En arbetares tankar om det kommande valet i september

Frågan idag är inte “vad bör göras” utan “varför görs inget?” Varför befinner vi oss i denna tid av passivitet och varför gör inte arbetarklassen något för att förbättra sin situation? Vi har varken mindre intellekt eller vilja än vad man hade vid oktoberrevolutionen 1917, vi har historien att dra lärdom av samt kunskapen för att kunna förstå den, men viktigast, möjligheten! Men ändå väljer det arbetande folket att sälja sina själar till det kapitalistiska systemet som bara handlar om kapitalets tillväxt där profit går före allt, och accepterar imperialismens ödeläggelse av natur, kvarter, byar, städer där potential till liv existerat. Varför låter vi enstaka individer ta kontroll över våra liv, våra bröders, våra systrars, våra medmänniskors liv, vår historia, vår framtid, vår existens till och med?! Varför kan vi inte lyssna på det ”tomma ekande eko” som pulserar i varje arbetande människas hjärta och själ, där vi innerst inne suktar efter ren frihet, att bryta våra kedjor som så länge kedjat fast våra själar, våra ofödda barns själar, de oskrivna men kommande indoktrinerade själar som ska fortsätta i våra fotspår de kommande tusentals åren.

Någonstans sitter spärren till den absoluta frigörelsen, och den spärren är vi, det arbetande folket. Varför lyssnar vi inte på varandra, varför tar vi inte åt oss lärdomen från arbetaren som bryter sig ur den systematiska utsugningen? Vart tog lågorna vägen som en gång i tiden svepte över vatten och land, men som idag ligger begravda på havets botten, vars ekande rop sakta men säkert tonas bort av förtryckarna, som dånar fram med sina industrier och vapen?

Vi får det knappast bättre ju längre tiden går, utan allting förfaller runtomkring oss, reaktionära krafter omringar oss, inkräktar på våra liv, delar upp oss på individnivå och vill inte att vi ska tänka ”klass”! Sjukvården är ett fiasko, sjukhuschefer mailar varandra om patienter som om de vore boskap, ”dessa kommer inte överleva för att sjukvårdskön är lång!” Barn i Mexiko fängslas för att imperialisterna vill avskräcka invandrarna från att fly sina hemländer där imperialismen har plöjt fram och bara lämnat misär efter sig. Fackförbund slåss om ensamrätten till arbetarna genom att inskränka arbetarnas rättigheter, vilket bidrar till arbetarklassens underminering! Högerpopulister frodas som ogräs tack vare den köpta massmedian vars enda syfte är att bistå med propaganda, och som skulle kunna liknas vid en infektion som infekterat arbetarklassens sinnen. Vi har en bostadspolitik som kommer i snövit skepnad, men som i själva verket är en bandit som bistår med större aktieportföljer för kapitalisterna och deras lakejer. Sist men inte minst, vår kära socialdemokratiska regering som påstår sig bedriva en progressiv politik som gynnar arbetarna, men snarare gynnar arbetsköparnas intressen, och som harsina egna privata ekonomiska intressen där aktieportföljer och fallskärmsavtal prioriteras. Tomma löften om ökat stöd till skolor, vård & omsorg, infrastruktur, industrin etc. Men faktum är att vi är där vi är p.g.a. den revisionistiska politik som bedrivits av socialdemokratin som vänder kappan efter vinden.

Den dialektiska materialismen har aldrig varit så tydlig som den är nu, år 2018, men samtidigt aldrig så hårt motarbetad av kapitalisterna som ständigt försöker segregera oss och dela upp oss i olika påhittade ”klasser” bara för att skapa en ännu mer diffus bild som bidrar till en mer regressiv politik.

”Alla” är eniga om att arbetarklassens politiska medvetenhet måste utvecklas. Frågan är hur detta skall göras och vad som är nödvändigt för att göra det, sa Lenin en gång i tiden. Därför säger jag, kasta inte bort din RÖST, vi är de förtryckta som var fjärde år ska rösta om vilka av förtryckarna som ska få förtrycka oss de kommande fyra åren.

Få arbetarklassen att återta kontrollen över sina liv och framtid, för trots allt, de vackraste dagarna har vi ännu inte upplevt!

Sahand Feyzi

Skriv ut