INTERVJU GJORD AV ZEITUNG DER ARBEIT.
Den svenska statens hantering av Covid-19-pandemin diskuteras mycket i Österrike. Vi har pratat med Andreas Sörensen, ordförande för Sveriges Kommunistiska Parti, om arbetarklassens situation i Sverige.
I Österrike vidtas från regeringens sida stränga åtgärder mot utbredningen av Covid-19. På så sätt kunde antalet nyinfekterade inom några veckor reduceras kraftigt. Hur ser situationen ut i Sverige?
Situationen i Sverige är helt annorlunda än i Österrike och de flesta andra länder, såtillvida att nästan inga åtgärder vidtagits för att stoppa spridningen. Exempelvis folksamlingar på över 50 personer är förbjudna, restauranger och andra platser där människor träffas är antingen stängda eller begränsade och universiteten och gymnasieskolorna har gått över till distansundervisning, men utöver detta har man knappt vidtagit några åtgärder. Framför allt: produktionen fortsätter mer eller mindre ostört, så att profiten även fortsättningsvis ska flyta in till monopolen.
Ansvaret för pandemins begränsning har till stora delar förts över till de enskilda individerna. Utan att skapa förutsättningar kräver man distansering från människor, att de ska arbeta hemifrån och att de ska isolera sig. Samtidigt finns det miljoner arbetare som inte kan isolera sig, som inte kan arbeta hemifrån och som därför sprider viruset, vare sig de vill eller inte.
I skrivande stund har över 3 000 personer avlidit, vilket är ett väldigt högt tal, högre än alla skandinaviska och nordiska länder tillsammans. Det är en politik till monopolens fördel, som arbetarna måste betala med det högsta priset: med livet
I Österrike framställs den så kallade svenska modellen återkommande som ett alternativ. Ni har tidigt vänt er mot denna och uppenbarligen också haft rätt. Kan du säga oss något om den senaste utvecklingen?
När man jämför Sverige med våra grannländer ser man tydligt skillnaden. Sverige har fler dödsfall än Danmark, Norge och Finland sammantaget och per miljon människor har fler människor dött än i Tyskland, Frankrike eller Österrike.
Samtidigt lever arbetarna inom sjukvården med stora risker på sina arbetsplatser. Adekvata skyddskläder saknas och alla beredskapslager är sen länge avvecklade. Situationen inom sjukvården är därför ansträngd och man har tagit fram riktlinjer för hur de sjuka ska prioriteras. I vissa fall har det lett till att människor förvägrats vård.
Det är också tydligt att pandemin framför allt slår mot arbetarna. De som bor trångt och inte kan arbeta hemifrån är naturligtvis överrepresenterade i statistiken. Framför allt är arbetarförorterna i Stockholm särskilt utsatta. Arbetarnas liv offras för monopolens profit.
I Österrike upphävdes den så kallade epidemilagen av alla partier som finns representerade i parlamentet och i en akt av ”nationell enhet” ersattes den av en speciallagstiftning. Epidemilagen innehöll viktiga fördelar och regleringar för arbetarklassen och de andra arbetande skikten. De österrikiska fackföreningarna deltog ivrigt i legitimeringen av den nya lagen och genomförandet av monopolens intressen, exempelvis i form av korttidsarbetet. Finns det liknande tendenser och utvecklingar i Sverige?
Ja, en sådan utveckling är vi också här i Sverige. Korttidsarbetsmodellen har införts, staten har tagit över kostnader för tusentals miljarder från monopolen och regeringen kräver specialåtgärder och -befogenheter på grund av pandemin.
Samtidigt reduceras arbetarnas rättigheter. Tiotusentals har redan varslats och regeringen pratar öppet om en arbetslöshet på 13 procent i sommar. Det är nästan en fördubbling jämfört med förra året.
För staten och kapitalismen är det en möjlighet att stegra utsugningen och förbättra monopolens konkurrenskraft. I slutändan handlar det om en utveckling i riktning mot skärpt konkurrens inom det imperialistiska systemet, där alla monopol och varje kapitalistiskt stat kämpar om fördelar.
I Österrike har sedan den 14 april begränsningarna som påtvingats kapitalet succesivt lyfts på grund av minskande infektionstal. Därför öppnas nu affärer och butiker stegvis igen. Skolor och förskolor öppnas återigen. Österrikes Arbetarparti kritiserar att människoliv riskeras till förmån för profiten den österrikiska hälsoministern pratar redan om risken för en andra infektionsvåg. Vilka åtgärder kräver Sveriges Kommunistiska Parti för att skydda arbetarklassen och folket?
Vad gäller den svenska vägen kräver vi framför allt en stängning av icke-nödvändig produktion för att förhindra och stoppa spridningen av viruset. Det är en nödvändig åtgärd för att skydda arbetarnas och den äldre befolkningens liv.
Vi kräver också att de tusentals miljarder som staten ställt till monopolens förfogande används för folket. Det betyder exempelvis avskaffandet av hyresbetalningar, stopp för varsel av arbetarna och inga sänkningar av lönerna.
Samtidigt visar krisen hur prekär situationen är inom sjukvården. Det saknas skyddsutrustning för vårdarbetarna, det saknas vårdplatser för patienterna och det saknas personal i allmänhet. Vi kräver att de pengar som getts ut till monopolen istället investeras i folkets väl.
Politiken som skyddar monopolens profit måste avslutas, vilket också är en omöjlighet under kapitalismen.
I Österrike konfronteras vi i allt större utsträckning med en ekonomisk kris som genom åtgärderna mot Covid-19 förstärks. Kostnaderna för krisen lämpas genom kapitalets och regeringens samarbete med fackföreningsledningarna över på arbetarklassen – i form av korttidsarbete och andra former. Är en ekonomisk kris märkbar också i Sverige?
Ja, den märker vi också i Sverige. Framför allt småföretagare går i konkurs, vilket är vanligt för en ekonomisk kris under kapitalismen. Därtill sänks lönerna och anställningsformerna flexibiliseras.
En enorm varselvåg har dessutom lett till att fler människor riskerar att förlora sina lägenheter eftersom de inre längre klarar av att betala sina räkningar. Inga försök görs heller för att undvika den här situationen.
Den nuvarande krisen visar helt enkelt upp samma karaktärsdrag som en vanlig överproduktionskris: en starkare koncentration av produktionsmedlen, en ytterligare försämring av arbetarklassens läge och därigenom en förstärkning av monopolens position, såväl i det egna landet som i världen över.
Ledarna för de österrikiska fackföreningarna kräver att de österrikiska arbetarna och anställda, ”de som nu håller landet igång”, ska få 1000 euro av de miljarder euro som ska betalas ut till företagen från regeringen. Åtgärden ska uppenbart dölja det faktum att krisens kostnader bärs av arbetarklassen. Förs det liknande diskussioner i Sverige?
Egentligen inte. Till skillnad från i Österrike regerar socialdemokratin här och det betyder att fackföreningarnas socialdemokratiska ledning i huvudsak avhåller sig från kritik. Istället säger man att regeringen gör ett bra arbete och kräver egentligen inte mer n vad regeringen är villiga att göra. Enligt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har regeringen ”agerat kraftfullt för att minska krisens konsekvenser för arbetsmarknaden” och den har handlat ”bra och beslutsamt”.
Man har exempelvis genomfört vissa ändringar i a-kassan, vilka bara kostar några miljarder och man har genomfört vissa lättnader i möjligheterna för människor att kunna stanna hemma när de är sjuka men i jämförelse med stödet till de stora monopolen är det som en droppe i havet.
Fackföreningarnas hållning tjänar egentligen till att dölja den verkliga situationen, där arbetarklassen måste bära alla kostnader för krisen.
Tack så mycket för samtalet. Vi önskar er stora framgångar i kampen för sociala rättigheter och den svenska arbetarklassens och folkets hälsa.
Detsamma önskar vi er! Krisen kommer säkerligen att få långtgående konsekvenser, vilket också visar nödvändigheten av ett parti av vår typ.
