Den 25 maj mördades George Floyd av fyra poliser i Minneapolis. Minst en av poliserna har en historia av våldsamheter och rasism. Mordet är tyvärr bara det senaste i en rad mord och övergrepp på svarta amerikaner, som löper mer än dubbelt så stor risk att bli mördade av polisen än vita. En av tusen svarta män i amerikaner kan räkna med att bli mördade av polisen, skriver Los Angeles Times och i samma artikel publicerar de statistik som visar att polisvåld är den sjunde största dödsorsaken för svarta amerikanska män i 20-årsåldern. Det vill säga: polisen har ihjäl fler 20-åriga svarta män än diabetes.
Våldet mot svarta i USA har en lång historia och här är inte rätt plats att gå in på det. Hos de flesta finns en vetskap om de svartas historia i USA och de svartas nuvarande situation. Det vi vill göra i den här texten är att dra viktiga politiska lärdomar.
Mordet på George Floyd skiljde sig från tidigare polisövergrepp på ett viktigt sätt: de fick våldsamma konsekvenser. Demonstrationer i flera amerikanska städer ledde till kraftiga sammanstötningar med polisen och nationalgardet. Både poliser och demonstranter har dött och minst två polisstationer har stormats och bränts ned och flera andra belägrats. Även den mördande polisens hem belägrades av demonstranter som bland annat hindrade matleveranser.
I kölvattnet av dessa protester har någonting också hänt: den amerikanska staten har tvingats agera. Man har inte bara sparkat de fyra inblandade poliserna, utan efter att demonstrationerna blev våldsamma har man också arresterat den mördande polisen och anklagat honom för motsvarigheten för dråp. Till och med Minneapolis poliskår har man börjat reformera och strukturera om.
Dessa händelser är i sig inte så anmärkningsvärda – den mördande polisen kommer förmodligen slussas fram och tillbaka i den amerikanska ”rättvisan” för att komma ut relativt oskadd på andra sidan. Minneapolis poliskår kanske blir något mindre rasistisk, det återstår att se, men den kommer fortfarande vara kapitalismens poliskår, med allt vad det innebär. Det som är anmärkningsvärd och det som vi måste betona är att de våldsamma protesterna gav resultat.
Det går naturligtvis inte att säga något om huruvida han arresterats utan protester eller om huruvida Minneapolis poliskår hade gjorts om utan protester, men att döma av liknande tidigare händelser, så skulle det inte blivit så. Den stora rörelse, som förvisso är mer eller mindre spontan och som saknar tydligt ledarskap – här har de amerikanska kommunisterna en stor och viktig roll att spela – men som ändå var tillräckligt organiserad för att i flera städer driva polisen på flykt och bränna ner deras stationer gav resultat.
Här är en otroligt viktig lärdom inte bara för de som för sitt liv kämpar mot den amerikanska polisen, utan också för oss här i Sverige, eftersom den säger oss att makten finns hos folket. Det var det organiserade folket som pressade fram eftergifter genom sin militanta organisering på gatorna, genom att de satte hårt mot hårt och inte längre accepterade de givna ramarna som getts dem. De ville inte längre stillsamt protestera utan ge igen och göra något mer.
Det vi menar är inte att vi ska börja bränna ner polisstationer, utan vi vill betona det grundläggande förhållandet mellan folkets kamp och krav å ena sidan och politiska vinster å den andra. Ju kraftigare kamp, ju mer organiserad den är och ju tydligare den slår mot fiendens hjärta, desto effektfullare blir den.
Det förhållandet förkroppsligas kanske bäst i den sång om Unidad Popular, den chilenska folkfront som föresatte sig att genomföra socialismen på parlamentarisk väg i Chile, som den östtyska protestsångaren Wolf Biermann sjöng. Refrängen passar så väl in på händelserna i USA och innehåller lärdomar som vi kommunister har att ta till oss:
Makten kommer ur knytnävarna
Inte bara ur de snälla ansiktena
Från mynningarna kommer ju makten
Och inte bara ur munnarna
Kamrater, det är tydligt
Det är och förblir sant
Det är Unidad Populars
Dyra sanning
Lärdomar om makten är inte de enda vi kan dra, utan vi kan också dra några enkla slutsatser om polisen i allmänhet, bortom en diskussion om enskilda rötägg. När folket beger sig ut på gatorna, när de protesterar och kämpar, så är nästan alltid deras direkta motståndare den kapitalistiska statens polis. Den möter dem med gummikulor, tårgas och våld. Så också i Sverige, där polisen förbereder sig på att börja använda tårgas vid demonstrationer och där polisens befogenheter utvidgas så pass mycket att det gränsar till oinskränkthet. Redan under solidaritetsdemonstrationerna med Black Lives Matter visade också den svenska polisen sin brutalitet.
När polisen möter folket på gatorna så blir en sak väldigt tydlig: polisen är inte vänner, de är fiender. Deras existensberättigande ligger i att försvara den bestående ordningen mot rubbningar och utmaningar. Även om den hyggliga kvarterspolisen kanske hjälper dig eller om det faktiskt är polisen du ringer när du blir utsatt för något, så förändrar det absolut inte kårens hela grundläggande roll. Det är viktigt att komma ihåg och det blir också tydligt när det väl gäller. För de amerikaner som befinner sig på gatorna är det tydligt. För många här i Sverige är det inte lika tydligt – det är ju nämligen så att de som inte rör på sig heller inte känner sina kedjor.
Vi kan relativt enkelt dra slutsatsen att en rörelse, hur legitim den än är och hur många polisstationer den än bränner ner, som är spontan också kommer att ebba ut. Den kommer att mötas med våld och pressas tillbaka. Förhoppningsvis kan den väcka en och annan av de som deltar i rörelsen, men i grund och botten visar också protester som dessa vikten av en klar och tydlig ledning. Den visar vikten, med risk för att låta klyschig, av ett kommunistiskt parti, som kan gripa in i kampen på folket sida, som kan visa dem världen såsom den är, som kan förklara varför den är som den är och varför folket måste kämpa för sina liv mot polisen, vars amerikanska motto som bekant är ”to protect and serve” – att skydda och betjäna.
En av det kommunistiska partiets viktigaste uppgifter är att se bortom den ideologiska dimridå som placerats framför våra ögon för att på så sätt kunna hjälpa folket att se bortom den. Därför är det också så viktigt att lyfta dessa frågor och tala klarspråk i dem.
Andreas Sörensen
