Avtalsrörelsen 2020 och den fackliga kampen

LEDARE (1/2020). Våren närmar sig och också avtalsrörelsen 2020. Under året löper merparten av de omkring 700 kollektivavtalen ut, närmare 500 stycken ska omförhandlas. Avtalen som under året ska omförhandlas reglerar arbetsförhållandena för närmare tre miljoner löntagare. De första avtalen löper ut den 20 mars, främst då Industriavtalet som de senaste åren varit normerande för den övriga arbetsmarknaden, tillsammans med avtalen inom bland annat handels- och transportbranschen.  Totalt berörs drygt 1,3 miljoner anställda. En månad senare löper även byggbranschens olika avtal ut, tillsammans med bland annat Bemanningsavtalet. Närmare en miljon är berörda av dessa avtal. Därefter löper de övriga avtalen ut, någorlunda jämnt fördelat på årets övriga månader.

Läget i Sverige och alla andra kapitalistiska länder är detsamma. Den internationella konkurrensen hårdnar. Varje lands borgarklass går till allt hårdare angrepp mot arbetarklassen för att öka sina vinster till en så låg kostnad som möjligt. De ökar tempot inom produktionen på alla sätt och vis. Sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa i ett allt råare arbetsliv skjuter i höjden. Till sin hjälp har de politikerna och hela statsapparaten, som på alla sätt gör sin del för att underlätta för de redan mäktiga företagarna. Detta gäller i varje land, inom hela det kapitalistiska systemet, oavsett om vi har en höger- eller vänsterregering. Angreppen hårdnar. Arbetarklassen har endast sin egen kraft och organisering att lita på. Inför avtalsrörelsen 2020 behöver vi nu titta närmare på detta och se vilken roll de fackliga organisationerna spelar.

Arbetsköparnas organisationer kommer givetvis slåss för att deras kostnader inte ska stiga. De fackliga organisationerna däremot kommer att kräva ökade löner och inte minst högre avsättning till pensionerna, vilket är ett helt nödvändigt krav. Vad vi dock måste vara helt på det klara med är att storföretagen har sina mest pålitliga partners i den fackliga rörelsens ledning och i de förhandlingsdelegationer som bakom ryggen och utom räckhåll för arbetarna förhandlar om avtalen. Detta beror inte på någon välvilja från den fackliga sidan gentemot företagen, att de minsann skulle vilja hålla lönerna nere för att företagen kräver det. Det beror helt enkelt på att den reformistiska ideologi som genomsyrar hela den fackliga rörelsen bygger på den naiva och småborgerliga uppfattningen att om det går bra för företagen går att det går bra för arbetarna om det går bra för företagen. För att knyta fast arbetarklassen till sin idé kör de med tuffa utspel för att upprätthålla en bild av att de fackliga ledningarna står på det arbetande folkets sida. De gör vad de kan för att fortsatt binda arbetarklassen vid reformismen. När nu deras rop på ”seriösa” arbetsförhållanden och ökade pensioner kommer, så får vi inte glömma att det är just dessa fackliga ledare som nyligen i praktiken avskaffat strejkrätten i förhandlingar med Svenskt Näringsliv, varefter lagstiftningen och den socialdemokratiska regeringen bara bekräftade överenskommelsen. Samma fackliga ledare som nyligen pausat förhandlingarna om försämrat anställningsskydd till förmån för avtalsrörelsen.

Från det fackliga hållet får vi höra att kollektivavtalet är ett resultat av styrkeförhållandet mellan klasserna. Detta är delvis sant, men delvis falskt. Påståendet i sig är riktigt, men fackföreningsledningens medvetna taktik för att avhålla arbetarklassen från just kamp gör att styrkeförhållandena inte får prövas på allvar. Ett kollektivavtal där de verkliga styrkeförhållandena har prövats innebär att arbetarklassen har mobiliserats till kamp för sina intressen. Det kräver att förhandlingsdelegationer väljs underifrån där resultaten av förhandlingarna underställs demokratisk omröstning bland arbetarklassen inom de olika branscherna, som slutgiltigt får avgöra om avtalet ska tecknas eller inte.  Med andra ord, de kollektivavtal som kommer slutas 2020 är inget bevis på de faktiska styrkeförhållandena mellan klasserna, det är ett resultat av att arbetarklassen låter sig kuvas av de reformistiska fackföreningsledarnas tro på det goda näringslivet.

En avtalsrörelse som på allvar skulle sätta arbetarklassen i rörelse skulle behöva lyfta och kämpa för de krav som ropas från golven. Tempot måste ner genom att fler kollegor anställs på företagen, inte genom bemanningsföretag där rädslan och otryggheten är än större än på de traditionella företagen, utan med trygga och bra villkor. Löneandelen av företagens vinster måste höjas avsevärt. Stat och kommuner skär ner på i princip allt som det går att skära ner på och samtidigt är det många som inser att deras dagliga arbete skapar rekordvinster åt företagen, insikten om att det inte finns anledning att nöja sig med smulorna av de kakor man skapar växer sig allt starkare. 

I allt detta, i det oförenliga intresset mellan arbete och kapital har kommunisterna som sin viktigaste uppgift att leda arbetarklassen i kamp för sina rättmäktiga krav, både kortsiktigt och långsiktigt. Ett avtal där klassen fått säga sitt är en framgång för klasskampen och banar väg för en större medvetenhet. Ett sådant avtal kräver hård kamp och kan bara skyddas av en organiserad arbetarklass. Att avtalsrörelsen 2020 för de allra flesta inte blir något annat än ett litet lönepåslag som snabbt äts upp av inflation eller kostnadsökningar på bensin eller matvaror är en tydlig indikation på att kommunisterna är alltför få. Men det kommer fler avtalsrörelser. Låt oss redan nu göra vad vi kan i denna och låt oss redan nu börja rusta oss för nästa. Längtan efter en klassorienterad facklig politik är stor i de fackliga salarna som rymmer vanligt arbetande folk, bortom de centrala styrelsernas rum, men få yttrar sig om det. Här kan och måste kommunisterna spela en helt avgörande roll.

Skriv ut