Staten

LEDARE (1/2018). En av de absolut svåraste politiska frågorna som vi måste lösa är frågan om staten. Hur vi analyserar och ställer oss till den borgerliga staten bestämmer stora delar av våra taktiska beslut och de krav vi ställer. Därför är det av yttersta vikt att vi skapar oss en korrekt uppfattning om vad (den borgerliga) staten är för något, vilken funktion den fyller och vad vi kan förvänta oss av den. Den här ledaren gör inte anspråk på att göra det, men kanske kan den inleda en diskussion dels om själva staten, men även om kommunisternas taktik i förhållande till staten?

I sin bok Familjen, privategendomens och statens ursprung spårar Engels statens ursprung till den aristokrati som utbildats ur urkommunismens familjegemenskap. I sådana sammanslutningar (Engels använder ordet gens) uppstod historiskt sett ett skikt som berikade sig på de övriga medlemmarna i sammanslutningen. För att detta skikt skulle kunna bevara sin makt var de tvungna att upprätta en tvångsapparat: den första staten var född. Som Engels visar, hänger statens uppkomst ihop med klassamhällets uppkomst. Genom tiderna har den sedan ändrat form, men aldrig funktion. Den har fortsatt vara den härskande klassens medel för att befästa sin makt och underkuva de utsugna klasserna.

Därför karaktäriserar Engels i Anti Dühring den kapitalistiska staten som ”den organisation som det borgerliga samhället skapat för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp.” Än så länge kan vi konstatera att staten uppträder som en del av den politiska överbyggnaden i ett givet klassamhälle, som ett skyddsverk mot alla utmaningar mot det härskande produktionssättet, vare sig det är slavsamhället, feodalismen eller kapitalismen.

Engels fortsätter med att skriva att ”[d]en moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten.” Staten uppträder inte enbart som en skyddsmekanism gentemot yttre hot, utan blandar sig även aktivt i ekonomin. När staten äger, äger den inte på ett kvalitativt annorlunda sätt än när ägandet är privat: utsugningen av arbetskraften är densamma. Engels menar att ”[j]u fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den.”

För Engels är staten dels ett skyddsverk mot yttre hot, men den är även den ideale totalkapitalisten, ett statligt ägande av produktivkrafterna innebär helt enkelt ett statligt utsugande av arbetskraft. Det innebär även fortsättningsvis ett kapitalistiskt utsugande av arbetskraften, eftersom staten ju inte ändrat klasskaraktär. Även Lenin observerade samma sak när han i Staten och revolutionen kallade staten ”ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra” och fortsatte med att konstatera att ”den skapar en ’ordning’, som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.”

Staten är inte oberoende av klassmotsättningarna utan är ett redskap i klasskampen, den kan endast i undantagsfall anta en skenbar självständighet om klasskampen är tillräckligt hård, men då endast skenbart. Den kapitalistiska staten förblir en kapitalistisk stat. Varje del av den borgerliga staten är borgerlig. Det är farligt att separera de olika delarna av staten och ge dem olika klasskaraktär, eftersom det döljer deras funktion. Kommunerna och landstingen är lika borgerliga som staten och har ofta funktionen att helt enkelt implementera de beslut som tagits högre upp. Detsamma gäller uppdelningen av staten i en djup och grund (?) del, där den djupa spelar en annan roll än den grunda delen. Mystifikationer av det slaget tjänar bara till att dölja det faktum att hela staten är lika borgerlig. Staten tjänar alltså inte enbart en liten klick, monopolkapitalisterna. Även om de har ledningen i staten, tjänar den hela borgerlighetens intresse.

Att rycka loss delar av staten från helheten och se dem som progressiva, eller att se staten som enbart ett redskap för monopolkapitalet är kännetecknande för eurokommunismen, som fick stort genomslag i bland andra de spanska (PCE) och italienska kommunistiska partierna (PCI). Santiago Carrillo, den eurokommunistiske ledaren för PCE, skriver i sin bok Eurokommunismen och staten att staten ”inte längre tjänar hela borgerlighetens intressen utan bara den del av borgerligheten som kontrollerar de stora monopolen.” Den logiska slutsatsen av detta resonemang är att den absoluta majoriteten av borgarklassen är acceptabla allierade till proletariatet, vilket idag lett till att ett av de största kommunistiska partier som världen någonsin sett, PCI, totalt gått under. PCE har å sin sida sidan vegeterat i olika vänsterallianser och blivit allt mindre.

Vidare delade Carrillo upp staten i en del som utövar tvång och en del som producerar ideologi. Den senare kategorin kallar han ideologiska apparater. Han konstaterar att ”[s]trategin för dagens revolutioner i de utvecklade kapitalistiska länderna måste inriktas på att vända de ideologiska apparaterna mot systemet” och ”mot den monopolkapitalistiska statsmakten.” Först och främst hade Carrillo fel när han trodde att staten kunde separeras från den klass som den är utformad att skydda och stödja. Vi kan inte befria den kapitalistiska staten från kapitalisterna. Han hade också fel när han bedömde att de olika delarna av den kapitalistiska staten hade olika klasskaraktär: det är inte så att vissa delar av staten saknar klasskaraktär och -förankring medan andra har det – staten är borgerlig i sin helhet.

Vi kan inte separera staten från dess funktion och från verkligheten. Vi kan inte med en traditionell anti-monopolistisk strategi bryta kapitalets makt över staten. En sådan taktik antyder att staten är neutral i förhållande till klasskampen, och att den som av en händelse råkade erövras av borgarklassen. Vi kan inte separera olika delar av staten från varandra, då kommer vi att göra katastrofala taktiska val, mystifiera staten och bidra till allmän förvirring. Vi kan inte betrakta staten som enbart monopolkapitalets stat; den tjänar hela borgarklassen, även om inte hela borgarklassen leder staten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *