En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Anders Carlsson, Ryssland och imperialismen

Revolutionären och teoretikern Vladimir Iljitj Lenin ägnade sitt liv åt kampen för att det arbetande folket skulle få bli sina egna herrar.

För snart ett år sedan publicerades i Proletären en längre artikel av Anders Carlsson där han gav sig i kast med en analys av det moderna Ryssland. Det är utan tvekan en intressant artikel där Carlsson med både teori och fakta söker underbygga sin tes att Ryssland faktiskt inte är imperialistiskt, utan snarare att betrakta som både en ”semikoloni” och en stormakt.

Den här artikeln kommer att fokusera på två aspekter, som båda hänger ihop: synen på imperialismen och synen på Rysslands roll i det imperialistiska systemet. Framställningen kommer kontrastera mot den som Carlsson har gjort och slutsatserna kommer stå i motsättning till de som Carlsson dragit. Genom detta hoppas jag kunna bidra till att konkretisera diskussionen om imperialismen och förhoppningsvis kunna erbjuda ett annat perspektiv, som bryter med invanda och slentrianmässiga mönster.

Genom att diskutera det konkreta exemplet Ryssland hoppas jag också att med hjälp av ett inte helt okontroversiellt land bevisa min tes: det finns inga imperialistiska länder, utan enbart kapitalistiska länder som inom det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium konkurrerar med varandra. Ur detta drar vi slutligen ett antal politiska slutsatser som förhoppningsvis kan vara vägledande framöver.

Hur förstår Anders Carlsson imperialismen?

Den teoretiska grunden för sin analys av imperialismen och Ryssland har Carlsson i den analys som Lenin gjorde redan 1916 och som publicerades i boken Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Lenins bok var på många sätt banbrytande och utgjorde en fortsättning på de analyser av kapitalismen som Marx gjort. Carlsson själv skriver följande om Lenins analys:

Lenin definierade i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, imperialismen som monopolistisk kapitalism, men han fann själv denna definition alltför kortfattad, och därmed alltför ytlig, därav hans berömda fem punkter.

Jag skall inte dra alla fem här, utan nöjer mig med de tre som är mest relevanta vad gäller analysen av dagens Ryssland:

  • Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta finanskapital.

  • Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

  • Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

Jag ska uppehålla mig något här, innan vi går vidare och analyserar vad dessa punkter betydde för Lenin och hur Anders Carlsson väljer att tolka dem i en rysk kontext. I detta första stycke, som är det enda där han förklarar sin teoretiska utgångspunkt, uppstår ett antal frågor.

Bara tre av Lenins fem punkter har valts ut. Varför just dessa? Varför inte de två kvarvarande, som han inte diskuterar ytterligare? Kring urvalet ges ingen förklaring, utan läsaren får förlita sig på att hans urval är korrekt och att det vägletts av en intellektuell ärlighet.

Carlssons bevekelsegrunder ska jag visserligen inte spekulera i – det går dock att konstatera att om Carlsson tagit med alla fem av Lenins punkter så hade hans analys blivit omöjlig att genomföra. Det hade blivit uppenbart att dessa punkter inte är tänkta att appliceras på ett givet kapitalistiskt land, såsom Carlsson gör, utan att de är tänkta att appliceras på det kapitalistiska systemet som sådant.

Vi ska snabbt titta på den femte av Lenins punkter, eftersom det är det enda som behöver göra för att fälla Carlssons hela teoretiska grund:

Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Att försöka tolka denna sista punkt som om den gällde den imperialistiska utvecklingsgraden i varje enskilt kapitalistiskt land är omöjligt. Inte ens Anders Carlsson kan lyckas med det och därför har han gjort det enkelt för sig: han lämnade helt enkelt punkten utan vidare förklaring.

Ska Anders Carlsson driva sitt teoretiserande i hamn har han en rad frågor att svara på. Varför kan vissa av punkterna tillämpas på enskilda länder men andra inte? Om Carlsson har rätt måste han kunna svara på varför Lenin avsåg att vissa av dessa punkter skulle tillämpas på de enskilda länderna och varför vissa skulle tillämpas på flera. Den sista frågan är egentligen den viktigaste: varför definierade Lenin imperialismen som sådan med hjälp av sina fem punkter medan Carlsson reducerar dem till punkter med vilka han mäter Rysslands imperialism?

Anders Carlsson kommer inte att kunna svara på dessa frågor eftersom han helt enkelt är fel ute. Lenin beskrev själv dessa punkter såsom kännetecken för en företeelse i full utveckling och det är just så vi måste förstå dem.

Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken

Det som Anders Carlsson reducerar till ”punkter” är i själva verket kännetecknande för systemet. Det betyder att koncentrationen i varje kapitalistiskt land ökar; att det i varje kapitalistiskt land bildas ett finanskapital; att kapitalexporten i varje kapitalistiskt land växer på bekostnad av varuproduktionens betydelse och att monopolen i varje kapitalistiskt land sluter internationella överenskommelser som syftar till uppdelning av marknaden och vinsten. Det här innebär ingenting annat än att denna utveckling och dess drivkrafter är fullt verksamma överallt och hela tiden.

Det handlar i själva verket inte alls om hur imperialistiskt ett land är, utan om att varje kapitalistiskt land tävlar med varje annat kapitalistiskt land inom det kapitalistiska systemet på sin imperialistiska nivå. Just för att Lenin förstod att detta var fallet kunde han exempelvis kalla Ryssland för ”en exempellöst brutal, medeltida, ekonomiskt efterbliven och militärt byråkratisk imperialism” i en av sina artiklar.[1] För Anders Carlsson måste detta te sig obegripligt.

För argumentets skull antar vi dock att Anders Carlsson har rätt: vi gör rätt i att tolka Lenins punkter som just kriterier att applicera på varje enskilt kapitalistiskt land i syfte att fastställa huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. Det skulle betyda att vi i första hand behöver slå fast vid vilken punkt ett givet land går från att vara kapitalistiskt till imperialistiskt. Blir ett land imperialistiskt vid en viss given ägandekoncentration? Eller när ett visst antal banker slagits ihop med ett visst antal industriföretag? Eller när kapitalexporten når en viss nivå?

Dessa gränser måste med nödvändighet bli godtyckliga och därmed saknar de också varje anspråk på objektivitet och därmed är de också fullkomligt meningslösa.

Att den teoretiska grund som Anders Carlsson bygger sin analys på vacklar betänkligt råder det ingen större tvekan om, men hur är det med den faktiska analysen av Ryssland? Har han inte rätt i de siffror han valt ut för att bevisa att Ryssland inte är imperialistiskt?

Nej, han har inte heller rätt här. De siffror och den statistik han presenterar är antingen resultatet av ett väldigt slarvigt jobb eller av att han noggrant valt vad han vill presentera för att på så sätt kunna underbygga sin tes.

I det följande kommer vi att titta på varje enskild punkt som han presenterar. Med detta vill vi visa att det inte bara är ett godtyckligt urval av siffror som ger en bild av Ryssland som passar den han vill visa upp, utan vi vill också visa vissa ytterligare teoretiska felaktigheter som i slutändan leder till att Carlsson inte bara lämnar den leninistiska analysen utan också den marxistiska.

Ryssland och det imperialistiska systemet

Vi börjar från början och lyfter den första av Lenins punkter, som dock Carlsson valde att inte lyfta upp i sin analys, trots att den är av en viss vikt, i synnerhet vad gäller Ryssland.

  • Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

Denna punkt är tämligen självförklarande och redan Marx diskuterade kapitalets koncentration och centralisation. Tendensen inom kapitalismen, vare sig den befinner sig på sitt imperialistiska stadium eller inte, är alltid att ägandet koncentreras i händerna på allt färre kapitalister. Det är en sanning som gäller varje kapitalistiskt land och som någon knappast kan eller vill bestrida.

Eftersom den gäller varje kapitalistiskt land gäller den naturligtvis också Ryssland, till och med i högre utsträckning än andra kapitalistiska länder: hela 85 procent av de privata ryska tillgångarna finns i händerna på 10 procent av befolkningen. I USA återfinns ”bara” 75 procent av de privata tillgångarna hos de 10 rikaste procenten. Man frågar sig: varför tog Carlsson inte upp detta? Kan det vara för att resultaten inte passade in i den tes Carlsson vill driva?

  • Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta “finanskapital”.

Detta är den första av Lenins fem kännetecken som Carlsson diskuterar. Hos Lenin behandlar den bland annat personalunionen mellan bankernas och industrins ledande företrädare, samt korsägandet dem emellan. På denna punkt kan Carlssons undersökning knappast sägas vara en undersökning. Han kastar en kort blick på finanskapitalets storlek och drar utifrån det slutsatser, men han tittar inte på de faktiska förhållanden som råder i Ryssland.[2] Vi ska därför stanna lite vid Ryssland och titta på hur det faktiskt ser ut.

Det absolut största privata gas- och oljeföretaget i Ryssland är Lukoil. Ur detta företag växte 2003 koncernen IDF Kapital fram. Till denna grupp är Rysslands andra största kapitalförvaltningsbolag kopplat och man äger 20 procent av Rysslands fjärde största bank, Oikritie FC.

En av Rysslands största företagsgrupper är Alfa Group, i vilken fyra av de absolut rikaste personerna i Ryssland äger andelar. Utöver Alfa Bank, som är en av de största privata bankerna i Ryssland, äger man bland annat försäkringsbolag (AlfaStrakhovanie, som enligt egen utsago kontrollerar 9.1 procent av den ryska marknaden), det sjätte största telekommunikationsbolaget i världen Vimpelcom och Rosvodokanal, som ägnar sig åt vattenverksamhet.

Företagsgruppen Basic Element, som representerar stora industriella intressen i Ryssland (man producerar bland annat skåpbilar, lastbilar, flygplan, bilar, tåg och tågvagnar), är kopplat till den snabbt växande banken Soyuz Bank.

Volga-gruppen, som äger ett flertal bolag, bland annat Transoil (ett av de största transportföretagen för transport av gas och olja) och stora byggföretag, har också stora investeringar i försäkringsbolagen Sovag och Sogaz, samt i Rossiya Bank (den sjuttonde största banken i Ryssland).

Interros-koncernen får tjäna som sista exempel. Koncernen ägs av Vladimir Potanin, Rysslands rikaste man. Det viktigaste företaget i koncernen är Norilsk Nickel, men man kontrollerar också Polyus Gold, som är Rysslands största och världens tionde största guldproducent. Utöver detta äger man också 17 procent av banken Rosbank.

Vi skulle kunna fortsätta och titta på hur just bank- och industrikapitalet sitter ihop, men fem exempel borde räcka för att framför allt styrka att bank- och industrikapitalets sammansmältning är en process pågående i varje kapitalistisk land oavsett det egna landets styrka i relation till andra kapitalistiska länder.

Nästa punkt på listan är:

  • Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

För Anders Carlsson är detta en av de viktigaste punkterna. Han gör gällande att det som främst karaktäriserar den moderna ryska ekonomin är pengaflykt och inte kapitalexport. Som underlag för sitt påstående tar han de stora summor som av de ryska oligarkerna förvaras på bland annat Cypern. Det går knappast att förneka att enorma summor skickats från Ryssland till Cypern, men stämmer det verkligen, såsom Anders Carlsson säger, att dessa pengar där ligger stilla och att de ”inte investeras i en förmerande process” och därför inte heller förvandlas till kapital? Och vad blir egentligen innebörden av Carlssons påstående att pengarna ligger stilla?

För det första, så är den ryska kapitalexporten i högsta grad levande. Det kan vi enkelt se när vi tittar på de investeringar som av ryska företag gjort och gör i främst grannländerna, men även i mer avlägsna länder. Det finns dock ingen större anledning att här göra en uppräkning som bara skulle ta plats, men vi kan utan större ansträngning konstatera att ryska företag – både statliga och privata – äger alltifrån stålverk i Italien, banker i Turkiet och spelbolag i Grekland till rörproduktion i USA, telekommunikation i Iran och olja i Venezuela och Brasilien. Det ryska kapitalet strävar, precis som alla andra kapital, efter gynnsammast möjliga investeringar och de hittar dem världen över.

För det andra, ligger pengarna på Cypern långt ifrån stilla. Cypern, tillsammans med några andra skatteparadis, däribland Nederländerna, står för stora delar av de investeringar som görs i Ryssland. Enligt den ryska centralbanken hade vid 2018 års slut mer än en fjärdedel av de utländska investeringarna i Ryssland kommit från Cypern – långt över hundra miljarder dollar av de runt 400 miljarder dollar som de utländska investeringarna uppgick till. Är det då så att spindeln i det imperialistiska nätet är lilla Cypern? Nej, naturligtvis inte. Det kapital som investeras från Cypern tillhör givetvis andra länder och monopol men på grund av gynnsam skattelagstiftning används Cypern som mellanhand. Enligt affärsmagasinet bne Intellinews är det tydligt att ”en majoritet av pengarna [som investerats på Cypern] är på rundgång.”[3] Det är alltså ryska kapitalister som återinvesterar pengarna i sitt eget land. Vi kan än så länge konstatera att pengarna knappast ligger stilla på Cypern utan att de återigen förs in i cirkulationsprocess och därmed blir kapital.

Än så länge har vi dock inte bevisat någon kapitalexport med de cypriotiska tillgångarna, utan bara en återinvestering i det egna landet. Kastar vi ett öga på de ryska grannländerna är dock saken klar: det ryska kapitalet på Cypern används för kapitalexport.

Den största utländska investeraren i Vitryssland är, föga förvånande, Ryssland. De står för 30 procent av de totala utländska direktinvesteringarna. Den näst största investeraren i landet är Cypern, som står för 17.6 procent av investeringarna. Knappast en slump.[4]

Enligt FN-organet UNCTAD uppgår de cypriotiska investeringarna i området till 39 miljarder. Det gör landet till den näst största investeraren i regionen efter Nederländerna, vars investeringar i viss utsträckning (7 procent) beräknas vara ryska.[5] Som jämförelse beräknas de kinesiska investeringarna ligga på 27 miljarder dollar, de tyska på 26 miljarder och de franska på 30 miljarder.

Vi vet att pengarna på Cypern inte ligger stilla, de återförs i cirkulationsprocessen. Vi vet nu även att de inte bara återinvesteras i Ryssland, utan att de också exporteras till andra länder. Anders Carlssons påstående att här ”handlar det inte om investeringar, utan om att säkra rövade tillgångar från klåfingriga skattemyndigheter och andra oförutsedda händelser” faller därmed platt till marken.

Vi har nu kommit till den punkt där Anders Carlsson inte bara lämnar leninismen utan också till och med marxismen.

Genom att påstå att de ryska kapitalisternas pengar på Cypern ligger stilla undantar han de ryska kapitalisterna från de pressande behov av att förmera sitt kapital som varje kapitalist är underkastad. I Kapitalet skriver Marx bland annat om ”den omättliga hungern efter merarbete” och kapitalets ”varulvsjakt efter merarbete” – gäller dessa för kapitalismen grundläggande lagar inte de ryska kapitalisterna? Är de inte underkastade ett behov av att ständigt växa? Av att ständigt stegra utsugningen? Av att ständigt förmera sitt kapital? Varför skulle just de kunna låta sina pengar ligga stilla medan alla världens andra kapitalister är underkastade dessa lagar?

På grundval av en bristfällig (eller godtycklig) faktainsamling och en teoretisk grund som faller ihop som ett korthus vid närmare betraktelse ser Carlsson inte att även de ryska kapitalisterna uppträder som varje annan kapitalist i hela världen: utifrån behovet av att hela tiden växa och att hela tiden söka den mest profitabla investeringen exporterar det ryska kapitalet delar av sitt kapital. Denna grundläggande sanning undgår Carlsson, som därmed helt lämnat marxismens domäner.

Innan vi lämnar kapitalexporten ska vi titta lite mer på de teoretiska aspekterna av frågan, eftersom de inte alltid är självklara. Det förhållande som tvingar varje enskilt monopol att exportera sitt kapital, till skillnad från att investera det i det egna landet, är helt enkelt att möjligheten till profit är större i andra länder än det egna landet. Med Lenins egna ord:

Nödvändigheten av kapitalexport skapas därav att i några få länder kapitalismen blivit “övermogen” och att det (då lantbruket är efterblivet och massorna lever i nöd) fattas spelrum för en “räntabel” placering av kapitalet.

För att vi ska kunna förstå kapitalexporten måste vi också förstå att det är ett begrepp som betecknar relationen mellan den utvecklingsnivå som kapitalismen nått i varje enskilt land och detta lands kapital. Övermogenheten i varje givet kapitalistiskt land kan inte uppstå på något annat sätt än i relation till det egna landets kapital, när detta inte längre hittar en räntabel placering i det egna landet. Ett överskott av kapital har bildats och detta måste investeras. Samma process äger rum i alla kapitalistiska länder, varför alla länders kapitalister söker mer räntabla placeringar av sitt kapital. Vad som är räntabelt för ett lands kapital behöver dock inte vara det för ett annat lands och vad som inte är räntabelt för den ena kan vara det för den andra.

Detta förhållande förklarar också varför länder på samma gång kan ta emot exporterat kapital och exportera eget kapital. Kapitalismen utvecklas olikmässigt och därför blir också vad som kan räknas som en räntabel placering relativt.

Det är också viktigt att påpeka att kapitalexporten inte ersätter varuexporten, utan att den relativa betydelse som varuexporten har blir mindre på bekostnad av kapitalexporten.

  • Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

Vi har nu nått den tredje och sista av Lenins kännetecken som Carlsson väljer att diskutera. Det enda problemet är att han faktiskt inte diskuterar de internationella monopolistiska sammanslutningarna, utan under denna punkt väljer han att jämföra antalet ryska företag på Forbes lista över världens 2000 största företag för att konstatera att ”Ryssland inte är mycket till konkurrent vad gäller uppdelningen av världen.”

Det som händer är att Carlsson helt missar de strävanden som faktiskt görs av ryska företag att dela upp dels den inhemska marknaden, men även deras deltagande i uppdelningen av världsmarknaden. Denna strävan blir tydlig inte minst de många fall av prisriggning, kartellbildning och uppdelning av marknader som förekommer både inom och utom Ryssland där ryska företag är inblandade, senast avslöjade man en priskartell inom läkemedelsbranschen, där det marknadsledande ryska företaget Delrus som med andra företag delat upp den kazakstanska marknaden. Det kanske tydligaste exemplet är hur Gazprom har dominerat de östeuropeiska staterna och genom sin monopolställning pressat igenom avtal gynnsamma för det egna företaget och den ryska kapitalismen.

Precis som i alla kapitalistiska länder söker de ryska kapitalisterna att med alla medel stärka sin konkurrensmässighet genom att ingå avtal, dela upp marknader och rigga priser. Det är inget konstigt med det. Det konstiga vore om de inte gjorde det – de ryska kapitalisterna är inte ärligare än andra, de är underkastade samma press som alla andra.

Den mest avslöjande av Lenins kännetecken, som Carlsson väljer att inte diskutera, är denna:

  • Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Sedan kontrarevolutionen i Sovjetunionen har stora delar av världen återigen kunnat inlemmas i det kapitalistiska systemet, vilket tillåtit en relativt friktionsfri kapitalistisk expansion. Denna period är nu över och världen är uppdelad. Det som då återstår är att alla kapitalistiska nationer måste börja expandera på varandras bekostnad och motsättningarna inom systemet ökar därmed.

Här stöter Carlssons egen tolkning på ytterligare problem. Han menar att den ryska kapitalismen inte skulle vara imperialistisk – vad kan det innebära för den ryska kapitalismens deltagande i nyuppdelningen av världen? Distinktionen som Carlsson gör är godtycklig och håller inte i verkligheten, eftersom alla kapitalistiska nationer deltar i denna kamp, de kan inte något annat. De indiska, litauiska, ungerska och brasilianska kapitalisterna deltar vid sidan av de amerikanska, svenska, tyska och ryska. Är Carlssons icke-imperialistiska kapitalistiska nationer underkastade andra lagar än de imperialistiska nationerna? Naturligtvis inte.

Det går i själva verket inte att göra en åtskillnad mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer och länder. Alla länder där kapitalistklassen sitter på makten deltar i denna kamp.

Med detta har vi återvänt till vår utgångspunkt. För att kunna separera kapitalistiska och imperialistiska nationer behöver det finnas en kvalitativ gräns där den ena övergår till den andra. En sådan gräns måste per definition bli godtycklig och därmed intetsägande, för att inte säga ovetenskaplig.

Det räcker med en snabb blick för att se att det som Carlsson kallar Lenins ”punkter” inte går att använda för att mäta huruvida ett land är imperialistiskt eller inte. De går överhuvudtaget inte att applicera på de enskilda länderna, utan måste ses som kännetecken för en företeelse i full utveckling och därför som processer som är verksamma i alla länder.

Avslutning

Efter den här genomgången måste vi börja med att konstatera en sak: helt oavsett Carlssons teoretiska brister så har han presenterat en ofullkomlig bild av den ryska verkligheten. Detta har han gjort i syfte att driva en tes. Han har valt ut vissa fakta och lämnat (ignorerat?)andra fakta och har på så sätt kunnat framställa Ryssland som något det inte är.

Går vi vidare till den teoretiska aspekten av hans ”analys” så ser vi snabbt att den är bristfällig. Det uppstår frågor som han inte kan besvara varje gång han försöker använda sig av Lenin och det är tydligt att det finns en hel den övrigt att önska av hans användning av Lenins egen analys. Vi har till och med kunnat konstatera att Carlsson underkänner Marx själv!

Den bild av imperialismen som jag försökt måla upp och konkretisera genom min egen analys skiljer sig åt inte bara från Anders Carlssons försök att analysera, utan också från stora delar av vänstern. Där många väljer att se et kapitalistiskt system som består av en rad kapitalistiska nationer, ur vilka ett fåtal imperialistiska nationer urskilt sig, måste man istället se det kapitalistiska systemet på sitt imperialistiska stadium, där monopolen blivit bestämmande för systemet i stället för den fria konkurrensen.[6] Det kan i själva verket inte finnas någon uppdelning i kapitalistiska och imperialistiska nationer. Alla kapitalistiska nationer är kapitalistiska och de befinner sig inom det imperialistiska systemet och är underkastat dess lagar och sätt att fungera (av just denna anledning faller också begreppet anti-imperialism på sin egen orimlighet: att erkänna anti-imperialism som något separat från anti-kapitalism blir att separera kapitalismen från imperialismen och därmed också lämna Lenin därhän).

Jag hoppas att jag lyckats i min föresats och att jag därmed bidragit till att fördjupa den teoretiska diskussionen inom den svenska vänstern. Det är absolut nödvändigt att vi intar en korrekt position i dessa frågor och analyser, vilket vi bara kan göra efter att vi genom studier, diskussion och polemik nått fram till en korrekt position.

Andreas Sörensen

[1] Resultaten av diskussionen om självbestämmandet

[2] För den som vill jämföra med de svenska förhållandena hänvisar vi till den broschyr som SKP gav ut 2016 som heter Sverige och imperialismen.

[3] https://www.intellinews.com/which-country-is-the-biggest-fdi-investor-into-russia-it-s-cyprus-not-165554/

[4] https://www.researchgate.net/publication/333251955_Foreign_direct_investments_and_round_tripping_between_Cyprus_and_Russia

[5] https://www.intellinews.com/which-country-is-the-biggest-fdi-investor-into-russia-it-s-cyprus-not-165554/

[6] Lenin själv menar att kapitalismens övergång till imperialism inte upphäver den fria konkurrensen, utan att denna fortsätter att existera. Den är dock inte längre definierande för systemet – det är monopolen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.