En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Gruvstrejken 50 år

Bild från dokumentärfilmen Gruvstrejken 69/70. Foto: Satura AB

Det är i dagarna 50 år sedan den stora gruvstrejken i Norrbotten inleddes. 5 000 gruvarbetare krävde förändring. Arbetarklassen stödde strejken. Miljontals kronor samlades in som understöd åt de strejkandes familjer. Vi uppmärksammar händelsen för att den inte ska falla i glömska. Det mod och den kamplust gruvarbetarna visade är en inspiration än idag.

Tisdagen den 9 december 1969 var en kall och blåsig morgon i Svappavaara. Temperaturen visade 25 minusgrader. I snålblåsten var arbetarna på väg till gruvan. Men denna dag blev ingen vanlig arbetsdag. Klockan 6 på morgonen inleddes gruvstrejken. 35 arbetare, i huvudsak borrare, kranskötare, truckförare och laddare valde att efter ombytet till arbetskläder sätta sig ner och samtala. Dagen därpå stod verksamheten helt stilla i Svappavaara. Två dagar senare gick också gruvarbetarna i Kiruna ut i strejk. I Malmberget spred sig ryktet om kollegornas agerande i de två andra gruvorna. Där tog man också initiativ till en strejk i solidaritet med kollegorna. På kvällen fylldes Kirunas sporthall till bristningsgränsen, det första stormötet var samlat och beslutet som togs var total arbetsnedläggelse. Strejkledningar valdes från de olika gruvorna och tillsammans utgjorde de gruvornas gemensamma strejkledning. Vid denna tid var nästan 5 000 gruvarbetare i strejk.

Arbetarna lät sig inte stoppas av byråkratiska hinder från de reformistiska fackliga ledningarna, som pläderade för en omedelbar återgång till arbete. I månader innan strejken utbröt, hade arbetarna efterlyst en av Gruvarbetarförbundet sanktionerad strejk, utan resultat. Tillsammans tog de saken i egna händer och den fackliga kampen praktiserades så som den ska, enade med sina krav gick de till strid och den reformistiska fackföreningsledningen placerades som åskådare. Den socialdemokratiska tidningen NSD brännmärkte strejken som en ”kommunistisk konspiration”. Strejken saknade massmedialt stöd. Den legendariska kommunistiska tidningen Norrskensflamman var tidningen som blev språkröret för gruvarbetarna och stod vid deras sida. Tidningen fick tryckas upp i massupplagor för spridning i Norrbotten, som motvikt till den socialdemokratiska och övriga borgerliga pressens hets mot strejken.

Den stora gruvstrejken var ingen kommunistisk konspiration. Däremot fanns kommunisterna med i strejken. Några av de, som ansågs vara de bästa företrädarna för sina kollegor, fick då en naturlig plats i strejkledningen. Men strejken var inte partipolitisk så som påstods. Arbetare, såväl politiskt organiserade från olika partier, som oorganiserade inledde en gemensam kamp. Strejken var gruvarbetarnas och arbetarklassens kamp. Strejken fick ett gediget stöd från arbetarklassen i Sverige, över 5 miljoner kronor samlades in runt om i landet, där nästan allt skänktes som understöd till de strejkandes familjer. I dagens värde motsvarar det omkring 43 miljoner kronor.

Strejken var ett resultat av kapitalismens omänskliga rovdrift, där tempot i det statliga LKAB ständigt piskades upp, där dieselavgaser föranledde försämrad arbetsmiljö. Tempot hade piskats upp genom att man implementerade nya amerikanska metoder att bedriva arbetet på, kallat UMS – Universal Maintenance Standards, följt av de så kallade 31 teserna som gav chefer mandat att bedriva verksamheten på ett direkt förnedrande vis. I teserna fastslogs bland annat att arbetarna inte har mer än en chef, vilket betydde att blev man illa behandlad av chefen fanns det ingen annan man kunde gå till. Chefsrollen definieras också i teserna som att chefen ska leda så pass ”effektivt” så att arbetarna bara kan följa order och inte ha tid för annat.  Lönen var med detta system prestationsbaserad, dvs. en ackordslön.  Gruvarbetarna kallade systemet för ”Ultra-Modernt Slaveri”.

Strejken avblåstes den 4 februari 1970, 57 dagar efter att den inletts. Samma enighet om att gå ut i strejk präglade tillbakagången vilket i sig är en styrka. Småkonflikter fortsatte dock att blossa upp. Löftet om att avskaffa det förhatliga ackordssystemet infriades inte omedelbart, varpå gruvarbetarna vägrade stämpla in. Strejken uppnådde inte alla de krav arbetarna ställde, men lönesystemet avskaffades. Månadslön infördes som resulterade i en löneökning på 14 procent. LKAB tvingades lämna Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).

Gruvbolaget LKAB:s anriknings och- kulsinterverk på Kiirunavaaras västra sluttningar i Kiruna, sedda från Luossajärvis norra strand. Foto: Helleborus/Wikimedia Commons

Gruvbolaget LKAB:s anriknings och- kulsinterverk på Kiirunavaaras västra sluttningar i Kiruna, sedda från Luossajärvis norra strand. Foto: Helleborus/Wikimedia Commons

Även om inte alla krav uppfylldes och att strejken därmed inte blev den seger som gruvarbetarna hoppades på så vanns viktiga delar. Men strejken gav också en vinst på andra sätt. Återigen var landet präglat av arbetarklassens kamp, som nästan varit obefintlig sedan den stora metallstrejken 1945. De följande åren efter gruvstrejken skedde en rad andra strejker där arbetare inte tillät reformisternas försök att förhindra strejker. Skogsarbetarstrejken 1975 är ett exempel, de svårorganiserade städarbetarnas strejk är ett annat. Lagar som gav arbetarklassen ett på pappret större inflyttande av produktionen, såsom Medbestämmandelagen (MBL) infördes som ett resultat av strejkerna. Även om resultatet var magert och lagen kallades för ”tuta-och-köra-lagen” eftersom företagen tidigare bara kunde köra rätt över arbetarna, behövde de efter lagens införande åtminstone tuta innan de körde på, så visar det vilken kraft en enad arbetarklass besitter.

Så här 50 år efter strejken minns vi den ännu och ser den som en källa för inspiration. Arbetarklassens makt och styrka manifesterades. Klassmedvetenheten steg avsevärt där strejken fungerade som en väckarklocka för många, om att det som produceras görs av arbetarklassen. Staten har därefter infört lagar för att försvåra strejker likt den gruvarbetarna genomförde för 50 år sedan, senast förra året, men detta är något som arbetarklassen inte kan ta hänsyn till, lagen är för kapitalisterna, arbetarklassens rätt är det enda vägledande och enade kan klassen aldrig stoppas. Historien lär oss nämligen att staten alltid står i konflikt med arbetarklassens kamp. Arbetarklassen har bara sin egen styrka och organisering att lita på.

Nu, 50 år efter strejkens utbrott är förnedringen och den ökade pressen inom arbetslivet återigen aktuell och har varit i många år. Den allt intensivare internationella konkurrensen tvingar företagen att på olika sätt ta till metoder för att öka sina vinster. Hårda angrepp genomförs och fler är att vänta. Arbetarklassen har inget att förlora på att lära av historien och åter ta till kamp.

Idag, 50 år efter strejken finns det ingen anledning att förtiga kommunisternas roll. Som tidigare nämnts, så var strejken inte en kommunistisk konspiration. Men kommunisterna och dess press var en naturlig del av strejken. Att de mest klassmedvetna från strejken, varav flera från strejkledningen sju år senare hjälpte till att rekonstruera det kommunistiska partiet i Sverige, det som idag är SKP är ingen slump. Ur kampen föds de bästa kämparna. Vi minns dom med stolthet. Vi lär och inspireras av gruvstrejken i Malmfälten.

Håkan Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.