En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Det ”minst onda” eller socialismen?

Kvinnor i den ryska revolutionen.

LEDARE (10/2018). När Marx och Engels skrev Det Kommunistiska Manifestet för 170 år sedan aktualiserade de en fråga som fortfarande inte är löst, trots många försök att lösa den. Det var frågan om socialismen som ett alternativ till det kapitalistiska och imperialistiska systemet.

De gjorde bedömningen att revolutionen stod på agendan och att förutsättningarna för att bygga socialismen fanns, även om kapitalismen ännu inte nått sitt imperialistiska stadium.

När Lenin några decennier senare analyserade imperialismen kom han till samma slutsats. När revolutionen kom till Ryssland saknades visserligen de ekonomiska förutsättningarna, även om de politiska var mogna. I Tyskland, däremot, var de ekonomiska förutsättningarna mogna medan de politiska inte var det – en faktor som ledde till den tyska revolutionens misslyckande.

Om såväl Marx och Engels, som Lenin, såg att de objektiva förutsättningarna för socialismen fanns och lyfte upp frågan om systemkritik på agendan – varför är då socialismen längre bort än någonsin i människors (även kommunisters) medvetande?

En del av förklaringen finns i enhets- och folkfronterna, som innebar att man sköt upp frågan om socialismen på obestämd framtid, till förmån för allianser med andra partier som inte delade de långsiktiga målen. Genom att tona ner det radikala och långsiktiga kunde man på så sätt fokusera på de kortsiktiga målen som enade. Det var förståeligt under de förutsättningar som man agerade utifrån på 30-talet. Fascismen var ett hot mot Sovjetunionen och mot socialismens hela existens, men det är mindre förståeligt idag.

Enhetsfronterna introducerade delmål på vägen mot socialismen. På 30-talet pratade man om en kapitalistisk regering, med det kommunistiska partiet, som förde kampen mot reaktion och fascism. På andra håll döpte man dessa till ”avancerade”, ”progressiva” eller ”anti-monopolistiska” demokratier.

Sedan 30-talet har enhets- och folkfronterna dominerat de kommunistiska partiernas taktik och strategi och de har bidragit till att kampen för dagskraven kommit att dominera de olika partiernas dagliga verksamhet. För att uppnå bredast möjliga enhet ställer man än det ena och än det andra kravet inom ramen för kapitalismen och ofta konstaterar man att människorna inte är mottagliga för socialismen och därför måste ännu fler dagskrav ställas. Samtidigt är de kommunistiska partierna svagare än någonsin.

Risken med enhets- och folkfronterna är alltså att de reducerar det kommunistiska partiet till ett socialdemokratiskt parti. I kompromissernas namn tonas de radikalaste kraven ner och man pratar inte längre lika högt om revolutionen – dagskraven, kring vilka man försöker bygga största möjliga enhet, dominerar.

En följd av enhets- och folkfronterna är att resonemangen om ”det minst onda” dominerar inom vänstern. Hela praktiken bygger på skadereducering. På detta finns det gott om exempel i dagens politiska vänsterlandskap. Många stödjer en rödgrön regering mot högern och Sverigedemokraterna. Inte för att det är en bra regering i sig, utan för att den är mindre dålig. Man vill bygga breda fronter mot rasismen, mot nedskärningar eller för välfärden. Detta vill man göra med partier och organisationer som ofta agerar inom ramen för kapitalismen och som ofta binder upp människor med radikal retorik och kanaliserar deras missnöje tillbaka till kapitalismen. Det kan inte vara kommunisternas uppgift att legitimera partier, organisationer och ideologier som bidrar till att upprätthålla illusioner om kapitalismen – det måste vara kommunisternas uppgift att riva ner illusionerna. Det innebär inte att vi inte ser det som positivt varje gång en människa tar ställning och försöker kämpa mot systemet, utan det innebär att vi inte ger mycket för de politiska partier och organisationer som kväver dessa människor och som binder fast dem vid systemet.

Rasismen och nedskärningarna är ständiga hot och en ständig verklighet under kapitalismen och vi måste på ett klart och tydligt sätt visa att det enda sättet att verkligen bekämpa dem är med socialismen, med en kritik som riktar sig mot hela det kapitalistiska systemet – roten till allt det onda. Vi bekämpar inte kapitalismen med en annan, lite mindre dålig, sorts kapitalism, utan med socialism.

Den praktik som syftar till enhet till varje pris och som målar upp bristen på enhet som vänsterns stora brist riktar in sig på fel saker och den ger en felaktig beskrivning av de problem vi står inför.

Därför skiftar vi fokus. Vi skiftar fokus från ofruktsamma allianser med andra partier som innebär kompromiss efter kompromiss och som med nödvändighet leder oss rakt in i en socialdemokratisk praktik och som låser fast även oss inom systemets ramar. Istället för det ”minst onda” är vår uppgift att föra upp socialismen på dagordningen – den är mer aktuell än någonsin.

I varje aktion vi genomför och i varje analys vi tar fram måste vi framhålla det orimliga med det kapitalistiska systemet. Vi måste visa att felen som människor varje dag upplever, riskerna för krig och miljöförstöring är inneboende i det kapitalistiska systemet – de kan inte åtgärdas med kapitalistisk politik, utan bara med socialismen.

Att göra människor medvetna om det här är ingen enkel uppgift, men det är ingen som sagt något annat. Det finns inga genvägar. Att med förenklade förklaringar, populism eller opportunism vattna ur partiets politik kanske leder till kortsiktiga, kvantitativa framgångar, men som kommunister är det inte dessa vi är ute efter. En övertygad kommunist är värd mer än hundratals populister och opportunister. Det är av den anledningen vi inte kan acceptera sådana tendenser. Kort sagt: en revolutionärs plikt är att göra revolution.

Det finns inga bekväma eller bra lösningar inom ramen för det kapitalistiska systemet, därför kan vi aldrig nöja oss med sådana. Det är särskilt aktuellt nu när vi står inför en storm av angrepp från kapitalet; när vi står inför en enorm miljökatastrof och när vi står inför ett allt större krigshot. Svaret på kapitalismen kan bara finnas i socialismen – vågar vi inte själva prata om den kommer vi aldrig att våga omsätta den i praktiken!

1 kommentar

  1. Janne Karlsson

    2019-01-25 kl. 12:21

    Tack för en klargörande artikel! Ni har nu lyft bort det sista fjället från mina ögon. Kommer att sluta tjöta om enhet mellan partier. Oavsett om de själva kallar sig kommunister eller ej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.