På fredagskvällarna sitter vi där i TV-soffan samtidigt med någon miljon (?) andra invånare i landet och tittar på ”På spåret”, och försöker klura ut vad paret Luuk och Lindström menar med sina fantasifulla, och ofta rätt långsökta, ledtrådar gällande resmålet.
”Vilket land är vi i? Men nu är vi i Sverige, det är i alla fall säkert! Nej, det måste vara Sydafrika! Vi ska till Kapstaden!” Ja, så där håller man på, man gissar och är engagerad, säkert inte bara hemma hos oss.
Men – när ställer man sig samma fråga vad gäller samhällsutvecklingen? Vart hamnar vi när nedmonteringen av den offentliga sektorn och dess trygghetssystem nått vägs ände?
Många oroar sig dagligen över sin sociala tillvaro. ”Får jag behålla jobbet nu när företaget går dåligt och det ryktas om varsel? Hur ska pengarna räcka till varma kläder och skor åt ungarna, när a-kassans ersättning är så låg? Hur mycket kommer jag att jobba den här veckan, kommer de att ringa från arbetsförmedlingen? Kommer inte beslutet om uppehållstillståndet snart? Tänk om vi inte får stanna? Frikortet på apoteket har gått ut och jag måste hämta ut mer medicin om två veckor – hur ska pensionen räcka? Hemtjänsten har ju blivit så dyr nu när jag måste ha mer hjälp.”
Att allt fler har en så tuff vardag kan nog vara en av orsakerna till att de stora frågorna om vart samhällsutvecklingen är på väg inte ställs. Det känns för stort att greppa.
Och förresten, vad skulle jag kunna göra åt det? Dit det bär, dit bär det. Inte kan jag göra så mycket för att påverka politiken! De som bestämmer lyssnar ju aldrig på vanligt folk – fastän de låtsas ett tag – vart fjärde år. Då går munnen som bara den på politikerna och allt ska bli så himla bra bara jag röstar på just den, eller den, eller den. Fast de låter tämligen lika allihop, så vad ska man tro?
Ja, ensam och oorganiserad är man inte stark och utan kompass går man vilse i skogen av fagra löften och uppblåsta visioner. Aldrig har man hört någon av pratmakarna säga: ”rösta på mig så ska jag dra ner 100 miljoner på skolan här i kommunen på ett par år, ska ni se”. Välj mig så ska jag se till att två vårdavdelningar till på sjukhuset klappar igen. Får jag din röst så nog ska vi knöka in fem ungar till på dagisavdelningarna!”
Ändå är det just vad de flesta politiker gör – när de väl blivit valda. Skär ner, försämrar samhällsservice, säljer ut vår välfärd oavsett politisk färg. Oavsett maskros, nejlika, ros, vitsippa eller vad de nu har för blommig partisymbol.
När de på vänsterkanten blir anklagade för att vara ”bakåtsträvare” för att de ogillar utförsäljning av vårdcentraler, skolor och äldreomsorg och för att de är emot ”valfrihet”, att de förmenar människor rätten att välja i välfärden – så ska vi påminna om att det var arbetarrörelsen och den vänsterinriktade kvinnorörelsen som kämpade sig till ett rättvisare samhälle med tillgång till utbildning, social omsorg, pensioner, förskolor, sjukförsäkring, fria aborter mm. Allt det som bidragit till ett någorlunda tryggt och rättvist samhälle – planerat efter samhälleliga behov och inte för privata vinstintressen!
Man förstatligade och kommunaliserade de tjänster vi alla är beroende av. Skapade ett mer solidariskt samhälle, begränsade privatkapitalets inflytande över vanliga människors liv. Nu raseras allt detta, klassklyftorna ökar snabbt och borgarklassens agenda blir samhällets norm igen. Full fart tillbaka till orättvisornas samhälle!
Ännu ett tjusigt exempel på hur byråkraterna hittar på nya påfund är väl att en del sjukhus planerar för att införa produktionsmetoden ”Lean”. Men varför inte löpa linan fullt ut och genomföra Henry Fords idé om ett löpande band, så effektivt som möjligt.
Varsågoda! Detta var gratistips till våra politiker, från undertecknad som fått nog av den förstelnade partipolitik som alla etablerade partier försvarar med näbbar och klor eftersom den har blivit en födkrok för dem! Vad vanligt folk tycker och tänker är tydligen inte värt nåt!
Mats Hedell
