I början av december arrangerade KKEs delegation till Europaparlamentet en konferens för Initiativet för kommunist- och arbetarpartiers räkning som behandlade Lenins skrift Om parollen för Europas förenta stater. På den deltog ett tjugotal kommunistiska partier från Asien, Europa och Amerika, som alla bidrog med egna analyser av dagens situation.
Världen förändras väldigt snabbt, ibland för snabbt. Det gäller för oss att hela tiden hänga med och se till att vår analys av världsläget är så uppdaterad och korrekt som möjligt. Därför är det otroligt viktigt för oss att inte uppfinna hjulet på nytt och ta del av vad andra partier och organisationer kan bidra med. Därför arbetar vi nu på att översätta några av bidragen som de kommunistiska partierna lämnade till konferensen. Först ut är Kostas Papadakis, medlem av Greklands Kommunistiska Parti, som sammanfattar de problem som de kommunistiska partierna står inför när det gäller att navigera i det politiska träsk som kapitalismen skapat. För kommunisterna gäller det att vara självständigt från alla politiska krafter och att aldrig luras att ta ställning för en folkfientlig makt eller borgerlig stat. Papadakis kritiserar de partier som gör just detta, oavsett om det gäller partier som försöker reformera EU inifrån (exempelvis opportunistiska partier som Vänsterpartiet) eller kommunistpartier som ser en ökning av motsättningarna mellan imperialisterna som något bra, för att det i motsättningarna uppkommer utrymmen för politisk självständighet.
Detta är en illusion, menar Papadakis. Imperialisterna kommer jämt att hamna i motsättningar, vilka till slut mynnar ut i ett omfördelningskrig. Det handlar om imperialismens grundläggande mekanismer och lagar som tvingar fram en sån här situation och är alltså inget som vi kan eller bör ta ställning till. Vi vill inte göra oss av med den ena eller den andra imperialisten, eller försvaga den ena på bekostnad av den andra, utan vi vill göra oss av med imperialismen som sådan!
Ingen tillit till någon borgerlig regering, någon borgarklass eller någon imperialistisk allians
Kostas Papadakis, medlem av KKE:s centralkommitté och parlamentsledamot i Europaparlamentet. I inledningstalet som hölls i samband med ett seminarium där en delegation från KKE var närvarande betonades följande:
Kära kamrater,
Vårt seminarium idag syftar till att utifrån den leninistiska ideologin kasta ljus på de samtida, komplexa och för arbetarna allvarliga utvecklingstendenserna. Detta gjordes bland annat för 100 år sedan i Lenins arbete ”Om parollen för Europas förenta stater”. Genom användandet av andra verk som även de analyserade imperialismens, såsom kapitalismens högsta stadium, beståndsdelar.
Idag ser vi nya mellanstatiga unioner bildas bredvid de gamla unionerna, såsom NATO och EU. Unioner existerar i Eurasien, Latinamerika och Asien, som enligt egen utsago syftar till att ena folken och det ekonomiska livet på hela kontinenter. Problemen är allvarliga, eftersom det utöver de muterade partier som fortfarande bär den ”kommunistiska titeln” men följer socialdemokratins väg finns kommunistpartier som försöker och kämpar, men som separarerar denna händelseutveckling från sina respektive ekonomiska baser, stödjer utvecklingen och anammar det ideologiska begreppet om den så kallade ”multipolära världen.”
Parallellt med detta kan vi observera processer som försiggår inom EU, som i sig är en avancerad form av reaktionär allians mellan kapitalistiska stater i Europa. Det är utifrån detta ramverk som vi måste utvärdera händelseutvecklingen rörande Brexit, där folkens växande och groende missnöje snärjdes och fångades av den borgerliga euroskepticismens våg. Det görs försök från högerextrema och fascistiska krafter att använda och dra nytta av denna trend som utvecklas i många EU-länder. Detta äger rum vid en tidpunkt då ”vänsterpartierna” och de opportunistiska partierna som är sammankopplade med den så kallade ”eurokommunistiska” vågen i flera decennier ägnar sig åt appeller riktade rakt ut i intet och som kämpar för EUs ”demokratisering”, ”återgången till dess fundamentala principer” (vilka de garanterat inte följer nu), ”demokratisering” och transformering till ett ”folkens Europa” där den ”nationella självständigheten och suveräniteten” enligt dem kommer att respekteras. Lika illavarslande och farliga – enligt vår uppfattning – är åsikter som använder sig av diverse argument som syftar till en reträtt från kampen att störta kapitalismen på ett nationellt plan, vilket i sin tur innebär att de direkt avfärdar den leninistiska åsikten om potentialen för en revolution att vraa segerrik och framgångsrik i ett givetland, något som också analyseras i detta specifika verk av Lenin.
Enligt vår uppfattning inträffar detta till följd av en rad opportunistiska ställningstaganden och analyser, vilka i grund och botten ser imperialismen i första hand som en utrikespolitik och som en extern invasion och intervention, samt som en dominans av en svagare borgare stat av en starkare sådan. Sådana uppfattningar fortsätter idag att ha ett starkt inflytande på leden inom den internationella kommunistiska rörelser. Dessa analyser belyser oftast befintliga imperialistiska militära offensiver och interventioner från de mest tongivande kapitalistiska staterna, inkräktandet och intrånget av utländska monopol med avsikten att exploatera och kontrollera ett lands eller en större regions marknader och på sätt och vis är de likgiltiga inför de ojämlika förhållanden som är ett integrerat karaktärsdrag hos det kapitalistiska systemet och av imperialismens socioekonomiska innehåll som det slutliga och högsta stadiet av kapitalismen.
Dessa synpunkter begränsar arbetarrörelsen till att endast göra ett ytligt fördömande av de imperialistiska interventionerna samtidigt som de oavsiktligt och felaktigt främjar möjligheten för sociala allianser mellan arbetarklassen och borgerliga krafter med syftet att övervinna eftersläpningen av den kapitalistiska utvecklingen i ett givet land och fullt förvärva sin nationella självständighet. På detta sätt är målet att förbättra positionen för ett kapitalistiskt land inom det imperialistiska systemet, ett mål som leder till klassamarbete förklätt till ”antiimperialism”. Dessa lösningar presenteras som ett radikalt mål för kampen mot imperialistiska beroenden och som ett steg mot socialism.
Av denna anledning är det särskilt viktigt att ge uttryck för den leninistiska ståndpunkten om att imperialismen är kapitalismens reaktionära epok som ruttnande och döende, med enhetliga egenskaper för alla stater i det internationella imperialistiska systemet, oavsett om de i ett visst skede är starkare eller svagare.
Dessa enhetliga egenskaper är relaterade och kan härledas till monopolens och de mäktiga aktiebolagens dominans och skärpningen av den kapitalistiska konkurrensen, bildandet av finanskapitalets, den ökade betydelsen av export av kapital i förhållande till export av varor, kamperna för omfördelningen av marknader och områden bland de imperialistiska staterna och deinternationella monopolgrupperna.
Monopolens och de mäktiga aktiebolagens dominans leder till en distansiering och separering av själva det kapitalistiska ägandet från ledningen och organiseringen av den kapitalistiska produktionen och utgör den ekonomiska grunden för en intensifiering av den borgarklassens parasitära roll i varje kapitalistisk stat. Farliga parasiter tjänar dagligen på att köpa och sälja aktier i kapitalistiska företag, utan att ha någon annan relation med de företagen ifråga.
Parasitism och skärpningen av den grundläggande motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och det kapitalistiska tillägnandet av dess resultat präglar alla kapitalistiska stater oavsett deras ställning i det internationella imperialistiska systemet.
Samtidigt stärker också kapitalexportens ökande trend den kapitalistiska utvecklingen i de länder som kapitalet exporteras till. Det bidrar också, tillsammans med den snabba tekniska utvecklingen, till den snabba förändringen av styrkeförhållandena mellan staterna i det internationella imperialistiska systemet, enligt lagen om den ojämna utvecklingen.
Lenin betonade i sina skrifter i början av 1920-talet att en liten grupp av stater hade en ledande position på den globala marknaden tack vare truster, karteller och mellanstatliga relationer mellan de stater som lånar ut och de som lånar. Han belysteockså styrkeökningen som av borgenären, ockraren eller rentieren (Rentnerstaat) uppnåddes i förhållande till de stater som tog emot lån. Han fokuserade också på den grupp av starka stater som under denna tid hade kolonier. I enlighet med den leninistiska metoden måste vi undersöka hur positionerna och ställningarna för de imperialistiska staterna i vår samtid förändras. Idag har cirka 200 stater blivit politiskt oberoende. De ojämlika relationerna mellan kapitalistiska stater är inneboende i kapitalismen och de ständiga förändringarna i styrkeförhållandena mellan länderna är ett resultat av effekterna av lagen om den ojämna utvecklingen. Följaktligen kan ett skydd av jämlika relationer mellan borgerliga stater inom ramen för kapitalismen, även om det är i form av ett mellanstatligt förbund såsom EU eller någon annan kapitalistisk mellanstatlig union, inte vara ett kampmål för kommunisterna.
Ett nät av ojämlika relationer mellan alla kapitalistiska stater präglar det samtida imperialistiska systemet, vilket har gjort länderna beroende av varandra. De stater som under 1900-talet var utlånare har förvanlats till skuldsatta stater (se exempelvis de stora statsskulderna i USA, Frankrike och Italien), medan Kina idag har blivit en stat som lånar ut pengar. Förändringen i styrkeförhållandena mellan Storbritannien och Indien från 1900- till 2000-talet är det mest typiska exemplet.
Idag är USA fortfarande den starkaste kraften i den imperialistiska världen, eftersom styrkan i varje borgarklass är summan av dess militära, ekonomiska och politiska makt. Förändringarna av styrkeförhållandena uppvisar en kontinuitet, vilket man kan se i USAs och Eurozonens andel av världens BNP och ökningen av Kinas och andra länders andel. Detta är en utveckling som är kopplad till skapandet av nya mellanstatliga allianser och organisationer för de kapitalistiska länderna, såsom t.ex. BRICS-alliansen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika).
Det är i detta sammanhang som kommunisterna måste undersöka utvecklingen av de imperialistiska allianserna, de ojämlika mellanstatliga relationerna, de nuvarande imperialistiska militära, politiska och ekonomiska beroendena, samt intensifieringen av imperialistiska interventioner, de lokala krigens expansion och risken för ett nytt allmänt imperialistiskt krig.
Om inte, så kommer alla förutsägelser vara instabila, eftersom de inte kommer att baseras på sambandet mellan ekonomi och politik. Om inte, så finns det en reell risk för att den kommunistiska rörelsen i slutändan kommer att tjäna en av flera konkurrerande imperialistiska centra istället för att utnyttja de mellanimperialistiska motsättningarna för det revolutionära störtandet av borgerligheten.
Det är genom denna lins som vi måste undersöka såna större avtal, som TTIP mellan USA och EU, som är tänkt att täcka 50% av en globala produktionen och 30% av den globala handeln. TTIP utgör i huvudsak det euroatlantiska svaret på uppkomsten av mäktiga kapitalistiska ekonomier som Kina och Indien i Asien, såväl som BRICS-länderna som helhet. Betydande delar av de franska och tyska borgerliga klasserna reagerar mot denna utveckling, eftersom de förstår att det amerikanska förslaget är en ”trojansk häst” för att säkerställa USAs ekonomiska hegemoni i Europa. Samtidigt existerar ambitioner hos europeiska monopol att mer beslutsamt penetrera den amerikanska marknaden. Målet för de europeiska monopolen är inte att införa ”folkliga restriktioner och säkerhetsstandarder som inte existerar i USA”, såsom borgerliga och opportunisiska krafter som det Europeiska Vänsterpartiet hävdar, utan målet är att maximera monopolens lönsamhet. Ett talande exempel är det tyska monopolet Bayers nyligen genomförda uppköp av det amerikanska monopolet Monsanto, som är en dominerande aktör vad gäller genetiskt modifierade grödor. På detta sätt intensifieras det ekonomiska kriget, inte bara mellan Ryssland och euroatlantiska länder, utan även inom det euroatlantiska blocket, mellan USA och Tyskland, exemplifierat av skandaler relaterade till Siemens, Volkswagen, Deutsche Bank och Apple.
Under dessa förhållanden döljer socialdemokraternas och övriga opportunisters kritik av dessa överenskommelser, som påstås ta bort ”tyglarna” från monopolen, hindra en ”livskraftig” och ”hållbar” utveckling och som står i strid med varje stats suveränitet, själva kärnan: att TTIP och alla liknande kapitalistiska allianser och överenskommelser inte är avvikelser, utan tydliga bekräftelser på det kapitalistiska systemets exploaterande natur. Om de som försökte humanisera imperialisterna skrev Lenin följande i detta arbete: ”Att tänka på något sådant vore att sjunka ned till samma nivå som svartrocken, vilken varje söndag predikar kristendomens storhet för de rika och råder dem att skänka de fattiga – ja, om inte precis ett par miljarder, så åtminstone ett par hundra rubel om året.”
Naturligtvis främjar sådana avtal, såväl som diskussionen om en ”multipolär värld”, ”reformeringen av FN” och så vidare, den medvetna eller omedvetna illusionen om en ny ”fredlig” värld där möjligheten att ett världskrig bryter ut minskat genom ett fördjupat ekonomiskt samarbete, stora ekonomiska avtal eller genom multi-nationella monopol. Av denna anledning är den leninistiska kritiken av teorin om ”ultraimperialism” särskilt betydelsefull. En serie av samtida teoretiska och politiska anlyser återvänder i stort sett till Kautskys opportunistiska synpunkt (exempelvis genom begreppen ”globalisering” och ”imperium”) när de kommenterar vissa samtida trender.
De för fram de stora, multinationella aktiebolagens utvidgning, den allt större tillväxten i världshandeln och utökandet av det ömsesidiga beroendet mellan de kapitalistiska staterna som samtida tendenser, vilka för kapitalismen skulle innebära en ny historisk etapp i förhållande till imperialismen.
I själva verket återspeglar dessa fenomen den allmänna trenden mot en internationalisering av produktionen, investeringarna och kapitalets rörelse inom ramen för den globala kapitalistiska marknaden. Denna tendens kan emellertid inte negera effekterna av lagen om kapitalismens ojämna utveckling och inte heller kan den vända på det faktumatt den grundläggande delen av kapitalets sociala reproduktion utförs inom ramen för den kapitalistiska nationalstaten. I denna den kapitalistiska ekonomins obektiva och motstridiga rörelse skärps de mellanimperialistiska motsättningarna.
Lagen om kapitalismens ojämna utveckling leder till en förändring av den materiella situationen på vars grundval allianserna mellan de kapitalistiska staterna formeras. Detta är i synnerhet fallet under monopolkapitalismens era.
Lenin betonade mycket träffande denna specifika slutsats genom att undersöka det ekonomiska innehållet i parollen för ”Europas förenta stater”. Han betonade att Europas förenta stater under kapitalismen antingen vore reaktionärt eller omöjligt, eftersom det skulle vara detsamma som en permanent överenskommelse om en uppdelning av kolonier och marknader mellan de större europeiska borgerliga staterna. Han förklarade att en tillfällig överenskommelse mellan de europeiska staterna skulle vara möjligt så att de skulle kunna kväva socialismen i Europa tillsammans och skydda de utplundrade kolonierna och marknaderna som de kontrollerar gentemot USA och Japan.
Det finns nu en hel del bevis som visar riktigheten i Lenins bedömningar. De imperialistiska allianserna är mellanstatliga allianser som uttrycker de gemensamma intressena hos de borgerliga klasserna i respektive medlemsstat. Borgarklassernas gemensamma intressen är relaterade till att utöka deras monopol, stödja deras konkurrenskraft i det internationella imperialistiska systemet i en tid av skärpt tävlan, såväl som att konfrontera arbetarrörelsen och neutralisera de revolutionära kommunistpartierna på ett enat sätt.
Monopolens gemensamma mål i de olika medlemsstaterna i en given imperialistisk allians kan aldrig negera den ojämliga utvecklingen eller att den kapitalistiska ackumulationen bygger på nationalstaten. Monopolen kan heller inte negera konkurrensen och motsättningarna inom varje given imperialistisk allians eller mellan de imperialistiska allianserna. Förändringar i den internationella maktstrukturen leder också till förändringar i sammansättningen och strukturen hos de imperialistiska allianserna. Imperialistiska allianser och den plötsliga förvärringen av de mellanimperialistiska motsättningarna, vilka i sin tur leder till uppbrytandet av allianser, är två sidor av samma mynt.
Ett mycket talande exempel är EU, som idag är en avancerad form av allians mellan Europas kapitalistiska stater och som har genomgått olika stadier i sin utveckling.
Kära kamrater,
Under de svåra och komplexa förhållanden som nu råder ökar också faran för ett allmänt imperialistiskt krig, eftersom de mellanimperialistiska motsättningarna över råmaterial, energi, transportrutter för varor och marknadsandelar skärps. Kommunisterna måste skingra alla illusioner om en påstått ”fredlig multipolär värld” och därtill kämpa beslutsamt och metodiskt så att arbetarklassen inte allierar sig med borgarklassen i sitt eget land och så att den inte tvingas att välja en av flera konkurrerande allianser. Enligt vår uppfattning är en förutsättning för att lyckas med detta de konstanta ansträngningarna för att de dagliga politiska och ekonomiska kamperna inte skiljs från den huvudsakliga revolutionära politiska uppgiften. Vårt mål, arbetarmakten, får inte skjutas åt sidan av andra politiska ”övergångsmål” inom ramen för kapitalismen (exempelvis byte av en borgerlig regering). Den revolutionära, strategiska orienteringen måste fortsätta vara stabil både när rörelsen är på uppgång och när den är i reträtt; den får inte urvattnas inför den ekonomiska krisens utbrott, fascismens uppgång, inför faran för eller förandet av ett imperialistiskt krig.
Kära kamrater,
Kommunisterna måste utbilda folket och orientera arbetarrörelsen så att de inte litar på någon borgerlig regering, borgerlig klass eller imperialistisk allians. Endast då kan de utnyttja de mellanimperialistiska motsättningarna till förmån för arbetarklassens historiska uppgift och leva upp till kraven som den plötsliga intensifieringen av klasskampen ställer.
För detta ändamål är det viktigt att gång på gång upprepa och betona att inga imperialistiska allianser är permanenta och stabil och att deras natur samtidigt är inneboende reaktionär. Den situation som rådde när EU och Eurozonen upprättas ledde exempelvis till att kommunistiska partier hälsade dem som progressiva fenomen. Ännu idag existerar en liknande förvirring och felaktiga ställningstaganden som inte avslöjar EUs reaktionära karaktär och rollen som den ojämna utvecklingen spelar inuti alliansen.
Det är också särskilt viktigt att man förstår att alla borgerliga klasser som finns i varje imperialistisk allians tillsammans är ansvariga för upptrappningen av offensiven mot arbetarklassen.
Följaktligen måste målet om en konflikt och ett uppbrott från EU och varje annan kapitalistisk mellanastatlig union hela tiden föras fram som en del i kampen för att krossandet av monopolens makt. Detta, tillsammans med arbetarmakten, är en förutsättning för tillbakadragandet av varje givet land från varje imperialistisk allians, men även för en folkvänlig politik.
Genom att följa denna strategi och under loppet av strategins genomförande kommer revolutionära arbetarrörelsen att kunna utnyttja sprickor i det imperialistiska EU och det imperialistiska NATO för att verkligen kunna destabilisera borgarklassens makt i varje medlemsstat, samt att bryta upp sammahållningen i det reaktionära anti-folkliga EU i sin helhet.
En nyckelfrågan är att varje kommunistiskt parti måste forma en egen revolutionär strategi i sitt eget land och slåss mot opportunismen som pressar partiet till att bli borgarklassens politiska ”svans”, mot illusioner om ”humaniseringen” av de imperialistiska alliansernas politiska linje (exempelvis de som illusioners som närs av det Europeiska vänsterpartiet angående EU). Varje kommunistiskt parti måste arbeta i denna riktning och stärka banden med arbetarklassen och de folkliga skikten, i syfte att dels mobilisera dem för deras omedelbara behov och dels för att att väcka deras politiska klassmedvetande. På detta sätt enas klasskampen – ekonomiskt, ideologiskt och även politiskt – oavsett styrkeförhållandena mellan de båda klasserna, vare sig styrkeförhållandet är gynnsamt eller ogynnsamt, såsom situationen idag är i Grekland och på en global nivå. Därför måste kampen för enbart en fri, allmän och modern infrastruktur och hälsovård, för folkets återhämtning efter de förluster man led under den djupa krisen och för avskaffandet av de arbetarfientliga lagarna föras tillsammans med en politisk linje som syftar till ett uppbrott med EU, kapitalet och dess makt; för arbetarmakt och proletariatets diktatur, vilket kommer att leda till ett fullständigt brott med EU och NATO och som kommer att socialisera monopolen och de koncentrerade produktionsmedlen i allmänhet.
Samtidigt är det även vikigt att stärka samordningen av kampen på en europeisk och på en internationell nivå, på grundval av de samtida behoven och rättigheterna hos arbetarklassen. Initiativet för kommunistiska och arbetarpartier i Europas fördömanden av de imperialistiska planer som smids på EU- och NATO-toppmöten, fördomandet av de imperialistiska interventionerna i Syrien, Irak och Libyen, såväl som de israeliska attackerna på det palestinska folket och planen på en uppdelning av Cypern bereder vägen i rätt riktning. Det är viktigt att fördöma fördjupandet av EUs militarisering genom den ”Europeiska försvarsgemenskapen” och ”dess globala strategi”, inrättandet av en europeisk armé; vi måste utveckla en aktivitet som kan hantera risken för ett allmänt imperialistiskt krig som skärpningen av de mellanimperialistiska motsättningarna i många hörn av vår planet skapar.
Kära kamrater,
Ett sekel har gått sedan Lenin skrev ”Om parollen för Europas förenta stater” och ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. När det gäller att förstå vår samtida värld, vår obevekliga kamp för att störta det kapitalistiska barbariet och för byggandet av det socialistiska och kommunistiska samhället fortsätter dessa att vara kraftfulla tillgångar för kommunisterna.