Det borgerliga parlamentet och kommunisterna

LEDARE (4/2018). Sveriges Kommunistiska Parti ställer som enda kommunistisk kraft upp i riksdagsvalet i september i år. Varför gör vi det? Tror vi att vi kan införa socialismen genom parlamenten? Vad gör vi om vi blir valda till en församling? Innebär valdeltagandet att vi är ett parlamentariskt parti?

För kommunisterna är frågan inte svår: vi ställer upp i ett val om vi bedömer det som gynnsamt och vi avböjer att ställa upp om vi bedömer det som ogynnsamt. Är de politiska förhållandena sådana att vi har något att tjäna på att ställa upp i valet så måste vi göra det. I ett annat politiskt läge kan vi komma till slutsatsen att det inte är lönt för oss att ställa upp. Vi ser alltså inte valdeltagandet som något absolut och som för alltid är givet, utan som alla våra taktiska beslut och val så måste vi hela tiden ompröva det.

I dagsläget ger valet oss möjlighet att bedriva en valrörelse, vilket är viktigt eftersom människor generellt sett är mer intresserade av politik under valrörelsen än annars. Det innebär inte att vi bara bedriver politik under valrörelsen, men att vi inte får försumma de chanser vi får. Efter valet kan vi grundligt studera valresultaten och analysera vår insats. Vi kan utifrån de inkomna rösterna hitta fokusområden för vår verksamhet och utvärdera vår egen valrörelse. Valet ger oss konkret information att utgå ifrån när vi fortsätter att bygga ut vår politiska verksamhet.

Valet är alltså en praktisk angelägenhet för oss – det är inte främst en demokratisk angelägenhet. Den borgerliga demokratin är en parodi på allt vad demokrati skulle kunna vara. Var fjärde år väljer det svenska folket vilka som ska behärska dem, och oavsett vad man väljer så verkar resultatet bli detsamma: nedskärningar och försämringar. Till detta kan också läggas upprustningar och ökad risk för krig i takt med att motsättningarna inom det imperialistiska systemet skärps.

Den demokrati vi har idag är baserad på det kapitalistiska systemet, där makten ligger i händerna på den härskande klassen – de beslut som tas i riksdagen speglar detta. I den mån det inom riksdagen finns motsättningar, är de uttryck för motsättningar inom den härskande klassen; det arbetande folket har inte längre några representanter där.

I det parlament som utgår från den härskande klassen har de behärskade inga möjligheter att ta över. Därför är deltagandet i parlamentet enbart en taktisk fråga för oss. Vi när alltså inga illusioner om att vi skulle kunna förändra något genom parlamenten eller att vi skulle kunna införa socialismen via de verktyg kapitalismen själv erbjuder. Vad finns det då för vits med att bli vald till en församling?

Om kommunisterna blir valda är deras första och enda uppdrag att stärka det arbetande folkets revolutionära rörelse, att visa hur arbetarnas krav hela tiden hamnar i konflikt med kapitalismen och kapitalisternas intressen. Det är inte intressant för en vald kommunist att delta i förvaltandet av kapitalismen eller att försöka omfördela pengar i en kommunal budget för att sprida ut nedskärningarna. I de fall kommunisterna blir valda måste de utnyttja den position de fått till att mobilisera och organisera arbetarna och att hela tiden stärka arbetarnas ställning.

Sveriges Kommunistiska Parti är alltså inte ett parlamentariskt parti som siktar på platser i riksdagen eller andra församlingar för att kunna förändra inifrån. Vi betonar istället de utomparlamentariska aktionerna och kamperna som nödvändiga för socialismen. I Radikalismen – kommunismens barnsjukdom skrev Lenin att ”massornas aktioner – exempelvis en storstrejk – är alltid viktigare än den parlamentariska verksamheten och inte bara under en revolution eller i en revolutionär situation.”

Den organisation, med vilken vi kan bygga socialismen är den organisation som arbetarna själva bygger upp – den organisation de bygger upp måste kunna utmana kapitalismen och staten och göra anspråk på dess makt. I Ryssland byggde man upp sovjeterna till den grad att det i landet existerade en så kallad dubbelmakt, två stater i ett land. Den ena makten, sovjeterna, fick slutligen överhanden och kunde befästa arbetarnas makt. Detta trots att bolsjevikerna upprepade gånger deltagit i de mest reaktionära parlament, som Lenin uttryckte det. Trots att man vill göra upp med det borgerliga parlamentet och aktivt bygger upp en rörelse vars syfte är att i en annan klass namn överta dess funktioner, så deltar man i det borgerliga parlamentet.

Från vänster kritiserar man också kommunisternas deltagande i valet. I vissa kretsar säger man att man inte kan ställa upp, eftersom man inte är tillräckligt stark, men hur kan man bli tillräckligt stark om man inte utnyttjar alla de möjligheter som står till buds? I andra vänsterkretsar, främst anarkistiska eller maoistiska, menar man att parlamentarismen korrumperar och att ett valdeltagande innebär en anpassning, eller att det är farligt att lämna ut uppgifter om partiet till våra fiender genom exempelvis valsedlar. I det förstnämnda fallet har man helt enkelt inte förstått att kommunisterna inte är parlamentarister och att vi inte anpassar oss till några spelregler. Vi vill inte förvalta kapitalismen och vi lämnar inte över makten över vårt parti till en allenarådande riksdagsgrupp. I det andra fallet låter vi Lenin själv svara:

”Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt?”

Frågan om valdeltagandet är alltså ingen svår sak för kommunisterna. Det ger oss ytterligare en plattform att stå på, det ger oss möjlighet att analysera vår styrka och i bästa fall ger det oss också möjlighet att ytterligare blottlägga motsättningen mellan det arbetande folket och kapitalismen.

Därför är det viktigt att alla medlemmar och sympatisörer gör sitt yttersta för att i valrörelsen sprida vår politik. Vi har chansen att nå ut till människor vi aldrig kommit i kontakt med och vi har chans att knyta värdefulla kontakter. Vi har framför allt en otrolig chans att stärka partiet och flytta fram arbetarnas positioner.

Det finns ingen anledning att kasta bort sin röst på de åtta kapitalistiska partierna i riksdagen eller på de otaliga andra som slåss om att få ta deras plats där – stärk istället kommunisterna!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.