och sen komma överens, så att vi kunde jobba så effektivt som möjlig tillsammans. Det säger sig själv att vi inte kunde dela ut kort till ledningen eller förmannen. I praktiken var det lagerkillarna som fick flest kort, för folk slickade uppåt och sparkade neråt.

Även om ingen var aktiv i facket, så hade vi i alla fall ett fackombud för syns skull. Denna persons största hobby var rävjakt. Eftersom han inte var adlig, fick han naturligtvis inte vara med och jaga på riktigt, men han fick rida med och titta på när adelsmän driver hundar efter en oskyldig räv. Säger allt om han egentligen.

Så, nej, Arla lurar inte mig
Jag vet inte hur det ser ut på svenska Arla-arbetsplatser, för jag har aldrig jobbat för Arla i Sverige, men om någon som läser detta har gjort det, så var varnade, trots tal om landet ekomjölk, så är och förblir Arla ett kapitalistiskt företag och som sådant bara intresserade av mörkblå mörkerpolitik. Visst, de kanske kan lyfta fram Anja Pärsson, men fråga dem om deras syn på arbetsmiljö och fackliga rättigheter i utlandet i så fall.

England av idag är Sverige i morgon, det är till engelska politiker som svenska ser till för inspiration. Reinfeldts ”nya moderaterna” var inget annat än försvenskning av Anthony Blairs ”New Labour”, medan Blair vände Labour till höger, vände Reinfeldt moderaterna åt vänster, medan både genomförde brutala nedskärningar med arbetarrörelsen och de svagaste i samhället i sikte.

Vi kan fortfarande ändra på saker. I slutändan kommer vi inte att kunna rädda kapitalismen, oavsett hur mycket ekomjölk vi dricker eller el-bilar vi kör, vad som behövs är en socialistisk revolution och övergång till ett arbetarstyrt samhälle med planekonomi. Men tills det blir en realitet, måste vi kämpa tillsammans för de rättigheter vi har, vi måste försvara facken och vi måste kräva rätten till fasta anställningar och slut på bemanningsföretagens diktatur!

PS. På tal om reklamfilmer, jag har länge undrat vad folk som jobbar på Bregottfabrikerna egentligen tycker om Bregotts reklam!

Bengt Lennartsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.