Kvinnans plats är i kampen

Arkivbild.

LEDARE (2/2018). För några månader sedan diskuterade vi på ledarplats kvinnans underordning och befrielse. Där spårade vi, genom Friedrich Engels, kvinnans underordning till privategendomens uppkomst och kvinnans befrielse till avskaffandet av densamma. Förtrycket av kvinnan har sin grund i klassamhället och har sitt slut i kampen mot det och i det slutgiltiga avskaffandet av det.

Det räcker naturligtvis inte med att konstatera allmänna sanningar, utan vår politik måste utgå från den konkreta verkligheten, i vetskap om att allt vi gör syftar framåt mot socialismen; först under socialismen finns grunden för kvinnans faktiska frigörelse. Det betyder dock inte att vi ger upp all kamp för att förbättra kvinnornas dagliga situation och ställer oss bredvid och ropar socialism, utan det betyder att vi i vår dagliga kamp visar att det endast är under socialismen som vi på storskalig nivå kan börja tackla de problem som vi bekämpar redan idag.

Kvinnorna under kapitalismen lever under ett dubbelt förtryck. De lönearbetar i väldigt hög utsträckning, samtidigt som de har det huvudsakliga ansvaret för hemmet. Detta drabbar i synnerhet arbetarkvinnorna, som hamnar längst ned i samhällshierarkin: de är både kvinnor och arbetare.

Ungefär 80 procent av alla kvinnor är idag ute i arbete. Det är en av de högsta siffrorna i världen. Detta kan jämföras med männens 86 procent. Börjar man dissekera siffrorna träder dock en annan bild fram.

Kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning i yrken som är reproduktiva. Inom vården och skolan dominerar kvinnorna totalt. Av alla undersköterskor är 92% kvinnor och av alla förskollärare är 95% kvinnor. Andra yrken som är kvinnodominerade är barnskötare, vårdbiträden och städare.Trots att dessa yrken tillhör de absolut viktigaste som finns är de såväl underbetalda som undervärderade.

Att kvinnor ofta återfinns i lågavlönade reproduktiva yrken leder till att de är mycket sämre betalda än män. SCB beräknar att kvinnorna endast har 81% av männens lön, efter att man tagit in faktorer såsom att kvinnor oftare är hemma och vårdar sjuka barn och att de oftare än män arbetar deltid. Av alla sysselsatta kvinnor är det bara runt 65 procent av kvinnorna som har en heltidstjänst, medan motsvarande siffra för männen är 91 procent. De två största anledningarna till detta, uppger kvinnorna själva, är att de inte hittar något lämpligt heltidsarbete och att de vårdar barn. Av alla utbetalade föräldrapenningdagar tog kvinnorna ut 82 procent, medan männen nöjde sig med 18 procent. Mönstret går igen även vid VAB-dagar, då männen enbart tar ut 36 procent av dagarna, medan kvinnorna tar ut 64.

Kvinnornas sämre utgångsläge och situation i arbetslivet återspeglar naturligtvis också deras pension. Kvinnor har som bäst runt 75% av männens pensioner och som sämst runt 60%, beroende på åldersgrupp. Situationen för de pensionerade kvinnorna lär heller knappast bli bättre med den nya pensionsuppgörelsen.

På hemmafronten är också siffrorna till kvinnornas nackdel. Under en given veckodag utför kvinnorna ungefär en timmes mer obetalt hushållsarbete än männen. Det betyder inte att männen är sysslolösa hemmavid, deras hemarbete är mer fokuserat på underhåll av hus, tomt och bil, medan kvinnornas i mycket högre utsträckning går åt till hushållsarbetet och vård av barnen. Även om trenden de senaste åren har varit positiv – män gör mer och mer av det obetalda hushållsarbetet – finns det mycket kvar att göra.

Det är tydligt att om kapitalismen kunde skapa jämlikhet mellan män och kvinnor, så hade den gjort det. Den har haft långt mer än hundra år på sig. Det kapitalismen har gett i fråga om jämlikhet mellan könen har den gett och den har inget mer att ge. Detta måste vara kommunisternas utgångspunkt i arbetet med kvinnofrågorna.

I sin kamp för en bättre position i det imperialistiska systemet skär de svenska kapitalisterna ständigt ned på arbetarklassens reproduktiva kostnader. Det innebär ökad stress för undersköterskorna, större barngrupper i förskolorna och ännu sämre arbetsvillkor för arbetarklassen i allmänhet och för arbetarkvinnorna i synnerhet. Många vårdinrättningar går redan på knäna medan runt hälften av alla nyutexaminerade lärare byter yrke inom två år. System med provanställningar, bemanningsföretag och andra sätt att komma runt den redan bristfälliga arbetsrätten florerar. Den svenska välfärden krackelerar.

Kampen för kvinnans rättigheter hänger ihop med kampen mot kapitalismen och imperialismen. När vi kämpar för kvinnans rätt till heltid och värdiga anställningsförhållanden kämpar vi mot själva kapitalismens kärna. När vi kämpar mot mindre stress och allt större barngrupper i skolorna och förskolorna kämpar vi med nödvändighet mot den svenska imperialismen. Mer pengar till arbetarklassens reproduktion betyder mindre resurser till de svenska imperialisterna.

Förstår vi inte detta, blir vår kamp förgäves. Den kan aldrig utmana själva grunden till lidandet och orättvisorna. Så länge kapitalismen och imperialismen existerar och så länge de svenska monopolen stärker sin konkurrenskraft på vår bekostnad, kommer kvinnofrågan aldrig att få sin lösning.

1 Comment

  1. Pingback: SKP Uppsala – 100 % klasskampIngen klasskamp utan kvinnokamp – ingen kvinnokamp utan klasskamp - SKP Uppsala - 100 % klasskamp

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.