Dagen detta skrivs på är fredagen den trettonde november 2015 och nog lever dagen upp till sitt rykte.
Sosseregeringen meddelar att flyktingar kan få sova inför bar himmel i helgen och folkpartiet kräver krafttag för att bli av med ensamkommande flyktingbarn.
Sossarna och Fp är båda två partier som gjort anspråk, historiskt, på någon sorts grundläggande humanism, ändå kommer sådana här kalla uttal utan att folk flest egentligen reagerar. Var är den demokratiska socialismen? Var är socialliberalismen?
För kommunister som oss och för alla egentligt progressiva människor måste medmänskligheten, solidariteten och den proletära internationalismen sättas först. Krockar dagens samhälle med medmänskligheten, så är det dagens system som får bytas ut, inte vår solidaritet.
Problemet är att det här systemet inte går att jämka med solidaritet. Kapitalismen är ett omänskligt system som bygger på fenomen raka motsatsen till humanism och solidaritet. Kapitalism innebär krig, imperialism, rasism och nedskärningar och allt det ser vi här.
Fp har alltid varit ett systemkramarparti, även om de försökt marknadsföra sig som borgerlighetens kramgoda alibi. Partiet har sett till medelklassen som sin väljarbas och när medelklassen nu blir skräckslagen över vart pensionspengarna skall komma från, så går medelklassen högerut och med dem Fp.
Men lika så socialdemokratin har varit ett systemkramarparti, ända sedan dess ledning valde sida mot den första socialistiska staten. Partiet har velat försvara kapitalismen mot sin väljarbas, arbetarklassen så gott det går utan att helt tappa masken. Partiet har varit en del av systemet, dess vänsterflank, men har fått trovärdighet genom att genomföra en del reformer. Modus operandi har varit att fråga sig ”hur långt kan vi kohandla med borgerligheten utan att vår väljarbas sviker oss?”. Det var så under Palmes dagar av ”demokratisk socialism” och det är så under Löfvens ”ansvarsfulla” politik för tillväxt.
Socialdemokratin har börjat sin vandring mot undergången och har egentligen genomfört detta långsamma självmord enda sedan Ingvar Carlssons dagar. Göran Persson har fått mycket skäll, men det var illa redan på ”sulans” dagar och Palme själv var alltid en pro-kapitalistisk reformist.
Att socialdemokratin har gått åt höger och att Sjöstedts parti står för en utopisk politik av att vara för solidaritet, men ändå försvara kapitalismen mot arbetarklassen, något som inte går ihop, antingen ryker kapitalismen eller solidariteten, betyder att begreppet ”klass” har lämnat den politiska debatten.
Visst, det varnas för att invandrare kan komma att bli den ”nya underklassen” och det talas mycket om medelklassen, men var är talet om att en absolut minoritet lever på andras arbete? Att kapitalisterna tjänar sina pengar genom att låta andra göra jobbet åt dem?
Under alliansens tid vid makten var det nästan provokativt vilken klasskampspolitik ovanifrån som fördes. Slakta välfärden, attackera facken och a-kassan, samtidigt som man gav bidrag åt överklassen för att anställa läxhjälp eller bartenders.
Socialdemokratins högergir görs möjligt av detta. Vi spelas ut mot varandra. Klasskampsretorik är förbjuden inom arbetarrörelsen, men vi väntas se de arbetare som för tillfället är arbetslösa eller som får sjukersättning som våra motståndare och våra arbetsköpare som våra allierade.
Sossarna har, som sagt, alltid svikit, men medan medelklassen, arbetararistokratin och borgarklassen blir skräckslagna av effekterna av sin egen politik och tar stormsteg högerut kan socialdemokratin göra som den gör. Sveket är inte nytt, bara omfånget. Att ett parti som gjort anspråk på solidaritet och internationalism kan säga att flyktingarna får sova för bar himmel är chockerande och provokativt även för den mest luttrade kommunist. Borgarna hade inte kunnat komma med sådan politik på 80-talet eller ens 90-talet. Det går till och med att jämföra med fascism.
Det svenska politiska etablissemanget, kapitalets lakejer, är del av det internationella system som sugit ut Afrika, som hetsat mot Syrien och Irak för att skydda vakthunds-staten Israel i det oljerika området. Att det kommer flyktingar hit är resultat av kapitalets handlingar.
Jag tror att inte ens den mest inbitne rasist inte skulle tveka lite först på svaret om man frågade hen vad hen skulle göra om det blev krig i Sverige. Tvinga sina barn och barnbarn att bli kvar i kriget och misären eller skicka dem till ett säkrare land.
Som sagt, om systemet och solidariteten krockar är det progressiva svaret att systemet får fara och flyga.
Det finns en lösning, men bara en lösning, som kan ge jobb åt alla, fred åt alla, lägenheter åt alla och välfärd åt alla. Svaret är kommunismen, det klasslösa samhälle där alla arbetar efter förmåga och får efter behov.
Inget av riksdagspartierna har lösningen, skall vi lösa flyktingfrågan, ja då får vi göra oss av med kapitalismen.
Bengt Lennartsson
