I en debattartikel publicerad av Dagens Nyheter föreslår Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson från Vänsterpartiet att det statliga stödet som betalas ut till företagen i och med den ekonomiska krisen också ska innebära att staten tar över ägarandelar i företagen som får stöd.
Sjöstedt och Andersson målar upp en bild av en fördjupad kris där staten kan behöva utöka sitt stöd till företagen och där de åtgärder som redan vidtagits inte räcker. Istället för kreditgarantier och lån kan en situation uppstå där man måste gå in med direkt stöd till företagen, menar man. De skriver att
[v]i kommer inte att kunna rädda alla företag, vissa kommer att försvinna i krisen. Men vi bör rädda stora livskraftiga företag som är väsentliga för landets och olika regioners ekonomi, företag som har en strategiskt viktig roll i samhället och som är viktiga för att klara klimatomställningen.
Den uttryckliga inriktningen på de stora företagen, på monopolen, är talande. Deras förslag ligger än så länge i linje med den politik som förts av regeringen och staten: att socialisera företagens förluster och låta det arbetande folket axla bördorna genom varsel, lönesänkningar och andra åtgärder, utan att ifrågasätta att företagens vinster har förblivit privata och alltså inte kommer det arbetande folket till del. De fortsätter med att skriva att
Vänsterpartiet anser att om staten skjuter till kapital för att rädda företag ska staten också gå in som ägare och få motsvarande inflytande. Det kan vara minoritetsägande, majoritetsägande eller att helt ta över företaget.
Nu börjar vi närma oss den intressanta kärnan i Sjöstedts och Anderssons förslag. Inte bara positionerar de rent ideologiskt staten som en motsats till marknaden och målar upp den som en garanti för folkets välfärd, vilket döljer statens verkliga position, utan de vill att staten ännu mer aktivt går in och backar upp det svenska kapitalet.
I sin iver att argumentera för sitt förslag verkar de ha missat det faktum att Riksbanken redan meddelat att de planerar att köpa företagsobligationer från icke-finansiella företag (företag som ägnar sig åt produktion och inte finansverksamhet) för hundratals miljarder kronor under året. Riksbanken förekom Vänsterpartiet, vilket säger en hel del om karaktären på det förslag som partiet nu lägger: om kapitalet redan genomfört reformen, ligger det inte något och lurar? Förslaget är knappast av en sådan karaktär som Sjöstedt och Andersson framhåller det, vilket vi ska titta lite närmare på.
Ett förslag som passar kapitalet som handen i handsken
Om vi ska vara helt ärliga, så är det svårt att se hur kapitalet inte gynnas av den kris som vi nu genomlever. En rad åtgärder som tidigare hade varit svåra att rättfärdiga och genomdriva kan man nu få igenom utan att det alls är kontroversiellt. Tusentals miljarder kan man i princip ge till de stora företagen utan att möta någon som helst opposition, medan de åtgärder som riktas mot den arbetande befolkningen bara är smulor. I vissa länder, där befolkningen pressat sin regering genom protester och strejker har arbetsplatserna tvingats stänga och även skolorna. I andra länder hålls arbetsplatserna öppna in i det sista för att garantera monopolen maximal profit.
Hur det än är med det så är en sak tydlig: krisen i allmänhet är för de stora företagen inte en kris, utan en möjlighet. Det innebär dels möjligheter att få igenom lönesänkningar, försämringar av villkoren för arbetarna och så vidare, samtidigt som det innebär en kraftig koncentration av ägandet. De mindre företagen slås ut och de större kapar åt sig större marknadsandelar. Krisen är en åderlåtning av kapitalismen. Det är denna process som Sjöstedt och Andersson vill säkra, samtidigt som man vill säkra de svenska företagens möjlighet att konkurrera internationellt genom att injicera dem med statligt kapital för att penetrera nya marknader eller investera i ny teknik. För de enskilda företagen är det riskfritt: det är statens pengar som riskeras. Enkelt uttryckt så moderniserar man den svenska kapitalismen kostnadsfritt.
Därför kan man inte se situationen i Sverige som isolerad från resten av världen. De svenska monopolen och storföretagen befinner sig i en allt skarpare internationell konkurrens där profitmarginalerna blir allt mindre. Alla länders monopol behöver stärka sin konkurrenskraft och sina profiter, vilket man till viss del kan göra genom försämringar av löner och villkor – ju mindre lön som behöver betalas ut, desto mer pengar finns kvar till vinsten – eller genom effektiviseringar av produktionen och förlängning av arbetsdagen. Men vad gör man när det inte längre räcker? Jo, staten kliver in. Ungefär som Vänsterpartiet tänker sig. Betyder då det, såsom Vänsterpartiet tänker sig, att staten kan garantera folkets välfärd? Eller betyder det något annat?
Den japanska staten som exempel
Efter att ha upplevt tioprocentig tillväxt varje år under 1960-talet började den japanska ekonomin att tappa i fart. Under 1990-talet var den i rejäl kris och finanskrisen 2008 slog hårt mot landet. Då klev den japanska staten in med besked.
Den japanska regeringens pensionsfond för offentliganställda började köpa upp aktier i massiv skala. Med investeringar på långt över en biljon (tusen miljarder, eller en miljon miljoner) dollar har statens investeringar lyckats räta upp den japanska ekonomin. På senare tid har dock pensionsfonden börjat få konkurrens: Bank of Japan beräknas i år bli en större investerare än pensionsfonden. Pensionsfondens andelar av det totala börsvärdet på Tokyobörsen är runt sex procent.
Bank of Japan ägde under 2019 nästan fem procent av börsvärdet på Tokyobörsen och med nuvarande takt räknar man alltså med att komma förbi pensionsfonden, vilket skulle innebära att den japanska staten genom dessa två institutioner skulle äga mer än 12 procent av det totala börsvärdet på Tokyobörsen. Därtill kommer att Bank of Japan är bland de tio största aktieägarna i nästan 50 procent av alla japanska företag som finns registrerade på Tokyo-börsen.
När både pensionsfonden och Bank of Japan har investerat, så har de nästan alltid gjort det som passiva investerare. De har skjutit till kapitalet och därefter intagit en passiv roll och låtit det privata kapitalet styra – de har gett företagen pengarna att själva förvalta. Det innebär i praktiken att den japanska staten genom sina stödköp pumpat in miljarder och åter miljarder i den japanska ekonomin. Syftet? Att stärka de japanska monopolen i den allt starkare internationella konkurrensen.
Det som hänt i Japan och det som Vänsterpartiet vill se hända i Sverige är avslöjande. Det visar tydligt den kapitalistiska statens roll.
Den ideala totalkapitalisten
I boken Anti-Dühring skrev Engels några rader om just den kapitalistiska staten som jag tror hjälper oss en bra bit på vägen att förstå varför staten agerar som den gör.
Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets.
Han skräder knappast orden utan är väldigt tydlig. Den kapitalistiska staten är en kapitalist som ingen annan. Den har hand om kapitalisternas alla gemensamma ärenden, även om vissa enskilda kapitalisters intressen står i motsättning till detta. Staten har en överblick och ser till det viktigaste, medan de enskilda kapitalisterna ser till sitt. Det är den maskin som kapitalismen har skapat för detta ändamål.
När den kapitalistiska staten expanderar och tar över allt större andelar i företagen gör den det för att den ser till de egna kapitalisternas bästa. Den gör det inte för att underlätta för folket, de förblir lika utsugna som förut. Arbetarnas position förändras inte med ett ökat statligt ägande, utan de förblir vad de alltid har varit – statligt ägda företag under kapitalismen är lika kapitalistiska som privat ägda företag. Staten, trots vad Vänsterpartiet försöker utmåla den som, är inget alternativ till marknaden, utan är marknaden driven till sin spets. Det är till denna punkt som Vänsterpartiet vill driva oss!
Hur kan man ha hamnat här? Hur kan man prata om socialism och solidaritet, samtidigt som man kräver ännu mer långtgående åtgärder för att stärka den kapitalistiska staten? Det går dessvärre inte att göra en fullständig analys här, men jag tror att det ändå är viktigt att nämna en aspekt av det hela: det faktum att staten administrerar välfärden.
Staten och välfärden
Den svenska välfärden tillkom i ett specifikt historiskt ögonblick, där den organiserade arbetarrörelsen var stark, där realsocialismen utgjorde ett avskräckande exempel på hur det skulle kunna gå om kapitalet drev utsugningen till sin spets och där kapitalet var i behov av stora reformer för att kunna öka sin lönsamhet. Varje välfärdsreform gynnade också kapitalet. Det är denna kombination av påtryckningar och behov hos kapitalet som skapade den välfärd som vi lärde känna – det var inte för att staten utgjorde ett alternativ till marknaden, utan snarare för att den utgjorde och utgör ett komplement till marknaden.
Så infördes enhetsskolan för att arbetskraften behövde en viss nivå av utbildning för att kunna hantera de nya maskinerna. Miljonprogrammen skapades för att koncentrera arbetskraften till industristäderna. Pensionerna infördes för att de äldre skulle kunna klara sig själva och inte behöva ligga sina söner och döttrar till last. Sjukvården expanderade eftersom arbetskraften är en värdefull vara för kapitalet och skadade arbetare måste tillbaka till produktionen så snabbt som möjligt. Varje välfärdsreform har även en sådan aspekt, vilket inte står i motsättning till att arbetarna faktiskt också fick det bättre.
Den instans som fick administrera detta var staten och ur detta tror jag illusionen att staten är alternativet till marknaden kommer. Den framhålls som något positivt, som något som tar hand om människan, i motsättning till det negativa som marknaden utgör. Marknaden skadar och förstör medan staten lindrar och hjälper. I själva verket agerade staten som den totala idealkapitalisten som Engels beskrev. Den möjliggjorde en enorm ökning av den svenska kapitalismens potential, effektivitet och profit genom dessa reformer och det var också detta som var syftet – syftet från statens sida var aldrig folkets väl, även om politiska företrädare framställde saken så.
Avslutning
Den kapitalistiska statens roll blir i krisen uppenbar och en av våra absolut viktigaste uppgifter som kommunister är att visa det, att göra det övertydligt. Statens uppgift är alltid att stärka de egna monopolen och storföretagen, någon annan mening med staten finns inte. Att ställa upp staten som en motsats till marknaden är att dölja statens verkliga uppgift och funktion.
Såväl Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, som resten av partistyrelsen och riksdagsgruppen förstår detta, även om de gör allt för att dölja det. De gör hela sitt parti till ett parti för kapitalismens administration och stärkande. De döljer motsatsförhållandet mellan kapital och arbete och framställer det som om det fanns något sorts gemensamt intresse mellan de utsugarna och de utsugna.
Genom detta kopplar man också de svenska jobbens existens till den svenska imperialismens styrka. Ju starkare den är och ju mer expansiv den är, desto större chans är det att arbetarna i Sverige får behålla sina arbeten. På så sätt försöker man koppla ihop den svenska arbetarklassen med den svenska imperialismen och ge sken av att det dem emellan finns en intressegemenskap. Det är extremt farligt för arbetarklassen och historien har gång på gång visat vad som händer: i krigen är det inte de rika som dör.
Vänsterpartiet är ett parti för storkapitalet. De är vargar i fårakläder och arbetar aktivt för att stärka den svenska kapitalismen, vilket bara kan ske på det arbetande folkets bekostnad. Med detta förslag bevisar man återigen vems sida man står på och det kommer att bli ännu tydligare ju djupare krisen blir.
Andreas Sörensen
Andreas Sörensen skrev i länken med artikeln ”Vad betyder egentligen Vänsterpartiet förslag om statligt ägande?” från 2020-04-22:
”Vänsterpartiet är ett parti för storkapitalet. De är vargar i fårakläder och arbetar aktivt för att stärka den svenska kapitalismen, vilket bara kan ske på det arbetande folkets bekostnad. Med detta förslag bevisar man återigen vems sida man står på och det kommer att bli ännu tydligare ju djupare krisen blir.”
Även om också rådskommunister förstår att staten under kapitalismen till sitt väsen inte är en neutral scen där de kämpande klasserna gör upp vem som ska bestämma utvecklingen så är det ett antal brister i Andreas Sörensens artikel.
Den ena bristen är att SKP tror Vänsterpartiet är ’vargar i fårakläder” som innerst inne vet hur kapitalismen fungerar, men som ändå föreslår en politik som stärker kapitalet då dom är klass-svikare. Det är milt sagt fel då det är inget som tyder på att Vänsterpartiets ledarskap tror på annat än det dom gör. Konspirationsteorin att dom är ’vargar i fårakläder’ låter som Stalin och partidiktaturen i landet med det gravt felaktiga namnet framställda oppositionella till partidiktaturen som vargar i fårakläder – som spioner för imperialismen. Den här typ argumentation var också samma typ argument som den härskande diktatur-Kyrkan använde mot oppositionella under medeltiden och tidigare. Till varje pris ville Kyrkan ha monopol på den religiösa makten då det var ett sätt att också påverka den icke-religiösa.
Det andra är att SKP-gruppen inte förstår är att alla partier som integreras med en statsapparat kommer att förändras och bli statens redskap. SKP-gruppen döljer inte det för att partiet är medveten om hur det egentligen går till, men ändå väljer att säga något annat. Som representant för ett parti som tror det är kommunistisk är Sörensen inte medveten om hur staten – också en partistat – kommer att korrumpera politiker som gör karriär i samma monolitiska struktur som är kontra-revolutionär mot krafter som vill avskaffa staten – kontra-revolutionär mot kampen för ett statslöst kommunistiskt produktionssätt. En stat är endast en stat om den kan utöva makt och förutsättningen är bland annat att den har en hierarkisk maktstruktur som består av människor med egna sociala intressen att bevara status quo. Det kan självklart inte bli annorlunda då en politiker och ett parti som tror staten kan användas med Viljans makt kommer att förändras av de samma strukturer som betalar dom en bra lön, ger dom en trevlig arbetsplats och dessutom lockar med all världens karriärmöjligheter bara man inte blir anti-statlig.
Rosa Luxemburg kom in på den här problematiken då under första världskriget skrev om hur hennes tidigare kamrater i det socialdemokratiska partiet i Tyskland från beskriva sig om ’anti-militarister’ och ’internationalister’ före krigets början 28 juli 1914 ändrade åsikt några timmar och dagar senare. Hur kommer det sig?. Dom bytte åsikt och blev försvarare av den ”egna” kapitalistiska klass-staten som nästan alla i dagens vänster gärna stödjer nationalstater som är i konflikt med USA. Så är det med Vänsterpartiet och alla andra partier – inte minst i partidiktatur där parti- och statseliten har gått ett steg längre än Vänsterpartiet av i dag.
Statsapparater behärskas inte med den politiska viljans makt. Det är statsapparaten som behärskar politiken som integreras i staten antigen det är en parlamentarisk dockteater-demokrati som i dagens Sverige 2020 och inte minst i en partidiktatur som vi såg växte fram i Sovjetfederationen där statspartiet i toppen själv tog initiativ att krossa den revolutionär-demokratiska sovjetmakten med ’the point of no return’ i mars 1921. Då gav det härskande bolsjevikpartiets eliter order om att med militära medel krossa Kronstadt-sovjetens krav på demokratiska val till sovjeterna. Resultatet blev att bolsjevikpartiet cementerad något som av befolkningen tyvärr trodde var en kommunistisk kontra-revolution när det i själva verket var en statskapitalistisk kontra-revolution med ett krossande av massornas demokratiska rättigheter med ’straffbataljoner’, ’koncentrationsläger’ och gulager. Resten är historia!