Könskriget har spårat ur, dags för en U-sväng

OPINION & INSÄNT Åsikterna jag kommer ge uttryck för i den här texten har blivit förvånansvärt kontroversiella på senare år. Det vill säga, att kön är reproduktiva kroppsdelar. Inte känslor, utseende eller normer. Att det finns en mängd sätt att se ut på och identifiera sig oavsett kön, och att runt 2% av befolkningen har någon form av androgyn kropp, blir liksom inte riktigt ett argument emot min tes.

Så om det inte är av respekt för trans- eller intersexpersoner, varför är det så infekterat att prata om biologi? Det handlar rent cyniskt om att tysta kvinnor. Övertyga oss om att sexism inte handlar om vad du har mellan benen, bara dina känslor runt det. Något du kan välja att vara en del av eller inte snarare än något som görs mot dig utanför din kontroll. När man uttrycker det så blir det hela absurt. Kejsaren är naken.

Jag uppmuntrar alla att leka med tanken att dysfori skulle kunna vara en helt naturlig reaktion på ett sjukt samhälle med två snäva fack som inte är ett dugg biologiska. En social konstruktion alltså. Du, min könsdysforiska vän, kan precis som undertecknad inte se dig själv där.

Varför känner jag då så stark antipati mot att ”vara kvinna”? Svaret kräver visserligen en del självanalys, men kanske främst motsatsen: att lyfta blicken från sin egen navel. Vi lever i ett samhälle som förtrycker kvinnor oavsett deras könsuttryck, men även lämnar svåra ärr hos typiskt feminina män.

Som paraplybegrepp är transperson problematiskt då det slår ihop de som inte följer sin kulturella könsnorm och de som vill ändra sitt juridiska kön. HBTQI-organisationer ska vara en källa till kamratskap bland könsnormsvägrare. Det var det som lockade mig, att försvara de människornas rättigheter. Att förändra sin kropp med hormoner och kirurgi är en helt annan fråga.
Jag utesluter inte att det hjälper några, men teorin om ett inre kön är i alla fall helt pseudo-vetenskaplig. Det finns inga belägg, bara känslor av tillhörighet.

Tänk om alla som går runt och föreläser om hur många olika könsidentiteter det finns istället skulle ifrågasätta kopplingen mellan kön och identitet överhuvudtaget. Ställa de svåra, nästan förbjudna, frågorna om hur vi någonsin kunde komma fram till att det var rimligt att tro det.

När jag blev diagnosticerad med autism beskrev min psykolog det som att jag har en ”kill-hjärna”. På grund av analytisk förmåga men svårigheter för abstrakta koncept, eller att göra två saker samtidigt. Såna är ju inte tjejer. Att jag sedan barnsben relaterat mer till prinsen än prinsessan blir ett tecken på min könsidentitet. Obestridliga bevis. Regeln är att om man ens ifrågasätter vad man är efter att ha matats med orimliga ideal hela livet, så har man någon slags transidentitet. Inte att bristen på representation gör något allvarligt med ens psyke.

Som ordspråket lyder, när ens enda verktyg är en hammare blir allt en spik. När man är övertygad om att kön är en identitet, blir all identitet könsidentitet. För vad är egentligen mest troligt, att könet sitter i hjärnan eller att tidigare nämnda herr psykolog gav uttryck för en seglivad sexistisk myt?

Att se kön som kroppsdelar är det mest befriande jag gjort. På samma gång är det en svår insikt att jag aldrig kan fly patriarkatet. Att kvinna inte är en känsla, det är en ofrivillig juridisk indelning baserad på min anatomi. Att identifiera mig som kvinna vore att erkänna hur ojämnställda vi fortfarande är. Vilka otroligt patriarkala och medeltida idéer vi fortfarande sprider som fakta, känslan det skapar hos en person av ett visst kön som inte passar in i den rollen. Eller kanske främst, inte vill bli sedd som det könet. Med den här analysen i bakhuvudet blir ju till exempel könskorrigering en helt förståelig försvarsmekanism som jag inte vill förneka någon av ren empati.

Jag har dock stora problem med att göra kön, på ett rent vetenskapligt plan, till någon annat än kroppsdelar. Det är de kroppsdelar vi delas in på när vi föds, precis som vi delar in alla varelser som förökar sig, inklusive växter, efter reproduktiva organ. Att påstå något annat är att göra stereotyper till något oföränderligt. Det går inte ihop att alla människor blir indelade i binära kön vid födseln men att det inte går att grunda någon jämlikhetsforskning baserat på denna uppenbara indelning. Oavsett hur goda avsikter som ligger bakom blir inte konsekvenserna av den tesen bra för någon.

De allra flesta detransitionerade jag varit i kontakt med är lesbiska kvinnor som insett till vilken grad de internaliserat patriarkatet. Det är inte alls konstigt att de tog beslutet att transitionera när de aldrig såg något alternativ. Dessa ångrare sitter på en mängd kunskap, som att de främsta anledningarna till detransitionering är svåra bieffekter av behandlingen som inte vägdes upp av dess estetiska fördelar, och inte minst – en förändring i politisk åskådning.

Någonstans visar det här att könsidentitet inte alls är så ingrodd som de flesta påstår, då transidentiteten försvann med en annan syn på vad kön är.

Personens känsla för vem hon är förändrades inte, men åsikten att det handlade om hennes kön gjorde det.

Radikalfeminismens överlappning med socialistiska idéer och en materiell samhällssyn, kontra queerteoretikarnas liberala, gör den livsfarlig för både patriarkatet och kapitalet. De sitter som vi vet tryggt i samma båt utan att ro. När vi slutar tänka på vår egen identitet som något medfött och istället påbörjar den svåra resan för att förstå hur denna identitet har formats i och av ett orättvist samhälle, väcks en enorm ilska mot det. En glöd och vilja att förändra det.

Tredje vågens feminister tar den här glöden och stampar på den med glittriga klackar.

Nathalie Bedel

3 tankar på “Könskriget har spårat ur, dags för en U-sväng

  1. Fredrik, vilket nedvärderande svar. Du tar dig inte ens tid att reflektera över Nathalie Bedels analys, som du kallar ”bekymmer”, istället postar du en länk, till en youtubefilm med någon som har de egenskaper du tycker kvinnor ska ha: värme, humor och inte vara dogmatiska! Och så avslutar du med att klappa på huvudet: ”kärlek och solidaritet”, lilla gumman!

  2. Jag hoppas att Nathalie kan hitta rum i sitt hjärta för att i god tro skumma igenom detta (gjord av en annan principfast och icke-dogmatisk Nathalie):

    https://youtu.be/1pTPuoGjQsI

    Så gott som alla hennes bekymmer besvaras där, med värme och humor!

    Kärlek och solidaritet! /

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.