Under hösten har det pågått en diskussion i Riktpunkt om den nationella självständigheten, vi återpublicerar här de två bidragen, fortsätt gärna diskussionen.
Den nationella frågan | Inlägg av Andreas Sörensen
Den nationella kampen – frågeställningar i en diskussion om klass och nation
Enligt vissa medier drar en nationell kamp för det egna landet eller regionen genom hela världen. Detta började med kontra-revolutionen i Sovjetunionen i början av 1990-talet. Sedan delades det forna Jugoslavien. Men borgarna i västra Europa, USA och EU hade nog inte räknat med att pro-testerna mot den maktfullkomliga borgerligheten skulle komma att spridas till deras egna länder.
Protesterna kan se olika ut. Som i Storbritannien, när britterna bröt sig ur EU – Brexit. Eller när protester mot den borgerliga nyliberala makten kan utvecklas åt det nationella hållet. Nationella borgerliga krafter utnyttjar brister i den liberala borgerligheten och går åt mer skrämmande riktningar. Turkiet, Ryssland, Polen, USA och flera andra länder är flera exempel på detta.
Men sedan har vi nygamla konflikter som aldrig har blivit lösta inom den liberala borgerlighetens imperialism. Så som kurderna och deras rätt till ett eget land. Nordirland och Baskien är ett annat exempel. Det finns säkert fler inom den kategorin där den liberala borgerligheten av ett folk förtrycker ett annat folk inom deras eget land.
I spanska Katalonien har det varit en lo-kal omröstning om i fall regionen skall tillhöra Spanien eller inte. Spaniens regering var emot denna folkomröstning och agerade våldsamt. Den halvmilitära Guardia Civil på order av den spanska borgerliga regeringen beslagtog valurnor, stängde val-lokaler och arresterade ett flertal människor. Protesterna mot Spaniens våldsamma tilltag var många. Flera hundra skadades vid demonstrationerna efter valet. Frågan som ställdes i valet var den här: ’Vill du att Katalonien ska bli en självständig stat som en republik?’.
Lenin säger i artikeln ”Om nationernas självbestämmanderätt”, 1914: ”De norska småborgarna, som önskade ha en egen kung för sina egna pengar och genom folkomröstning förkastade förslaget, avslöjade utan tvivel ytterst tarvliga kälkborgaregenskaper”. Sedan fortsätter han: ”Liksom i varje annan fråga intresserar oss framförallt proletariatets självbestämmande inom nationen. Hurudan var den och borde det norska och svenska proletariatets hållning vara i konflikten på grund av avskiljande. Norges medvetna arbetare skulle naturligtvis efter avskiljande ha röstat för republik.”
Enligt Lenin så borde alltså den Katalanska arbetarklassen röstat för republik. Men han säger också ’proletariatets själv-bestämmande inom nationen’. Skulle den Katalanska arbetarklassen fått ett självbestämmande inom nationen vid folkomröstningen? Jag tvivlar på detta. Beslutet är som det grekiska kommunistpartiet KKE säger – det tjänar kapitalet i Katalonien. Inte arbetaren.
Vi läser Lenin igen (samma artikel): ”Försåvitt en förtryckt nations bourgeoisie kämpar emot en förtryckande kommer vi alltid och i varje fall att beslutsammare än alla andra ta ställning för den, ty vi är de djärvaste och konsekventaste fiender till förtrycket. I den mån en förtryckt nations bourgeoisie försvarar sin egen borgerliga nationalism, är vi emot den”.
Här uttrycker Lenin (vilket är min analys) att vi ska ställa upp när en annan nations borgerlighet förtrycker ett annat folk (som t ex vid en ockupation av främmande land). Vilket skedde i Katalonien vid folkomröstningen just de dagarna. Men upplevde det katalanska folket ett förtryck från den spanska regeringen före folkomröstningen? Är det inte i själva verket så att det är den katalanska borgerligheten som förtrycker den katalanska arbetar-klassen? Det katalanska folket har ett eget språk. Skolorna och undervisningsmaterialen var på katalanska.
Katalonien drabbades tidigare hårt av diktatorn Francos förtryck, men det för-trycket drabbade också hela det spanska folket. Särskilt den spanska arbetarklassen.
Slutsatsen är att jag är lite osäker om ifall vi kan stödja Kataloniens frigörelse från Spanien, och om man i så fall skulle kunna grunda sitt stöd på vad Lenin säger.
I samma veva som folkomröstningen i Katalonien skedde så höll regionen Irakiska Kurdistan också en liknande folkomröstning om självbestämmande. Information om denna region är knapphändig och jag har inte kunnat skaffa mig den information som krävs i denna fråga för att själv ha en åsikt om vi ska stödja det kurdiska Irakiska Kurdistan i deras självständighetsiver eller inte. Men jag kan nämna det jag vet om kurderna. Kurderna har eget språk med diverse avvikelser på grund av att kurderna lever i ett så pass stort område. Folket finns i främst i Turkiet, Irak, Iran och Syrien men även i Israel, Afghanistan, Libanon, Armenien, Georgien, Turkmenistan och Azerbajdzjan. För att inte tala om länder de har invandrat till. I Turkiet är det kurdiska folket mycket förtryckt, men jag känner inte till situationen i övrigt. Information om detta behövs.
Följer man Lenins analys måste man säga att det kurdiska folket är förtryckt. Både från de nationella och borgerliga regeringarna i alla länder, men även från den egna regionala regeringen i Irakiska Kurdistan.
Medan Katalonien är mer en regional fråga, så är ett självbestämmande Kurdistan mer en internationell fråga. Hur ställer sig de två stora imperialistmakterna till kurdernas självbestämmande? Området är mycket rikt på naturtillgångar. Det finns varierande uppfattningar om vilken sida USA ställer sig på. Fanns det påtryckningar från USA när irakiska trupper i mitten av oktober invaderade Kirkuk och de kurdiska styrkorna drog sig fredligt tillbaka?
På Irland är det ombytta roller. Här motsätter sig socialister och kommunister den fortsatta delningen av landet. Men de är även för Brexit, vilket jag knappast kan säga att det nyliberala nationalistiska Sinn Féin är. Sinn Féin är ett systerparti till vänsterpartiet här hemma.
Gränsen mellan Republiken Irland och Nordirland har satts i fokus på grund av hur gränsen skall se ut mellan ett EU-land och ett som inte längre är medlem i EU. Men inte enbart detta. Den långdragna konflikten mellan olika nationalistiska borgerliga parter riskerar att ta en ny fart, så att vi får en liknande väpnad situation som det var på 70-, 80- och 90-talet.
Konflikten kan härledas till långt tillbaka i tiden. Men jag ska enbart ta upp det som hände när Irland delades 1921. Det eftersom de gränsdragningar som skedde då påverkar irländarna än idag. Före 1921 fanns inte någon region som hette Nordirland. På Irland finns det fyra regioner – Connacht, Leinster, Munster och Ulster. 1921 delades Ulster upp av den brittiska och irländska borgerligheten i två delar. I Ulster ingår grevskapen Cavan, Monaghan och Donegal men dom ligger på den republikanska sidan. Britterna och unionisterna ville inte att dessa grevskap skulle ingå i deras region. Förklaringen till detta är enkel. Britterna och unionisterna planerade att vara i majoritet i en auktoritär regional regering. Om de tre grevskapen togs med i Nordirland skulle protestanterna hamna i minoritet. Således drog man gränserna och mixtrade med dem för att tillgodose den nationalistiska unionistiska borgerligheten i det som kallas för Nordirland.
Från att Nordirland skapades förtrycktes den irländska arbetsklassen av både den brittiska och unionistiska nationalistiska bourgeoisien. Men också av den unionistiska nationalistiska arbetarklassen. Den unionistiska nationalistiska arbetarklassen hade tagit ställning för sin egen nationella bourgeoisie, trots att de var och är lika fattiga och lika utsatta som den irländska arbetarklassen.
När Lenin skrev den här artikeln som jag hänvisade till ovan 1914, tillhörde Irland fortfarande Storbritannien och det fanns inte någon region som hette Nordirland. Förutom den irländska arbetar-klassen fanns även en engelsk och skotsk arbetarklass i Irland. Den irländska regeringen som det talas i texten om är den regionala irländska regeringen, som styrde under vad som kallas Home Rule. Lenin citerar Marx och skriver: ”Den 10 mars 1869 skrev Marx, att hans föredrag om den irländska frågan i Internationella rå-det skulle innehålla följande: ’… alldeles oavsett alla internationella och humana fraser om rättvisa för Irland – vilket är självklart i internationalens råd – kräver den engelska arbetarklassens direkta och absoluta intressen att dess nuvarande band med Irland upplöses. Detta är min djupaste övertygelse, grundad på orsaker som jag delvis inte kan uppge för de engelska arbetarna själva. Jag har länge trott, att det skulle vara möjligt att störta den irländska regeringen genom ett uppsving för den engelska arbetarklassen. Jag har alltid försvarat denna ståndpunkt …’ ’Ett mera djupgående studium har nu övertygat mig om motsatsen. Den engelska arbetarklassen kommer aldrig att kunna göra någonting, förrän den har befriat sig från Irland… Den engelska reaktionen i England har sin rot i förtrycket mot Irland.”
Troligen talar Marx här om den hela engelska arbetarklassen och inte enbart den på Irland. Irland var ju inte 1869 självständigt från Storbritannien.
Lenin igen: ”Till en början trodde Marx, att inte den förtryckta nationens nationella rörelse, utan arbetarrörelsen inom den förtryckta nationen, skulle be-fria Irland. Marx gör inte den nationella rörelsen till något absolut, därför han vet att endast arbetarklassens seger kan med-föra en fullständig befrielse av alla nationaliteter.” Och: ”I England är den borgerliga revolutionen överhuvudtaget för länge sedan avslutad. Men i Irland är den inte avslutad.”
Som jag sa tidigare så ställde sig den unionistiska arbetarklassen på samma sida som sin egen nationella borgerliga klass efter Irlands delning. Särskilt såg man detta under konflikten på 70-talet. Återigen Lenin: ”Den engelska arbetarklassen kommer inte att göra sig fri förrän Irland befriats från det engelska förtrycket.” Den irländska filosofen, poeten, skribenten, socialisten och med mera James Connolly som var samtidig med Lenin, ansåg helt riktigt att man skulle inkludera den engelska arbetarklassen i kampen för ett socialistiskt Irland.
Eoghan O´Neill, Irlands Kommunistiska Parti, skriver i oktobernumret av ’Socialist Voice’ i artikeln ’No united Ireland under imperialism’: ”Vi får inte ledas in på den stigen som endast söker ett förenat Irland men som fortfarande är i träldom och är beroende av den imperialistiska konstruktionen.” Och: ”Det kommer att bli hård debatt, diskussioner för att få fram en vision som kan sträva för ett förenat och oberoende Irland och som är till för alla – katoliker, protestanter och dissidenter”.
Jimmy Doran, även han från ICP, i artikeln ’Brexit – Who decide?’ i samma tidning och nummer som ovan: ”Hur de ekonomiska och politiska gränserna än kommer att se ut efter Brexit, så kommer den ledande klassen i Storbritannien och i Europa att ta beslut i deras eget klassintresse.” Och: ”Vi måste befria oss själva från de dominerande imperialistiska herrarna i Storbritannien och i Europa för att bygga en förening mellan människor och länder. Endast då kan vi bli ekonomiskt oberoende, vilket kommer att tillåta oss att uppnå en socialistisk republik så som James Connolly kämpade och dog för, och slutligen ha en frihet och oberoende för alla katoliker, protestanter och dissidenter.”
Jag har hört en journalist som kom med förslaget om att Republiken Irland skulle återförenas med Storbritannien och därmed skulle problemet med gränsen till Nordirland vara löst. Han menade att Storbritannien och Irland skulle skapa en egen union. Men jag vet inte om det var allvarligt menat eller inte.
Har ICP rätt? När är det rätt tidpunkt för att arbetarklassen ska befria sig från kapitalismen? Behövs det en egen nation till detta eller/och kan de kämpa sida vid sida med andra nationers arbetarklass i ett splittrat land? Här hemma kämpar den svenska arbetarklassen tillsammans med den invandrande arbetarklassen. En in-vandrare som lever och verkar här i Sve-rige kämpar främst där han har slagit ner sina bopålar och får en inkomst. Men han håller dessutom ögonen på situationen i sitt eget land, eller region.
Det har alltid varit ’Sverige ut ur EU’ – Inte ’Europa ut ur EU’. Ska den europeiska – eller internationella – medvetna arbetarklassen befria sig från EU samtidigt som vi utropar den internationella arbetarklassens självständighet? Eller behövs det att det finns en nation för att den medvetna arbetarklassen ska kunna kämpa? Vi säger inte att ’NATO ska ut ur EU’ – utan ’NATO ut ur Sverige’. Så varför utformar vi dessa paroller så att de ska handla om nationers förhållande till dessa imperialistiska organisationer? Är en nation – även om den är en borgerlig – en förutsättning för socialism? Vi har även antagit parollen att vår (svenska) främsta fiende är den svenska imperialismen – inte den internationella eller EU-imperialismen. Jag tror att våra tyska, grekiska och andra kamrater har gjort liknande. Men deras kamp är emot sin egen nations imperialism.
Varför har vi gjort detta?
Därför att vi eftersträvar, som Lenin säger i frågan om Norges självbestämmande: ”… proletariatets självbestämmande inom nationen.”
Han förutsätter att arbetarklassen måste ha en egen nation för att kunna agera mot imperialismen. James Connolly skapade ju en egen armé, Irish Citizen Army – världens första arbetararmé – för han visste att utan en arbetarrevolt så kommer imperialisterna att regera även om makten skulle tillfalla den irländska borgerligheten. Men utan en egen nation så skulle förtrycket från den engelska bourgeoisien med all säkerhet fortsätta, och med detta skulle chanserna till en verklig förändring för arbetarklassen ligga långt borta. Ännu längre borta än om nationen skulle komma under en irländsk nationell borgerlighet.
Här har storleken en betydelse. Vi kan agera, påverka och argumentera bättre i vår nation än att vi tillsammans med andra nationers arbetarklass ska kunna åstadkomma att EU ska avveckla sig själv. Sedan kan Europas och världens kommunister och socialister samarbeta och diskutera och kämpa för varandra i våra nationer. Precis som när Norges och Danmarks kommunister deltog i vår fredsdemonstration för någon månad sedan. Vi stödjer förstås med pengar olika projekt i andra länder för att de lättare ska kunna befria sig från kapitalismen, och vi har internationella stödorganisationer för kommunister. Vi deltar och stödjer olika systerpartier och arbetarklassen i vår värld, och mycket mer.
Lenin nämnde med anledning av Norges självständighet: ”Norges medvetna arbetare skulle naturligtvis efter avskiljande har röstat för republik”.
Vad menar han med detta? Jag tror att han menar att vi inte ska gå händelserna i förväg och kämpa för den internationella arbetarklassens självbestämmande. För det mäktar vi inte med.
Kerstin Stigsson
Den nationella frågan
I det senaste numret av Riktpunkt (Oktober 2017) skrev Kerstin Stigsson en både högintressant och högaktuell debattartikel om den nationella frågan. Jag vill här ta tillfället i akt att inte polemisera eller bemöta, utan att utveckla diskussionerna i frågan och bygga vidare på det Kerstin skriver. Det är onekligen ett ämne som är dagsaktuellt och intressant, samt har betydelse för vår rörelse!
Att alla nationer har rätt till självbestämmanderätt är en gammal paroll som hängt med ett bra tag, och som alltför ofta används alltför okritiskt. Det är ingen absolut paroll och det är inte så att alla nationer i alla lägen har rätt till självbestämmanderätt. Det är flera faktorer som skapar en situation där självbestämmandet blir aktuellt. Den skepsis som Kerstin Stigsson uttrycker vid Katalonien är således berättigad; rörelsen i Katalonien är ett uttryck för just inom-kapitalistiska motsättningar.
Har alla nationer alltid självbestämmanderätt?
När Lenin skriver om Marx framkommer en hel del intressant, som kan berika diskussionen vi idag för om nationerna. I Resultaten av diskussionen om självbestämmandet diskuterar Lenin hur Marx ställde sig till de olika förtryckta nationerna under 1800-talet och han konstaterar att ”[d]emokratins enskilda krav, däribland självbestämmandet, är ingenting absolut, utan en liten del av den allmändemokratiska (nu allmänsocialistiska) världsrörelsen.”
För att konkretisera det hela tar Lenin upp Marx konkreta ställningstagande mot de tjeckiska och sydslaviska nationernas självständighet, eftersom deras självständighet hade enbart hade gynnat den ryska tsarismen, som dåförtiden var reaktionens starkaste fäste i Europa. Marx hade dock inga problem att ta ställning för polackerna eller ungrarnas nationella rörelse, eftersom den utvecklades i motsättning till reaktionen och främjade en demokratisk utveckling. På så sätt kunde Marx ta ställning för vissa självständighetsrörelser, medan han förkastade andra. Den centrala frågan, som avgjorde för Marx och som också måste vara avgörande för oss, är vilka intressen som står bakom; vem tjänar på att en nation blir självständig?
Den borgerliga revolutionen
Härnäst måste vi titta på i vilken kontext de nationella striderna utkämpas. Det är alls inte självklart att vi måste inta vissa positioner eftersom Lenin gjorde det på sin tid och Marx på sin tid. Av central betydelse är den borgerliga revolutionen.
Lenin skriver vid upprepade tillfällen, bland annat i Om nationernas självbestämmanderätt, att det går att urskilja två perioder i den kapitalistiska utvecklingen, i alla fall i relation till de nationella rörelserna. Först identifierar han den uppåtsträvande kapitalismen som står i motsättning till den feodala och absolutistiska epoken och i den kampen blir de nationella rörelserna för första gången massrörelser och man lyckas dra in alla klasser i den kampen. Det är i det här sammanhanget som Marx väljer att stödja de nationella rörelser som vänder sig mot feodalismen och absolutismen, men tar avstånd från de nationer som ställer sig på feodalismens och absolutismens sida. Att de nationella rörelserna uppstår i kapitalismens barndom är heller ingen slump. Stalin skriver i Marxismen och den nationella frågan att
[h]uvudfrågan för den unga bourgeoisien är marknaden. Att finna avsättning för sina varor och utgå som segrare ur konkurrensen med bourgeoisien tillhörande en annan nationalitet – det är dess mål. Härav dess önskan att säkra sig sin ”egen” marknad, sin ”hemmamarknad.”Marknaden är den första skolan, i vilken bourgeoisien lär sig nationalism.
För att bättre kunna konkurrera sinsemellan och för att ha en stabilare grund att stå på tar borgerligheten ledningen i den nationella kampen. Kampen går i det tidiga stadiet ut på att ena nationerna, att ena de splittrade feodala rikena. Ett belysande exempel är Tyskland, som när det var som mest uppsplittrat bestod av runt 400 småstater. Det säger sig självt att det inte är en optimal grund för borgerligheten.
Den andra epoken som Lenin identifierar kännetecknas av fullt utvecklade kapitalistiska stater, som skjuter ”en starkt utvecklad antagonism mellan proletariatet och bourgeoisien” i förgrunden. Denna epok saknar större borgerliga nationella massrörelser, eftersom ”antagonismen mellan det internatinellt förenade kapitalet och den internationella arbetarrörelsen” blir allt skarpare. Konfliktlinjerna har alltså förskjutits. Epoken kännetecknas även av flera nationers befrielse, framför allt de västeuropeiska nationerna. I dessa finns en mer eller mindre utvecklad borgerlig demokrati och borgerligheten sitter vid makten. Det finns inte längre behov av borgerliga nationella massrörelser, utan de som nu uppstår gör det på grundval av motsättningen mellan arbete och kapital.
I Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmande utvecklar han sin analys av dessa två epoker och diskuterar mer ingående vad det betyder för marxisterna. Han delar upp världen i tre typer av länder, varav två är intressanta för oss just nu, som alla har en egen relation till den nationella rörelsen. Den första typen utgjordes av de avancerade kapitalistiska länderna i västra Europa och i Nordamerika. Här var de borgerliga nationella rörelsernas period sedan länge avslutad; de mest avancerade länderna inom dessa områden hade fått självbestämmande och hade övergått till att förtrycka andra nationer. Det ställde speciella krav på kommunisterna i dessa länder. De var ovillkorligen tvungna att kämpa för att den egna nationen skulle sluta undertrycka andra nationer, men de kämpade inte för sin egen nations befrielse – den var redan uppnådd.
Den andra typen utgjordes av länder i östra Europa. Här menade Lenin att 1900-talet ”särskilt [hade] utvecklat de borgerligt demokratiska nationella rörelserna och skärpt den nationella kampen.” För arbetarnas vidkommande menade han att för att kunna genomföra den demokratiska revolutionen i sina egna länder och stödja den socialistiska revolutionen i andra, var arbetarna tvungna att stödja sig på den nationella självbestämmanderätten. Arbetarnas uppgifter i de båda typerna av länder skiljde sig alltså åt med hänsyn till den borgerliga demokratiska revolutionen. Det hade också också följder för kommunisterna i de respektive länderna. Eftersom den nationella frågan var löst i de västeuropeiska länderna skrev Lenin i Om nationernas självbestämmande att
Västeuropa [hade] förvandlats till ett utformat system av borgerliga stater, vilka dessutom i regel var nationellt enhetliga. Att nu leta efter självbestämmanderätten i de västeuropeiska socialisternas program betyder därför att inte förstå marxismens ABC.
Den borgerliga revolutionen utgör alltså en vattendelare, vad gäller förståelsen av den nationella frågan. Innan den borgerliga revolutionen måste kommunisterna förhålla sig på ett visst sätt, efter den på ett annat. Innan vi går vidare och börjar dra slutsatser för vår del, måste vi kort beröra vad man egentligen menar med att en nation har självbestämmande under imperialismen.
Definitionen av det nationella självbestämmandet
Vid definitionen av det nationella självbestämmandet är det vikigt att skilja på det politiska och det ekonomiska självbestämmandet, eftersom det ena är ett borgerligt demokratiskt krav som är genomförbart under imperialismen, medan det andra är ett revolutionärt krav som endast är genomförbart under socialismen. I Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmande diskuterar Lenin just denna fråga.
För Lenin finns det två aspekter av självbestämmandet: den absoluta, ekonomiska sidan och den villkorliga, politiska sidan. Den senare, den politiska sidan är en del av det demokratiska programmet (vi måste komma ihåg att när Lenin skrev detta, så hade den demokratiska revolutionen ännu inte genomförts i stora delar av östra Europa), medan den andra inte är genomförbar under imperialismen. Lenin konstaterar att
[f]inanskapitalets och kapitalets herravälde överhuvudtaget kan inte avskaffas genom några slags omgestaltningar på den politiska demokratins område; och självbestämmanderätten hänför sig helt och hållet till detta område.
Det nationella självbestämmandet ruckar alltså inte, och kan inte rucka, på imperialismen och den utmanar inte den ekonomiska makten. Det är en förändring som sker på det politiska området och som är en del av den borgerliga demokratiska revolutionen. Att finanskapitalet ”köper och mutar […] den friaste demokratiska och republikanska regering och de valda ämbetsmännen i vilket land som helst” förändrar inte detta faktum. Den nationella självbestämmanderätten var för västra Europas del uppnådd redan på Lenins tid och är nu uppnådd i stora delar av världen. För Sveriges del har den svenska nationen för länge sedan uppnått sitt politiska självbestämmande, även om det finns jobb kvar att göra i relation till exempelvis den samiska nationen.
Därtill måste vi också kommentera det faktum att både Lenin och Stalin behandlar det nationella självbestämmandet som en av många borgerliga rättigheter, som inte får överordnas kampen för socialismen. I samma artikel skriver Lenin att
[i] praktiken kan proletariatet bevara sin självständighet endast genom att underordna sin kamp för alla demokratiska krav, republiken ej undantagen, under sin revolutionära kamp för att störta bourgeoisien.
Socialismen står alltid högst upp på dagordningen.
Arbetarklassens makt inom nationen och den nationella kulturen
En analys av den nationella frågan vore inte komplett utan att ta hänsyn till hur nationen och den nationella kulturen faktiskt ser ut.
Inom varje nation existerar förtryckare och förtryckta; utsugare och utsugna. Dessa bildar motsatser och precis som Lenin skrev flyttas fokus efter den borgerliga demokratiska revolutionen till motsättningarna mellan arbetarklassen och kapitalisterna: de sociala motsättningarna spetsas till på bekostnad av de nationella. Motsättningarna inom nationen är viktigare än de mellan nationerna.
För oss blir då arbetarklassens och folkens självbestämmande inom nationen den brännande frågan, precis som den för bolsjevikerna var det. Lenin skrev i Om nationernas självbestämmanderätt att
[i] frågan om nationernas självbestämmande liksom i varje annan fråga intresserar oss framför allt och mest av allt proletariatets självbestämmande inom nationerna.
Stalin skriver på liknande sätt i sin artikel Svar till ukrainska kamrater bakom och vid fronten att
[v]i står för folkens självbestämmande, men vi är emot att självbestämmandet används som kamouflage för det bedrägliga upprättandet av Kaledins autokratiska styre.
Här kommenterar Stalin inte bara folkens rätt till självbestämmande inom nationen, utan också självbestämmandets begränsningar. Självbestämmandet är ingenting absolut, utan måste ses i sin kontext. 1917, då artikeln är skriven, blev det ukrainska självbestämmandet en bas för kontrarevolutionen, precis som tjeckernas och sydslavernas nationella rörelser hade blev stöttepelare för feodalismen och absolutismen och därför inte stöddes av kommunisterna.
Vad är då arbetarklassens självbestämmande inom nationen? I nuläget sitter de svenska borgarna vid makten i nationen, de styr den och använder den i sitt intresse. De drar med den i imperialistiska interventioner utomlands och använder den för att suga ut andra länder och sin egen befolkning. Att arbetarklassen tar makten inom nationen innebär i slutändan ingenting annat än socialism och proletariatets diktatur, alltså att en revolution genomförts. Tills dess måste arbetarklassen stärka sitt självbestämmande, genom att ställa upp sina egna organisationer som alternativ till de borgerliga; de måste bygga upp organisationer som klarar av att utmana borgarnas dominans och som kan utmana dem vad gäller makten inom nationen.
Precis som nationen är delad i klasser är kulturen också uppdelad. I varje nationell kultur existerar progressiva och reaktionära delar. Detta faktum, tillsammans med det faktum att det inte är arbetarklassen som har makten i nationen, gör att kommunister inte entydigt kan ta ställning för den egna nationen eller kalla sig nationella. Det vore att ta ställning för helheten, istället för det som är progressivt. I Om storryssarnas nationalstolthet skrev Lenin följande:
Är då nationalstolthet främmande för oss, storryska medvetna proletärer? Naturligtvis inte! Vi älskar vårt språk och vårt fosterland, vi gör vårt bästa för att höja dess arbetande massor (dvs nio tiondelar av dess befolkning) till demokraternas och socialisternas medvetandenivå. Det smärtar oss mest av allt att se och känna de våldsdåd, det förtryck och de förödmjukelser, som tsarbödlarna, adelsmännen och kapitalisterna utsätter vårt sköna fosterland för.
Lenin tog tydligt ställning för det progressiva i nationen och visade hur en kommunist måste förhålla sig till nationen. För kommunisterna är nationalismen inget alternativ, eftersom den ser nationen som en helhet. Kommunisterna ser det positiva, det progressiva och det revolutionära och de kämpar för det. De synar nationalisterna och ser hur deras nationalism är en rökridå för fortsatt utsugning, fortsatt imperialism och fortsatt undertryckande.
Det räcker dock inte för kommunisterna att vara mot nationalismen, de är även internationalister. I Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmanderätt definierar Lenin socialisternas internationalistiska mål på ett väldigt konkret sätt:
Socialismens mål är inte bara att avskaffa mänsklighetens splittring i småstater och varje isolering av nationerna, inte bara föra nationerna närmare varandra, utan även att sammansmälta dem.
I slutändan handlar det för socialismen att hitta de progressiva och socialistiska aspekterna av varje nationell kultur och att kämpa för dem, att utveckla dem och att göra dem till livskraftiga delar av en hela mänsklighetens kultur.
Den taktiska aspekten av den nationella frågan
Sist, men inte minst, så finns det även en taktisk sida av den nationella fråga. Lenin diskuterar i detta sammanhang Norges avskiljande från Sverige i Om nationernas självbestämmanderätt. I och med att Norge upplöser unionen landet tvingats in i från svensk sida, förbereder sig de svenska borgarna och aristokraterna på att invadera Norge och återigen tvinga det till underkastelse, varpå den svenska arbetarklassen reagerar och tvingar de egna härskarna att släppa Norge fritt. Om detta säger Lenin:
Det nära förbundet mellan de norska och de svenska arbetarna, deras fullständiga kamratliga klassolidaritet vann på att de svenska arbetarna erkände norrmännens rätt till avskiljande. De norska arbetarna blev nämligen övertygade om att de svenska arbetarna inte hade smittats av den svenska nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än den svenska bourgeoisiens och aristokratins privilegier.
Hade de svenska arbetarna tagit strid mot den norska självständigheten hade samarbetet mellan de norska och svenska arbetarna skadats och bandet dem emellan försvagats eller till och med upplöst, vilket i slutändan hade skadat arbetarklassen i bägge länderna. Denna aspekt av den nationella frågan får heller inte glömmas bort och den är synnerligen aktuell i det katalanska fallet: om de katalanska arbetarna insisterar på självständighet, vad vi än tycker om det, är det fel av de spanska arbetarna att motarbeta dem, eftersom det skulle skada banden mellan arbetarna i de båda nationerna.
Vart leder oss då detta?
Efter en lång genomgång är det dags att försöka dra några slutsatser av det hela, så att texten också blir aktuell för kommunister och arbetare idag.
Vi konstaterar först att alla nationer inte alltid har rätt till självbestämmande, endast då de fyller en progressiv och demokratisk funktion och inte hindrar kampen för socialismen, som är det överordnade målet.
Vi konstaterar därefter att den svenska nationen har varit självständig under en väldigt lång tid och den borgerliga revolutionen sedan länge är genomförd. Det för upp frågan om arbetarklassens självbstämmande inom nationen, alltså frågan om socialismen, i förgrunden. För den svenska arbetarklassen och de svenska kommunisterna finns ingen svensk nationell fråga att lösa, det finns dock en maktfråga att lösa.
Vi konstaterar också att den svenska borgarklassen bibehåller sitt självbestämmande, trots att man integreras allt mer i EU. De svenska imperialisternas intressen sammanfaller för tillfället med de tyska och franska, vilket gör en integrering i deras strukturer logisk. Det innebär inte att den svenska borgarklassen förlorat sitt nationella självbestämmande, den behåller makten i den svenska nationen och Sverige behåller sitt självbestämmande. Det finns alltså inget självbestämmande att återupprätta genom ett utträde ur EU.
Ett utträde ur EU utan en socialistisk revolution i Sverige vore helt enkelt att förändra de imperialistiska maktkonstellationerna. Därför räcker det inte med att kräva att Sverige lämnar EU och det räcker i synnerhet inte att kräva att Sverige lämnar EU till varje pris, alltså utan socialismen. Vår fiende är det kapitalistiska-imperialistiska systemet, inte enskilda maktkonstellationer i det. Vår uppgift är inte att förändra maktbalansen inom systemet, utan att göra oss av med systemet.
Vi konstaterar därutöver att kommunister inte är nationalister. Kommunisterna ser skiktningarna och uppdelningen inom nationen och tar alltid ställning för de förtryckta inom nationen mot de förtryckande inom nationen; vi tar alltid ställning för de positiva aspekterna av varje nationell kultur och bekämpar de reaktionära och negativa aspekterna. Dessa aspekter lyfter vi upp som en folkens och arbetarnas kultur. Nationalisten ser inte dessa skiktningar, utan behandlar nationen som ett helt, vilket är idealistiskt och falskt.
Allt detta ger förhoppningsvis bättre underlag att orientera sig i de dagsaktuella frågorna runt om i världen, även om det kanske inte ger konkreta svar vad gäller både Katalonien och irakiska Kurdistan, som Kerstin Stigsson tog upp. Världen är otroligt komplicerad och varje situation måste undersökas var för sig. Tyvärr är det omöjligt för oss att göra en grundlig analys av varje situation.
Som avslutning vill jag tacka Kerstin Stigsson för de intressanta och tankeväckande frågor hon ställer, som ger oss anledning att fördjupa oss i problematiken kring den nationella frågan. Vi har kanske inte lyckats ge konkreta svar i varje fråga, men förhoppningsvis finns det i vår text verktyg som medlemmar och sympatisörer själva kan använda i sina analyser!
Andreas Sörensen
