I dag, den 2/8 2015 går SVT ut med nyheten om att tåg kör i 200km/h på 120 mil fallfärdig räls.
Trots ökade biljettintäkter och böter för dem som tjuvåker, så har svensk järnvägstrafik fortsatt att vara en katastrof. Allting skall privatiseras, heter det. Profiten främst och det går ut över pendlarna, såväl som personalen ombord, som blir utsatt för våld och hot och på sträckorna i Skåne har konduktörerna slutat ha kontanter på sig.
Det hela är mycket cyniskt. Sedan 1970-talets slut med Thatcherism och Reaganomics som förtrupp, har de kollektiva lösningarna som de europeiska välfärdsstaterna byggde på mer och mer trängts undan. När man ser på dagens Storbritannien, så har man svårt föreställa sig att det en gång var styrt av radikala socialdemokrater, i vissa fall mer radikala än Sveriges. I Storbritannien har de till exempelvis fortfarande sin NHS, gratis sjukvård åt alla, det har blivit en symbolfråga brittiska högerkrafter försökt ta bort, men de har en massiv opinion mot sig i det hela.
Att svensk järnväg, efter att den blev konkurrensutsatt och delar av underhållet privatiserades, är i ett vedervärdigt skick på de oprofitabla sträckorna och de arbetare som pendlar dyrt varje dag gör det potentiellt med livet som insats är något som kommer att få folk att vända sig mot regeringen och fråga varför inget görs. I sanningens namn skall man då påpeka att vi nyss haft en åtta år lång period av rabiessmittad bindgalen borgerlig extremism i förarsätet. Alliansen bär ett stort ansvar för vad som har hänt, men det hela började med Persson och hans nedskärarpartaj under 1990-talet. Sossarna är lika mycket skyldiga.
Det socialdemokratiska partiet har ingen lösning. De gjorde ett försök att bygga en ”blandekonomi” som skulle ta tillvara de bästa sidorna hos socialismen och kapitalismen, men i praktiken innebar det att man kompromissade med kapitalet, ledde arbetarklassen in i samarbete med arbetsköparna på arbetsköparnas villkor och när kamplustan släckts och folk, i slutet av 70-talet, var intresserade av att låta sin egen börs växa efter år av välfärd, i stället för att se till kollektiva lösningar som gagnade alla, kunde sossarna kasta masken och framträda för vad de är ”kapitalets lakejer inom arbetarrörelsen”.
Palme höll fast vid ett viss mått av frasradikalism, men hans efterträdare har gjort högerns sak till sin. I själva verket var sossarna efter svensk arbetarrörelses klyvning alltid chefens män. De tog ställning mot det första försöket att bygga socialism på ett långsiktigt vis och skall därför benämnas som anti-socialister.
Efter Palmetiden hörde man samma argument från borgerligheten som från sossarna. Privatiseringar, nedskärningar, konkurrensutsättning, osv, allt gick ut på att om staten sålde ut sina resurser och lät de rika bli rikare, så skulle de fattiga som blev fattigare på något sätt bli rikare.
Vad det ledde till i dag ser vi med klara ögon. 85 personer äger halva jorden. Klyftorna ökar och vi har inte längre råd att vara hemma när vi är sjuka och de gamla utsätts för blöjvägning och andra former av förnedring. Allt högerpolitiken har lett till är misär, fattigdom, miljöförstöring, arbetslöshet och kriminalitet.
Vi kan titta på de länder där teorierna första lades fram, Storbritannien och USA och se hur de ser ut. Om någon under Palmetiden skulle sia om hur Sverige skulle se ut under 2015 och dess socialdemokratiska regering, så skulle de inte tro en. Det USA och Storbritannien är i dag kan mycket väl vara Sverige om bara några år.
Och, för att vända tillbaka till inledningen av artikeln. Infrastruktur skall vara gemensamt ägd. Återförstatliga det som sålts ut!
Bengt Lennartsson
