Begreppet mänskliga rättigheter håller på att förfalla till ett slagord som de mäktiga i världen lockar eller hotar med när de vill befästa och utöka sin egen makt.
Rätten till arbete definieras i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna som en central rättighet för var och en. Sverige undertecknade deklarationen på ett tidigt stadium, men har aldrig efterlevt den eftersom verkliga mänskliga rättigheter alltid har tvingats stryka på foten när de kolliderade med rätten att äga kapital och göra profit genom att utsuga andra människor.
De stora transnationella företagens ekonomiska och politiska grepp om världen har hårdnat.
Det brutala överförandet av rikedom, i Sverige och över hela världen, från de fattiga till de rika, är nu så tydligt att det inte går att dölja. Krig med imperialistiska förtecken rasar i många delar av världen. Krig pågår också i vår ”demokratiska” värld – klasskriget om fördelningen av de rikedomar de arbetande i Sverige skapar.
Rikedomen samlas än mer hos ett litet fåtal medan den stora majoriteten får vidkännas social nedrustning på alla områden av samhällslivet. Det är en utveckling som går att förändra, förändra genom en intensifierad klasskamp mot fåtalsväldet och profithungriga kapitalister och monopolföretag.
Det arbetande folket måste se till att det blir andra fördelningsprinciper för den samhälleliga produktionen än den som sker genom privat ägande av produktionsmedlen.
Dessa förändringar är inget som kommer till stånd genom samarbete och förhandlingar i storfinansens organ EU, IMF eller liknande organisationer som det internationella storkapitalet byggt upp för att kunna samordna sin kamp mot de arbetande och för att kunna öka sina profiter.
Den ojämlika fördelningen av rikedomarna får även den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD att reagera, en organisation som knappast kan beskyllas för någon banbrytande radikalitet.
OECD slår fast att ojämlikheten fortsätter att öka i dess 34 medlemsländer och menar att den ökande ojämlikheten bromsar tillväxten.
– Vi har nått en kritisk punkt. Ojämlikheten i OECD-länderna är de högsta sedan mätningarna började, säger generalsekreterare Angel Gurría.
Ojämlikheten har inte bara ökat under dåliga ekonomiska tider utan även under goda.
OECD anser att ökad ojämlikhet inte bara slår mot den sociala sammanhållningen i ett land utan även mot ekonomin. Organisationen beräknar att ojämlikheten minskat den samlade ekonomiska tillväxten i medlemsländerna mellan 1990 och 2010 med 4,7 procentenheter.
En viktig bidragande orsak till att de fattigaste halkar efter enligt OECD är att allt fler jobb som skapas är otrygga anställningar – exempelvis tillfälliga eller deltidsanställningar. Mer än hälften av jobben som skapats sedan mitten av 1990-talet hör till den kategorin.
”Under de sex åren sedan den globala ekonomiska krisen har vanliga jobb försvunnit medan deltidsanställningar fortsätter att öka”, konstaterar man i rapporten.
Man rekommenderar bland annat mer rättvisa omfördelningssystem för att komma till rätta med den ökande ojämlikheten. En rekommendation som det är svårt att inte instämma i och som länge rekommenderats av kommunisterna. Men vi avser en omfördelning som inte kommer av god vilja från kapitalet, monopolen och de oligarker som styr världen och Sverige idag, utan måste ske genom kamp – klasskamp mot dessa.
Regeringen gör vad storfinansen och monopolföretagen förväntar sig så att dessa skall kunna fortsätta styra utvecklingen i sina intressen. Då får det inte finnas några hinder i form av ett kollektivt socialförsäkringssystem utan allt skall lösas privat och individuellt för då blir det lättare för dessa mörka krafter att styra politiken i sitt intresse och man får även tillfälle att göra profit på människors behov av social trygghet. Så räkna inte med att regeringen frivilligt kommer att vara behjälplig i kampen.
Regeringen har genom sitt underordnande under EU och dess nyliberala agenda redan valt sida.
Vi kommunister har en annan syn på hur problemen skall kunna lösas, vi ser inte den egna befolkningen som orsaken till problemen utan vad som orsakar problem är storfinansens och marknadskrafternas oinskränkta makt.
Kommunisterna verkar för en politik i det arbetande folkets intressen, en politik som ändrar på de fördelningsprinciper som nu råder, där en allt större del av rikedomarna som skapas i samhället överförs till kapitalisterna och de rika. Vi vill använda våra ökade rikedomar till arbetstidsförkortningar, pensioner, kollektivt socialförsäkringssystem, skolor, sjukvård och andra områden som ingår i den sociala välfärden.
Social nedrustning, ökande antikommunism, krig och satsning på militarism är fyra saker som hänger samman när kapitalisterna och storfinansen på olika sätt försöker lösa den kapitalistiska krisen som bland annat visar sig genom sjunkande profitkvot. Den ökade ”globaliseringen” påstås tvinga fram förändringar i samhället som innebär ”utflaggningar”, privatiseringar, social nedrustning och nedskärningar i den offentliga sektorn.
Tro dem inte – lita på kommunisterna.
