ETT REVOLUTIONÄRT FÖREDÖME

”THOMAS SANKARA, AN AFRICAN REVOLUTIONARY”, författad av Ernst Harsch, Ohio University Press.

Varje dag dör det ungefär 37000 barn i vad som brukar kallas ”tredje världen”. De dör av onaturliga orsaker. Svälten de dör av hade kunnat undvikas, då EU och USA slänger ton efter ton av livsmedel för att hålla priserna uppe och sjukdomarna de dör av kunde ha undvikits om medicinerna mot dem som finns hade kunnat  tillhandahållits dem.

Dessa 37000 döda barn varje dag är en chockerande siffra och det är sanslöst att det får pågå dag efter dag.

Biståndsorganisationer och välgörenhetsfolk brukar ta upp detta fenomen, att folk lider i ”tredje världen”. Det underförstådda är att vi i nordväst skall ta hand om dem. Att de stackars afrikanerna och det är oftast afrikaner, behöver någon som kan dela med sig lite av sina inkomster, då det helt enkelt ”födds för många barn” eller att ”de har för dåliga resurser i de länderna.”

Dessa argument är nästan lika chockerande som det faktum att alla dessa barn dör. Välgörenhetsförespråkarna ser inte vilken roll kapitalismen spelar för dessa länder och de ser ingen möjlighet för ländernas eget folk att göra någonting åt sin egen situation.

De ser inte, för de har kvar sitt koloniala perspektiv, att nordvästvärldens spekulationer, dess uppköp av industri, handel och jordbruk i dessa länder, såväl som en utlandsskuld utom kontroll spelar en högst betydande roll i det hela.

Men en del länder blir undantag. Kuba är ett sådant exempel, ett litet socialistiskt land som i över 50 år varit en nagel i ögat för imperialismen och en hjälpare för all världens förtryckta folk, om det så är trupper i Angola eller sjukvård till Ebola-drabbade länder i Afrika.

Ett annat exempel är Thomas Sankara, president över det lilla afrikanska landet Burkina Faso under revolutionen där 1983-87, en man som uppnått sådan legendstatus att han brukar kallas ”Afrikas Che Guevara” och är lika populär bland unga västafrikaner i dag, nästan 30 år efter den kontrarevolution som tog hans liv, som Che är bland latinamerikaner.

Den här boken, som kom 2014, förklarar varför.

Boken, som tyvärr bara finns, vad jag vet, på engelska, är en kort (runt 150 sidor) beskrivning av Sankaras liv. Vi får en inblick i hans uppväxt, hur han sökte sig till militären och utvecklade radikala idéer där, men den huvudsakliga delen av boken går åt till att beskriva den revolution, vars ansikte utåt Sankara var.

Burkina Fasos revolution var en demokratisk, antiimperialistisk revolution. Sankara odlade vänskap med socialistiska länder som Kuba (han mottog bland annat Kubas högsta medalj, Jose Marti-medaljen) och Sovjetunionen, men han var noga med att påpeka att landets revolution inte var en socialistisk revolution. Att hoppa över historiska stadier överlåter vi åt trotskister. Han var noga med att påpeka att viss privatägande av ekonomin fortfarande var nödvändigt för att bygga upp landets ekonomi och han gynnade därför inhemska producenter och uppmanade till exempel bagarna att blanda inhemsk majs i bröden och inte bara göra dem av importerat vete. Han uppmanade också folket att bära inhemsk klädedräkt snarare än västerländsk.

Men han och revolutionens ledarskap insåg också att småborgerligheten och de inhemska kapitalisterna inte hade överdrivet intresse av att stödja revolutionen, utan gick den forna kolonialmakten Frankrikes ärenden. För att stärka revolutionen, byggde landet kommittéer för att försvara revolutionen, alltså direkt folkmakt på lokalplan, men han förstatligade också jordbruksmark inte för att övergå direkt till socialismen, utan för att lokala kapitalister tidigare köpt upp säden som småbönderna producerat, då dessa inte hade något ställe att lagra den på och sålde sedan tillbaks den till bönderna för flera gånger priset som de köpt den för. Med förstatligad jord och statliga sädesbanker, kunde man nu som Sankara uttryckte det, jobba för en situation där Burkinas folk kunde äta två mål mat om dagen, något revolutionärt i världsdelen. Det handlade inte om socialism just då, utan av ren överlevnad.

Man införde också femårsplaner mot slutet av revolutionen och var väl inläst på Marxistisk teori och hade en Leninbyst på skrivbordet.

Revolutionens kanske främsta bedrift var att den bröt med imperialismen. Sankara samarbetade inte bara med Kuba och försvarade deras närvaro i Angola, han körde ut de ”biståndsorganisationer” som i själva verket gick imperialismens ärenden, han stöttade ANC, SWAPO i Namibia och Västsaharas frihetsrörelse POLISARIO. Det är kanske det som gjorde honom så populär bland västafrikaner av idag, han visade att man kan ta tjuren vid hornen och bygga ett fritt land i trots mot imperialismen, man kan avskaffa negativa traditioner som könsstympning av kvinnor, införa alfabetiseringskampanjer och till och med bygga 100 km järnväg med frivilligt arbete. För en kontinent som lidit så mycket under omvärldens förtryck, står Thomas Sankara som en lanterna i natten.

Boken vinner mycket på att författaren är sympatiskt inställd till Sankara och intervjuat honom personligen många gånger under 1980-talet, men jag skulle vilja se mer klassanalys i den, i stället för idén om att det är ”stora män” som skapar historia.

För kommunister som oss, hade det också varit intressant att se en analys över varför kontrarevolutionen lyckades. Jag visste väldigt lite om Sankara innan jag läste denna bok, men mitt intryck, genom att läsa kritiskt, är att revolutionen aldrig hade ett genuint ledarskap, det var snarare en enhetsfront vid makten än ett revolutionärt parti.

Men jag gillade boken och skulle rekommendera den åt alla som är intresserade av anti-imperialistisk kamp!

Recenserad av
Bengt Lennartsson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.