En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Kapitalexport och anti-imperialism

Lenin talar på ett gatumöte.

OPINION/INSÄNT Den senaste tiden har frågan om imperialismen diskuterats flitigt, vilket är positivt. Det har genererat en rad artiklar och även mothugg. I och med detta vill jag ta tillfället i akt och utveckla vissa aspekter ytterligare, sådant som mer specifikt rör kapitalexportens roll och funktion, samt anti-imperialismen.

I mina tidigare texter har jag dragit slutsatser kring ordet anti-imperialism och hur det kan användas och de skiljer sig en del från de uppfattningar som är förhärskande inom delar av vänstern. Kritik har likaledes riktats mot den beskrivning av Lenins analys av imperialismen som jag gjort, där det gjorts gällande att det är fel att se Lenins analys som en beskrivning av det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium och att man istället måste applicera imperialismen på varje enskilt land. I bedömningen av de enskilda länderna skulle, enligt samma kritik, kapitalexporten vara av synnerligen stor vikt.

Jag ska börja med att utveckla resonemangen om kapitalexporten, som alltid har varit en central tendens inom det kapitalistiska systemet och alltså inte bara under dess imperialistiska stadium. Därefter går jag vidare till en diskussion av begreppet anti-imperialism och jag kopplar det också till den nationella frågan, eftersom dessa två hör samman.

Kapitalexporten och imperialismen

I tidigare artiklar har jag gjort gällande att de huvudsakliga kännetecken som Lenin identifierade när han analyserade imperialismen inte går att applicera på enskilda länder, utan att de är processer verksamma i varje land. Tar man ett helhetsgrepp om dessa kännetecken blir detta uppenbart, vilket jag också gjort här.

Trots detta har en invändning mot min beskrivning handlat om att ett av Lenins kännetecken enbart kan appliceras på enskilda länder. Detta kännetecken är kapitalexportens ökade betydelse på bekostnad av varuexportens betydelse.

Invändningen skjuter förbi målet, eftersom jag aldrig menat att de kännetecken som Lenin identifierade används för att bedöma den kapitalistiska världsekonomin som sådan, utan att man måste betrakta dessa kännetecken som processer verksamma i varje kapitalistiskt land, vilket Lenin också skriver. De kan dock inte ses såsom stela måttstockar, vare sig det är systemet i sig eller enskilda länders position inom systemet man vill bedöma.

En annan kritik som riktats mot min uppfattning har varit att all kapitalexport ju måste motsvaras av en kapitalimport. Allt som exporteras från ett land måste importeras av ett annat land. När jag därför påstår att detta är en tendens i varje kapitalistiskt land lyftes frågan: vart ska då allt kapital exportera, när till slut hela världen exporterar kapital? Vore det hela ett nollsummespel skulle resonemanget äga sin giltighet, men så ser inte verkligheten ut. Att ett land exporterar kapital betyder inte att det samtidigt inte kan importera kapital. Att den ena staten exporterar kapital till den andra innebär inte att den andra staten inte exporterar kapital till den tredje. Så exporterar exempelvis Sverige kapital till Litauen, som i sin tur exporterar vidare till Vitryssland. På samma sätt exporterar främst USA och Tyskland kapital till Sverige. Även om det i slutet av kedjan skulle finnas ett land som inte exporterar kapital, så skulle behovet i detta land att exportera kapital snabbt uppstå, eftersom även detta kapital behöver söka sig till de mest profitabla investeringarna.

Med detta sagt vill jag gå vidare och fördjupa mig i kapitalexporten något, just eftersom det är en central process, grundläggande för det kapitalistiska systemets expansion och därigenom också varje enskilt kapitalistiskt lands expansion.

I den tredje volymen av Kapitalet skrev Marx följande:

Kapital investerade i utrikeshandeln, kan avkasta en högre profitkvot, emedan de för det första där konkurrerar med varor, som producerats i andra länder med sämre produktionsförhållanden, så att det mera framskridna landet säljer sina varor över deras värde, men billigare än konkurrentländerna. […] Alldeles som fabrikanten, som begagnar en ny uppfinning innan den är allmän egendom, säljer billigare än sina konkurrenter och ändå säljer över sin varas individuella värde, d.v.s. utnyttjar den specifika högre profitkvoten hos det av honom använda arbetet som merarbete. Han realiserar på så sätt en extraprofit. När det å andra sidan gäller i kolonier investerade kapital, så kan de avkasta högre profitkvoter därför att de på grund av låg utvecklingprofitkvoten överhuvud är högre och arbetet hårdare exploaterat genom att slavar eller kulis etc. användas.[1]

Redan på 1800-talet kunde alltså Marx observera kapitalexporten och identifiera den grundläggande drivkraften bakom tendensen: strävan efter en högre profitkvot. Detta knyter han till frågan om mer eller mindre framskridna länder, där de mer framskridna i högre utsträckning exporterade kapital än de mindre framskridna.

Det här ger oss också en nyckel till förståelsen av kapitalexporten: den är ett mått på kapitalismens styrka och utveckling i ett givet land. Vi tar några exempel:

  • 2019 investerade Sverige nästan 23 miljarder dollar utomlands medan nästan 21 miljarder dollar investerades i Sverige. Det är en relativ jämvikt som också reflekterar den svenska kapitalismens styrka.
  • 2019 investerade Polen nästan 700 miljoner dollar utomlands medan landet tog emot investeringar på uppemot 12 miljarder dollar. Det är tydligt att Polen är en nettoimportör av kapital, vilket reflekterar den relativt svaga polska kapitalismen i ett globalt perspektiv.
  • 2019 investerade Storbritannien lite mer än 31 miljarder dollar utomlands medan landet tog emot uppemot 60 miljarder dollar samma år, vilket reflekterar den relativa tillbakagång som den brittiska kapitalismen upplevt. Tillbakagången skärpte å sin sida motsättningarna inom den brittiska kapitalismen, vilket i sin tur ledde till Brexit.

För de som nu påstår att kapitalexporten är ett viktigt kriterium för bedömandet av huruvida ett land är imperialistiskt eller inte, så måste väl följande fråga besvaras: pendlar Storbritannien mellan att vara imperialistiskt och att inte vara det? Ställd på detta sätt blir frågan i sig löjlig. Kapitalexporten kan inte ses som ett mått på hur imperialistiskt ett land är eller huruvida det är imperialistiskt eller inte, utan är ett av flera mått på hur starkt ett land är och vilken position det intar i den imperialistiska hierarkin.

Det är dock inte allt som finns att säga om kapitalexporten. Såsom Marx visade redan på 1800-talet växte kapitalexporten fram utifrån en strävan efter högre profitkvot, vilket också stämmer idag. Det är naturligtvis något som gäller alla kapitalistiska länder, såväl de mer framskridna som de mindre framskridna. Även de mindre framskridna ländernas kapital exporteras, eftersom profitkvoten är högre någon annanstans: svenskt kapital exporteras till Bangladesh, vars kapital i sin tur exporteras till exempelvis Myanmar. Det hela är väldigt enkelt egentligen:

Om kapital skickas till utlandet, så sker det inte därför att det absolut inte skulle kunna sysselsättas inom landet. Det sker, därför att det kan sysselsättas till högre profitkvot i utlandet.[2]

Lenin beskrev samma process, fast med andra ord. Han menade att länderna blir övermogna i förhållande till sin egen bourgeoisie, att det finns för mycket kapital i ett givet land för att det profitabelt ska kunna investeras i det egna landet, vilket utgör grunden för kapitalets investering i andra länder, eftersom profiten där är större. Det är värt att betona att övermognaden inte är en absolut kategori, såtillvida att vissa länder är mer övermogna än andra, utan varje land är övermoget i relation till sin egen bourgeoisie, som kan hitta högre profitkvoter i andra länder. Vi måste också konstatera att vad som är övermoget för ett lands bourgeoisie inte behöver vara det för andra länders bourgeoisie.

Låt oss dock anta, för argumentets skull, att det finns ett land som enbart importerar kapital, att profitkvoten i just detta land är störst, även för den egna bourgeoisien. Utgångspunkten för antagandet måste vara denna:

I de länder, dit kapitalexporten försiggår, utövar den inflytande på kapitalismens utveckling och påskyndar denna i mycket hög grad.[3]

Kapitalexporten påskyndar den kapitalistiska utvecklingen i det land som importerar kapital. Det betyder ingenting annat än att utvecklingen kommer innebära att även dessa länders kapital på sikt kommer att behöva investeras utomlands i högre utsträckning i takt med att den inhemska marknaden mättas och profitkvoten går ner i förhållande till andra länder.

I och med detta har vi också nått tillbaka till vårt ursprungliga konstaterande: kapitalexporten är inget nollsummespel utan en dynamisk tendens i varje kapitalistiskt land.

Innan vi går vidare till frågan om anti-imperialismen ska jag diskutera frågan om det finns någon konkret skillnad mellan ett imperialistiskt och ett kapitalistiskt land. Till denna fråga hör också den om kolonierna, halvkolonierna och de förtryckta folken. Detta är förutsättningen för att vi på ett fruktbart sätt ska kunna diskutera anti-imperialismen.

Det finns inga imperialistiska nationer

Jag har tidigare drivit tesen att det utifrån Lenins analys är omöjligt att dela upp länder i mer eller mindre imperialistiska, eller att varje enskilt land gör en resa från att vara enbart kapitalistiskt till att bli imperialistiskt och att därför kapitalistiska och imperialistiska länder skulle finnas sida vid sida.

Ingenting i Lenins analys eller i efterföljande analyser ger verktyg och redskap för att göra en sådan uppdelning, utan analysen som han står för är egentligen bara begriplig om man betraktar imperialismen som systemisk, som det kapitalistiska systemets högsta stadium.

Det går dock inte att förneka att Lenin själv diskuterar i termer av imperialistiska stater och kapitalistiska stater men det går heller inte att bortse ifrån att han inte gör någon kvalitativ åtskillnad dem emellan! Hos honom blir begreppen utbytbara. I det ena stycket skriver han om de ”avancerade kapitalistiska länderna” för att i nästa beskriva den ”rasande kampen mellan de imperialistiska staterna”; han beskriver utvandringen från ”de imperialistiska länderna” samtidigt som han diskuterar ”[j]ordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna”. Poängen är denna: ingenstans gör Lenin ens en ansats att systematisera någon sorts skillnad mellan kapitalistiska och imperialistiska länder, utan använder båda begreppen för att beskriva samma sak. Man måste nästan utgå från att om Lenin hade velat göra denna skillnad till något centralt, så hade han gjort det. Istället får man ta honom på orden, vad gäller syftet med hans analys:

[B]okens huvuduppgift var och förblir: att på grundval av en obestridlig borgerlig statistiks samlade resultat och erkännanden av borgerliga lärda från alla länder ge en helhetsbild av den kapitalistiska världsekonomin i dess internationella växelförhållanden i början av det 20:e århundradet, omedelbart före det första imperialistiska världskrigets utbrott.[4]

Varför bemödar sig då Lenin inte att klargöra denna av vissa påstådda åtskillnad mellan kapitalistiska och imperialistiska länder? Varför använder han begreppen synonymt? För att få svar på frågan måste vi först se på världen, såsom den såg ut för hundra år sedan.

Det som framför allt blir tydligt vid ett betraktande av dåtidens värld är att stora delar av världen är kolonier, alternativt vad Lenin kallar halvkolonier eller avhängiga länder. Här rör det sig om länder där det kapitalistiska produktionssättet knappast kan sägas vara förhärskande. Vi ser en värld där de länder där kapitalismen är utvecklad och vid makten, alltså där en nationell bourgeoisie härskar, är i minoritet i förhållande till resten av världen. Det Lenin gör är att han kontrasterar kapitalistiska/imperialistiska länder moticke-kapitalistiska länder, han kontrasterar inte starkare kapitalistiska stater mot svagare och han gör ingen uppdelning mellan kapitalistiska och imperialistiska stater, såsom många felaktigt gör idag.

Återvänder vi till idag kan vi konstatera att världen är annorlunda: det koloniala systemet är borta och den övervägande majoriteten av de forna kolonierna har fått sin politiska självständighet. Det kapitalistiska produktionssättet har utvecklats i stora delar av världen och i många fler länder än på Lenins tid sitter en nationell bourgeoisie vid makten. Kapitalismen är idag inte längre begränsad till ett fåtal västeuropeiska och nordamerikanska länder, utan är ett verkligt världssystem. I mindre, perifera länder har kapitalismen slagit rot och utvecklas, likväl som i de forna socialistiska staterna i Östeuropa och Asien.

Dessa ”nya” kapitalistiska stater är underkastade samma tvång som de ”gamla” kapitalistiska staterna. Kapitalet i deras länder koncentreras, ett finanskapital utkristalliseras, kapitalexporten tar fart och de deltar allt aggressivare i kampen om världens uppdelning. Det är detta vi menar när vi skriver att Lenins kännetecken är till för systemet som sådant och att de är processer verksamma i varje land.

Betyder det här att vi betraktar alla kapitalistiska stater som jämlika? Ja, såtillvida att de alla utvecklas enligt ett likartat mönster, att de alla är underkastade samma lagar och att de alla söker fördelar för sina egna monopol enligt de förutsättningar om kapitalismen på sitt högsta stadium erbjuder. Vi betraktar dem inte som jämlika i förhållande till deras styrka. Naturligtvis finns det skillnader mellan exempelvis Bangladesh och USA. Skillnaderna handlar dock inte om vilket land som är ”mer” eller ”mindre” imperialistiskt, eller om att Bangladesh skulle vara enbart kapitalistiskt medan USA skulle vara imperialistiskt, utan om styrkeförhållandena, om deras position i det imperialistiska systemets hierarki.

Det finns ingen kvalitativ skillnad mellan Bangladesh och USA, utan det finns en kvantitativ sådan. Kapitalet i Bangladesh kan på global nivå knappast konkurrera med det amerikanska, men det betyder inte att det bangladeshiska kapitalet inte skulle koncentreras, att de inte skulle exportera sitt kapital och att de inte skulle söka fördelar för sina egna monopol, låt vara att de gör det på en regional arena.

Även i Bangladesh finns det nämligen stora monopol och konglomerat, som ACI-gruppen, som producerar allt från mat och gödningsmedel till elektronik och motorer. PRAN-RFL, som är en sammanslagning av två olika företag har fabriker i bland annat Indien. Utöver den export av kapital som riktar sig till Indien har bangladeshiska företag investeringar i exempelvis Myanmar, Kambodja och Etiopien.

Tittar man på varje kapitalistiskt land kommer man se en liknande tendens. Varje land kämpar om fördelar för sina egna monopol, om gynnsammast möjliga förhållanden för exporten av sitt kapital och om att klättra i den imperialistiska hierarkin. Detta gäller lika mycket Venezuelas verksamhet i Karibien och Litauens strävan efter marknadsandelar i Östeuropa eller Nigerias kamp om herraväldet i Afrika och Bangladesh expansion i sydöstra Asien.

För tydlighetens skull: det vi hittills har pratat om är nationer i vilka kapitalismen är det dominerande produktionssättet och där en nationell bourgeoisie sitter vid makten. Men vad händer när det inte sitter en nationell bourgeoisie vid makten?

Kolonier, halvkolonier och den nationella frågan

Som vi tidigare nämnt har det koloniala systemet i stora drag försvunnit. Det finns visserligen mindre spillror kvar, såsom Falklandsöarna, Västsahara och Franska Guyana, men dessa spillror kan knappast anses karaktärisera den epok vi lever i: kolonialismen är död och den nationella självständigheten är vunnen för de flesta forna kolonierna.

Den här politiska och nationella självständigheten har i sin tur lagt grunden för utvecklingen och befästandet av det kapitalistiska produktionssättet i dessa länder, vilket inte var möjligt under de koloniala förhållandena. Förutsättningen för utvecklingen av en nationell bourgeoisie har varit förekomsten av nationell självständighet: ”…i vilket land som helst är bourgeoisiens herravälde omöjligt utan nationell självständighet.”[5]

Säkrandet av den egna nationen som en hemmamarknad är förutsättningen för den nationella bourgeoisiens expansion. I Marxismen och den nationella frågan skrev Stalin följande:

Huvudfrågan för den unga bourgeoisien är marknaden. Att finna avsättning för sina varor och utgå som segrare ur konkurrensen med bourgeoisien tillhörande en annan nationalitet – det är dess mål. Härav dess önskan att säkra sig sin ”egen” marknad, sin ”hemmamarknad”. Marknaden är den första skolan, i vilken bourgeoisien lär sig nationalism.[6]

Den nationella självständigheten hör samman med den uppåtsträvande bourgeoisien, när den vill slå sig fri, säkra en egen nationell bas. När denna bas väl är säkrad, när den nationella självständigheten är säkrad, så är också den nationella frågan löst. Därför kopplade också Lenin ihop den nationella kampen med kapitalistisk utveckling i Den proletära revolutionens militärprogram:

Ett av imperialismens huvuddrag är just att den påskyndar kapitalismens utveckling i de mest efterblivna länderna och därmed vidgar och skärper kampen mot det nationella förtrycket.[7]

I takt med att den nationella bourgeoisien utvecklades i de koloniala länderna blev också den nationella kampen starkare, eftersom även dessa uppåtsträvande kapitalister vill säkra en nationell hemmamarknad åt sig själva. När detta väl var gjort, i och med den koloniala frigörelsen, var den nationella frågan i förhållande till dessa nationer löst. De flesta forna kolonierna har därefter etablerat sig som självständiga kapitalistiska länder, som alla strävar efter fördelar för de egna monopolen och företagen. Vissa av dessa är starkare och vissa av dem är svagare; vissa kan konkurrera på världsmarknaden och andra begränsas till det omedelbara närområdet. Så fort en nationell bourgeoisie tagit makten slutar den nationella frågan att vara aktuell:

Finanskapitalets och kapitalets herravälde överhuvudtaget kan inte avskaffas genom några slags omgestaltningar på den politiska demokratins område; och självbestämmanderätten hänför sig helt och hållet till detta område.[8]

En ekonomisk frigörelse är omöjlig under kapitalismen, i alla fall om man ska tro Lenin, och en sådan har inget att göra med den nationella självständigheten. Detta resonemang, som jag i en tidigare artikel i Riktpunkt, Den nationella frågan, utvecklat närmare, måste vi ha i åtanke när vi går vidare.

Begreppet anti-imperialism

I våra dagar används anti-imperialism på de mest olikartade sätt, kanske främst som beteckning på de stater eller rörelser som motsätter sig den amerikanska imperialismen. Det här är, menar vi, ett felaktigt användande som skjuter långt utanför målet. Dels är det ett teoretiskt felaktigt användande, eftersom det separerar imperialismen från kapitalismen och därmed döljer det verkliga förhållandet, att imperialism är kapitalism och dels blir det ett rättfärdigande av logiken om ”det minst onda”, där de mindre kapitalistiska nationerna ses i ett annat och bättre ljus än de större, trots att det dem emellan inte finns några kvalitativa skillnader.

Vi menar därför att det inte kan finnas en anti-imperialism som samtidigt inte är anti-kapitalism. Att kapitalistiska stater skulle kunna vara anti-imperialistiska är absurt: det faller på sin egen orimlighet att kapitalistiska stater skulle vara anti-kapitalistiska. Ändå är det på denna punkt invändningar kommer.

Att det inte finns någon anti-imperialism bortanför anti-kapitalismen skulle enligt vissa av våra kritiker betyda att vi förnekar att starkare kapitalistiska stater angriper svagare eller att det finns stater som förtrycker andra stater. Det är en invändning som inte bygger på det vi faktiskt säger utan på det man vill få det till att vi säger. Vi har aldrig förnekat att starkare stater angriper svagare, detta är en naturlig följd av det kapitalistiska systemets själva logik och kampen om en bättre plats i den imperialistiska hierarkin. Det betyder inte att de starkare staterna skulle vara mer imperialistiska än de svagare eller att de starkare skulle vara imperialistiska medan de svagare bara skulle vara kapitalistiska.

Vi har heller aldrig förnekat att det finns stater som förtrycker andra stater, även om det här är en fråga som är långt mer komplicerad än man ofta ger uttryck för. Det finns förtryckta folk och nationer. Det finns däremot inga förtryckta nationer som är kapitalistiska, där det kapitalistiska produktionssättet dominerar. Dessa måste vi se som tudelade: de består av ett arbetande folk och en utsugande kapitalistklass. Att ett land skulle vara underordnat ett annat i den imperialistiska hierarkin gör inte det underordnade landet till ett förtryckt land. Dessa länder har i sin tur andra som är underordnade.

Denna åtskillnad görs också ideligen i klassikerna. Bortsett från den realpolitik som bolsjevikerna var tvungna att föra i förhållande till förtryckta nationer i exempelvis östra Asien, som innebar att man var tvungen att arbeta för att få med dem i kampen mot imperialismen för att lätta trycket på den spirande sovjetstaten (detta kommer till uttryck ibland annat Lenins diskussioner med den afghanska ambassadören i Moskva), så gör man hela tiden en skillnad mellan de kapitalistiska staternas proletariat och de förtryckta folken och nationerna. Den här skillnaden är en nyckel i förståelsen av anti-imperialismen.

En explicit skillnad görs mellan de kapitalistiska nationerna och de icke-kapitalistiska, där man om de förra inte diskuterar nationen som helhet medan man om de senare pratar om hela folken. Väldigt talande är de resonemang som Lenin förde i sitt tal på Kominterns andra kongress.

I talet diskuterade han just skillnaden mellan förtryckta och förtryckande nationer. Han menade att

[i]mperialismens karaktäristiska drag består I att hela världen, som vi nu ser, är uppdelad i en stor andel förtryckta nationer och ett obetydligt antal förtryckande nationer, varav de senare besitter en kolossal rikedom och kraftiga militärer. Den övervägande majoriteten av världens befolkning, över tusen miljoner, kanske till och med 1 250 miljoner människor, om vi antar att hela världens befolkning uppgår till 1 750 miljoner människor, med andra ord runt 70 procent av världens befolkning, hör till de förtryckta nationerna, som antingen befinner sig i direkt kolonialt beroende eller är semi-kolonier, som exempelvis Persien, Turkiet och Kina, eller att de erövrats av en stor imperialistisk makt, vilket i hög grad gjort dem beroende av denna makt via fredsfördrag.[9]

Just denna passage är väldigt intressant och samtidigt avslöjande. Den distinktion som Lenin gör mellan förtryckta och förtryckande nationer är densamma som han gör mellan avancerade, kapitalistiska nationer och icke-kapitalistiska nationer. De båda uppdelningarna löper parallellt. Det finns ingen ansats från Lenins sida att diskutera kapitalistiska nationer i termer av förtryckta eftersom det naturligtvis skulle dölja de grundläggande klassantagonismer som är inneboende i varje sådant land. De förtryckta nationerna är alltså de outvecklade och icke-avancerade nationerna, som ännu inte påbörjat en egen kapitalistisk utveckling.

Utifrån detta mejslar han sedan ut vad han ser som vägen framåt.

Världsimperialismen kommer falla när de exploaterade och förtryckta massornas revolutionära offensiv i varje land, överkommandes motståndet från de småborgerliga elementen och den övre delen av arbetararistokratins inflytande, enas med den revolutionära offensiv som drivs framåt av de hundratals miljoner människor som hittills stått bortanför historian och som blivit betraktade som enbart historiska objekt.[10]

Samma resonemang för också Stalin i Leninismens grunder:

Den proletära rörelsen i de utvecklade länderna och den nationella frihetsrörelsen i kolonierna kräver för sin framgång, att dessa två former för den revolutionära rörelsen förenas till en gemensam front mot den gemensamma fienden, mot imperialismen. Arbetarklassens seger i de utvecklade länderna och de förtryckta folkens befrielse från imperialismens ok är omöjlig utan att en gemensam revolutionär front bildas och stärkes.

Det finns en anledning till att de inte pratar om de förtryckta folken i de utvecklade länderna, utan om just den proletära rörelsen, medan de pratar om de förtryckta folkens befrielse i de mindre utvecklade länderna och kolonierna: i de kapitalistiska staterna är inte folken förtryckta, utan där har en nationell bourgeoisie utvecklats och tagit makten. De förtryckta folken, å andra sidan, befinner sig i icke-kapitalistiska och koloniala nationer, alltså i nationer där en nationell bourgeoisie ännu inte tagit makten och där det kapitalistiska produktionssättet inte fått fäste. En kapitalistisk nation kan inte i sin helhet karaktäriseras som förtryckt, det vore att dölja klassammanhanget och motsättningen mellan arbete och kapital i den kapitalistiska nationen.

Kapitalismen och imperialismen angrips på så sätt från två håll: från arbetarklassen i de kapitalistiska nationerna och från folken i de icke-kapitalistiska nationerna. Det är på denna grundval en ”gemensam revolutionär front” är möjlig. De diskuterar aldrig en kapitalistisk nations anti-imperialism eller kamp mot imperialismen utan denna kamp är alltid förbehållen antingen de kapitalistiska nationernas arbetare eller de förtryckta nationernas folk.

Utifrån detta menar vi följande: eftersom det kapitalistiska produktionssättet dominerar i så gott som världens alla hörn och den nationella befrielsen i stor utsträckning är avslutad är det väldigt problematiskt att fortfarande prata om ”förtryckta folk” annat än i förhållande till koloniala spillror eller folk som av historiska anledningar utgör minoriteter inom redan etablerade kapitalistiska nationer. Sett ur detta perspektiv är både den nationella frågan och frågan om förtryckta nationer mer eller mindre överspelad.

Det finns heller ingen anti-imperialism som inte samtidigt är anti-kapitalism och att kalla en svagare kapitalistisk nations kamp mot en större för anti-imperialistisk döljer inte bara det imperialistiska systemets natur, utan också de kapitalistiska nationernas inre klassammansättning. Att ta ställning för en svagare kapitalistisk stat gentemot en starkare går alltså inte att bedöma som anti-imperialism. Vi bedömer det snarare som opportunism.

Som alltid kan man tänka sig ”mellansteg”: nationer som formellt vunnit sin självständighet men i vilka en nationell bourgeoisie knappast kan sägas ha utvecklats, såsom en rad afrikanska länder där de forna kolonialisterna fortfarande behåller den totala makten och den självständiga kapitalistiska utvecklingen förhindrats. Begreppet nykolonialism ligger nära till hands, men vi avvisar bestämt att nykolonialismen är imperialismens högsta nivå, såsom Kwameh Nkrumah, en välkänd ledare i den afrikanska avkoloniseringsprocessen påstod och som också är det sätt på vilket begreppet nykolonialism oftast används. Vi menar istället att begreppet på sin höjd är applicerbart på en handfull länder och att det knappast karaktäriserar det imperialistiska systemet som sådant.

Avslutning

I den här artikeln har vi berört framför allt två aspekter av diskussionen om imperialism –kapitalexporten och anti-imperialismen. Vi är fullt medvetna om att de uppfattningar vi har gett uttryck för går stick i stäv med de ofta slentrianmässiga uppfattningarna om de här fenomenen som är förhärskande inom vänstern och som är en opportunistisk ideologisk rest som utvecklats hand i hand med den kommunistiska rörelsens tillbakagång under andra hälften av 1900-talet. Samtidigt är vi övertygade att det finns ett stort behov av att omvärdera de uppfattningar som finns och stärka den ideologiska förståelsen av världen såsom den faktiskt ser ut.

En viktig aspekt av en mer nyanserad förståelse av imperialismen är att det på ett effektivare sätt går att navigera i de internationella frågorna: det är varken önskvärt eller nödvändigt för kommunister att ta ställning för de svagare kapitalisterna i en konflikt eller för det angripna landet på ett sätt som döljer klassammansättningen och som döljer det socialistiska målet.

Ett helhetsgrepp om imperialismen ger oss också bättre möjlighet att förstå hur varje enskild fråga är förbunden med utvecklingen i det kapitalistiska-imperialistiska systemet: varje nedskärning och varje angrepp på det arbetande folket reflekterar också skarpare motsättningar inom systemet och ett behov hos varje enskild kapitalist att angripa sin egen befolkning för att öka sin profit och konkurrenskraft.

Av dessa anledningar har vi också lagt så pass stor vikt vid frågan om imperialismen. Den är helt enkelt en av de centrala frågor som vi behöver ha en klar och tydlig bild av. Utan en sådan kan vi inte heller bedöma vare sig den internationella eller nationella politiken ur ett revolutionärt klassperspektiv, utan vi reducerar då frågan till att på sin höjd handla om mindre dåliga alternativ inom ramen för det kapitalistiska systemet.

Andreas Sörensen

[1]Karl Marx, Kapitalet volym 3, Tredje avdelningen, Lagen om profitkvotens fallande tendens: https://www.marxists.org/svenska/marx/1894/25-d303.htm (min kursivering)

[2]Karl Marx, Kapitalet volym 3, Tredje avdelningen, Lagen om profitkvotens fallande tendens: https://www.marxists.org/svenska/marx/1894/25-d303.htm

[3]Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium: https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[4]Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium: https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[5]Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet: http://marxistarkiv.se/klassiker/marx/kommunistiska_manifestet_ny.pdf

[6]Stalin, Marxismen och den nationella frågan: http://marxistarkiv.se/klassiker/stalin/marxismen_och_nationella_fragan.pdf

[7]Lenin, Den proletära revolutionens militärprogram: https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1916/proletara_revolutionens_militarprogram.pdf

[8]Lenin, Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmanderätt: https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/01/01.htm

[9]Lenin, The Second Congress of the Communist International:https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jul/x03.htm

[10]Lenin, The Second Congress of the Communist International: https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jul/x03.htm

[11] Stalin, Leninismens grunder: http://ciml.250x.com/archive/stalin/swedish/stalin_foundations_swedish.html

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.