I princip alla kommunistiska partier i världen har uttryckt sitt stöd för Bolivias kämpande folk, men få har problematiserat den politik som hittills förts i landet och hur den också bidragit till situationen som landets arbetare och folk nu står inför. Mexikos Kommunistiska Parti gör just detta, varför vi ser det som ett väldigt viktigt uttalande och också vill sammanfatta det för en svensk publik.
I sitt uttalande fördömer de statskuppen, som hade varit omöjlig utan stödet från bland annat de Amerikanska Staternas Organisation (OAS), eftersom den externa och interna reaktionen jobbar i ett tätt samarbete. De fördömer den förföljelse som drabbar ursprungsbefolkningen, arbetarna och fackföreningarna och uttrycker sitt stöd det folkliga motståndet som uppstått i landet.
Domen över den latinamerikanska progressivismen och socialdemokratin är dock hård. I sitt uttalande skriver de:
Socialdemokratin i Latinamerika, även definierad som progressivism, har accepterat det borgerliga spelets lagar och har förbytt sina ansträngningar i kampen exploatering och plundring av folket till illusioner om möjligheten till ett förbättrat läge för arbetarklassen och de folkliga skikten. I olika situationer har [den bolivianska] regeringen förstärkt militarismen och med de väpnade styrkorna deltagit i internationella koalitioner som tränat militärerna för deltagandet i klasskampen i sina respektive länder och förberett dem för deltagandet i imperialistisk aggression och nyuppdelningen av världen.
Det här har stärkt den militära närvaron i Bolivia, vilket nu tillåtit de bolivianska kapitalisterna att ändra landets inriktning. Efter decennier av progressivism känner de av den ökade konkurrensen inom systemet och behovet av en reaktionär inriktning har blivit pressande, menar partiet. Därför är också kampen mot enbart nyliberalismen att helt enkelt beträda en politisk terräng som gynnar kapitalet, eftersom det ställer olika kapitalistiska alternativ mot varandra.
Händelserna i Bolivia måste leda till relevanta slutsatser för folket i Latinamerika, skriver man.
Påståendet om att det är möjligt att genomföra grundläggande och radikala förändringar samtidigt som man bevarar den kapitalistiska staten möter den hårda verkligheten: borgerligheten tvingar i slutändan sin vilja igenom med de medel den anser nödvändiga.
Den reformistiska vägen utesluter en stegring av krafterna som syftar till en revolutionär inriktning och kan ytterligare demobilisera folkets krafter, vilket underlättar den kapitalistiska ledningens konservativa och reaktionära offensiver. Att motverka nyliberalismen utan att sikta mot kapitalismen är att behålla grunden för folkets och arbetarnas nuvarande problem intakt.
Hela uttalandet finns att läsa på Solidnet.org.
