Det har nu gått hundra år sedan en av de största händelserna i mänsklighetens historia inträffade. Ingen annan händelse i vår moderna historia har haft en sådan betydelse som den socialistiska Oktoberrevolutionen. Den har på ett grundläggande sätt bestämt det moderna samhällets utveckling och utformning. Genom att visa att arbetarklassen själva kunde ta över ledningen och makten skrämde den slag på borgarna, tvingade imperialisterna att backa och tvingade fram förändringar till förmån för arbetarna och folket över hela världen. Denna påverkan känner vi av än idag, och det går inte att överskatta det inflytande den ryska revolutionen har och har haft på vårt samhälle.
I Sverige har Sovjetunionens existens, tillsammans med en stark och välorganiserad arbetarrörelsen tvingat borgarklassen till stora eftergifter. Utan Sovjetunionen, som suttit med vid varje förhandlingsbord, hade Sverige sett väldigt annorlunda ut. Den insats som Sovjetunionen bidrog med under det andra imperialistiska världskriget kan heller inte överskattas. Trots att mer än 80% av de fascistiska Tysklands väpnade styrkor befann sig på östfronten kunde de inte knäcka Sovjetunionen; utan Sovjetunionen hade arbetarklassen och folken i Europa aldrig kunnat besegra fascismen och nazismen. Utan den inspiration och kraft som Sovjetunionen gav motståndsrörelserna och partisanerna i de ockuperade länderna, hade Europas politiska karta sett väldigt annorlunda ut. Sovjetunionen har på alla sätt haft en betydelse som inte går att överskatta.
I början av 1900-talet var Ryssland ett motsägelsefullt land. På landsbygden sögs bönderna ut på ett otroligt brutalt sätt. Inte mycket hade i praktiken förändrats sedan livegenskapen avskaffats 1861. Samtidigt fanns det på några ställen högt utvecklade kapitalistiska öar, där den moderna storindustrin hade utvecklats, ofta med utländska investeringar, främst franska och brittiska. Dessa anläggningar var enorma och hade en teknik och effektivitet som ibland var större än de modernaste anläggningarna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien.
I det tsaristiska Rysslands randområden hade samtidigt en uppsjö mindre nationer med våld inlemmats i det ryska riket. I väst hade Finland och Polen underkuvats och gjorts till en del av det ryska riket. I söder annekterades de kaukasiska områdena och i öster hade man inlemmat de centralasiatiska folken i riket. Det är inte för inte som Ryssland kallades för ett nationernas fängelse. I dessa områden bedrevs brutala russifieringskampanjer och pogromer för att underkuva folket där och göra utsugningen effektivare och enklare. Först Oktoberrevolutionen skulle bryta detta förhållande.
Sovjeternas historia tar sin början mitt i kampen mot det tsaristiska förtrycket. Under 1905 års revolution föddes sovjeterna som organ för arbetarklassens revolutionära aktivitet och organisation; de föddes som ett organ för att leda de allt större strejkerna och den allt intensivare kampen mot utsugningen och kapitalismen. Sovjeterna kom också att fungera som grund för den framtida arbetarstatens utformning. De utgjorde grunden för arbetarklassens stat, för proletariatets diktatur. De här händelserna 1905 menade Lenin var som en generalrepetiton inför revolutionsåret 1917.
Lenin skrev om revolutionen 1905 att den ”gjorde en djupplöjning, ryckte upp sekelgamla fördomar med rötterna samt väckte miljoner arbetare och tiotals miljoner bönder till politiskt liv och politisk kamp.”
Vi hittar alltså grunden till 1917 års revolutioner i revolutionen 1905. Under de följande åren hårdnade repressionen gentemot arbetarna, bönderna, de förtryckta nationerna och revolutionärerna. Först 1917 kom sovjeterna att stå i rampljuset igen under februarirevolutionen och precis som förut var de arbetarnas, böndernas och soldaternas främsta kampmedel.
Under åren som ledde upp till 1917 försvagades den ryska aristokratins och tsarens makt alltmer till förmån för den uppåtsträvande borgarklassen, vars industrier bredde ut sig allt mer. Det första imperialistiska världskriget ställde dessa motsättningar på sin spets. Rysslands oförmåga att mäta sig med de övriga imperialistiska makterna, både militärt och ekonomiskt, skapade motsättningar mellan borgerligheten och adeln. Samtidigt hade rörelsen bland bönderna och arbetarna återigen tagit fart. Det var dessa som bar krigets börda med den svält, fattigdom och död som det innebar. Störningarna i den tidigare alliansen mellan borgerligheten och aristokratin hade hela tiden underblåsits av bolsjevikerna och arbetarklassen, och det resulterade i att borgerligheten lyckades avsätta tsaren i februarirevolutionen.
Februarirevolutionen överförde alltså formellt makten från aristokratin och tsaren till borgerligheten och kapitalismen och var på så sätt en uppgörelse med det gamla feodala, tsaristiska systemet. Utvecklingen från 1905 till 1917 hade stärkt kapitalisternas ekonomiska makt i Ryssland och de hade i allt högre utsträckning dominerat Rysslands ekonomiska liv. Lenin skrev att ”denna nya klass var redan 1917 ’nästan helt’ vid makten; därför räckte det också med de första slagen för att tsarismen skulle störta ihop och lämna plats för bourgeoisien.” Den borgerliga februarirevolutionen överförde den politiska makten till borgerligheten, som redan hade den ekonomiska makten och justerade på så sätt maktförhållandena i Ryssland.
Den borgerliga revolutionen i februari 1917 förändrade inte bara maktförhållandena i det imperialistiska Ryssland, utan också bolsjevikernas taktik och strategi. I Proletariatets uppgifter i vår revolution skriver Lenin att
den ryska revolutionen i mars 1917 inte endast sopade bort tsarmonarkin, inte bara överlämnade all makt till bourgeoisien utan också nådde ända fram till proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur.
Det här är av central betydelse, eftersom det anger den riktning kommunisterna måste ta efter den demokratiska och borgerliga revolutionen. Arbetarnas och böndernas kamp efter den borgerliga revolutionen var riktade mot ett mål: socialismen. I sin skrift Socialdemokratins två linjer i den demokratiska revolutionen skrev Lenin följande om hur det kommunistiska partiet måste arbeta:
I spetsen för hela folket och särskilt bönderna – för den fullständiga friheten, för den konsekventa demokratiska omvälvningen, för republiken! I spetsen för alla arbetande och utsugna – för socialismen! Detta måste i verkligheten vara det revolutionära proletariatets politik, så måste den klassparoll lyda, som under revolutionens tid måste besjäla och bestämma lösandet av varje taktisk fråga och varje praktiskt steg av arbetarpartiet.
I februari 1917 nådde man det första målet: införandet av republiken. I oktober 1917 nådde man det andra målet: socialismen. Det är detta mål som även vi måste ta sikte på. Den demokratiska revolutionen är sedan länge genomförd i Sverige, makten ligger sedan länge i borgarnas och kapitalisternas händer och det återstår inget annat för oss än att ta sikte på den socialistiska demokratin och den proletära diktaturen. Varje taktisk fråga måste lösas med socialismen i åtanke, varje praktiskt steg måste föra oss närmare socialismen.
Under revoutionen i februari 1917 kunde man också se ett annat fenomen: den så kallade dubbelmakten. Dubbelmakten bestod i att det i ett och samma land existerade två stater – två stater utövade samtidigt sitt styre: borgerligheten och proletariatet. Den borgerliga diktaturen vilade på den borgerliga staten som man hade erövrat från tsarismen, medan proletariatets diktatur vilade på arbetarklassen och bönderna. Lenin bedömde att dessa två stater inte länge kunde existera sida vid sida, utan att den ena måste gå under. Det var detta som hände i oktober 1917.
Dubbelväldet innebar att den gamla, borgerliga staten utmanades av en ny stat, den proletära. Den proletära staten hade sitt ursprung i arbetarnas och böndernas kamp och hörde ihop med dessa klasser, den stod utanför borgarnas kontroll. Den proletära staten tog sina första steg 1905, när de första sovjeterna upprättades och den stod stadigt i februari 1917. I oktober 1917 hade den erövrat makten i Ryssland. Den hade gjort det inte genom att ta över det gamla samhällets apparater, utan genom att krossa dessa och göra dem överflödiga. Här har vi en av oktoberrevolutionens viktigaste lärdomar: arbetarna och folket måste bygga upp sina egna organ för att ta hand om sina egna angelägenheter och de måste göra detta i kamp mot borgarna och mot kapitalismen.
Den röda tråd vi behöver från dagsläget här och nu, och fram till revolutionen består i att skapa embryon för den proletära diktaturen, som är detsamma som den socialistiska demokratin. De organisationer och fronter vi bygger idag måste kunna utvecklas till att omfatta allt större delar av samhället, de måste dra in allt större folkmassor i kampen mot kapitalismen och de måste visa allt fler människor att de har förmågan att ta hand om sina egna liv. Våra fronter och organisationer måste knyta ihop de förtryckta folkskikten med varandra, visa upp dem för varandra och stärka dem i deras gemensamma kamp mot utsugning och förnerdring. Våra fronter och organisationer måste också knyta partiet närmare folket och arbetarna; de måste utgöra partiets ben i samhället. Tappar vi bort socialismen som mål och metod arbetar vi plan- och mållöst och vi låser fast oss i återvändsgränder, eftersom vi då begränsar oss till att arbeta för att förbättra kapitalismen.
För hundra år sedan inledde den socialistiska oktoberrevolutionen en ny era som kännetecknas av kapitalismens övergång i socialism. Trots stora motgångar lever vi fortfarande i denna era. Produktivkrafterna är oändligt mycket mer utvecklade idag än för hundra år sedan, de objektiva faktorerna för en övergång till socialismen har för länge sedan mognat. Om vi ska kunna avsluta den stora uppgift som man tog på sig i oktober 1917, måste vi också göra tydligt att det vi kämpar för inte är lite smulor, utan vi kämpar för att makten ska läggas i arbetarklassens händer. Makten i arbetarklassens händer är den socialistiska demokratin; den är proletariatets diktatur.
Sveriges Kommunistiska Parti
