DEBATT Panos har skickat sina tankar om Kuba till Riktpunkt, som här publicerar dem. Ett intressant inlägg i en svår tid. Slutsatsen går inte att ta miste på: Kuba får inte vika sig!
Har Kubanerna rätt att demonstrera och protestera? Har folket i Kuba rätt att påminna regeringen om att anstränga sig ännu mer för att ta hand om bristerna och problemen, att tillgodose deras behov?
Det har de absolut rätt att göra, om diskussionen och dialogen med myndigheterna, med regeringen, facket, med det regerande partiet inte ger resultat.
Vi känner alla till Kubas svåra situation efter 60 års blockad. Den har pågått alltför länge. Två generationer kubaner som inte har förstahandserfarenheter av revolutionen har växt upp och lever under dessa förhållanden.
Kuba av idag kan inte jämföras med Batistas diktatur, med maffians dominans, med USA:s utnyttjade av Kubas rikedomar. Det kan inte jämföras med den dåvarande fattigdomen, prostitutionen och förtrycket eller med hur svarta, kvinnor och barn utnyttjades.
”Hade jag levt under Batista hade jag dött vid 40 år ålder och jobbat på sockerrörsfält” sa en svart läkare till mig när jag besökte Kuba i början av 90-talet, då när Gorbatjov inte hade lyckats övertala Castro att gå med i perestrojkan.
Bristerna och svårigheterna, men också den enorma propagandaapparaten från USA och Florida påverkar människor som vill göra sig hörda, men som inte nödvändigtvis vill störta regeringen. Det finns samtidigt människor som agerar i USA:s och imperialismens intresse. Det är inte dem jag pratar om, det är myndigheternas och partiets sak att ta hand om dem.
Socialismen måste segra den här gången också, och de revolutionära kubanerna får tänka om och fördjupa socialismen istället för att försvaga den och experimentera med kapitalistiska påhitt.
Jag önskar att Kuba ska lyckas som alla gånger förut att stå emot USA:s, men också EU:s, imperialism. Att Kuba kommer att göra oss stolta och lyckliga. Kuba får inte vika sig!
