TEORI & HISTORIA Den tyska revolutionen gav viktiga lärdomar för arbetarklassens kommunistiska rörelse, lärdomar som avslöjade den förrädiska roll som opportunismen hade under revolutionära förhållanden, slutsatser om kommunistpartiernas strategi. Det är lärdomar som inte integrerades. Istrället förvrängdes de, glömdes bort och förlorades under de följande årtiondena, de försvann i den opportunistiska glömskan. Kunskapen om revolutionens blodiga historia i Tyskland är ett värdefullt arv för kommunister och medvetna arbetare.
Inledande händelser
- Det socialdemokratiska partiet i Tyskland, SPD, förrådde den internationella arbetarklassen och stödde den kejserliga regeringen under det imperialistiska första världskriget.
- Ett första uppsving för den revolutionära arbetarrörelsen gavs 1914 genom att Karl Liebknechts djärvt sade nej till krigskrediterna i riksdagen.
- Sedan bildades den ”internationella” gruppen, där Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Clara Zetkin, Herman och Käte Duncker, Wilhelm Pike och andra samlades. Denna grupp tog sedan namnet ”Spartakusbund” (Spartacusförbundet) från gruppens publikation med titeln ”Spartakusbriefe” (Spartacusbreven).
- Efter februari 1917 bildades det oberoende socialdemokratiska partiet i Tyskland, USPD, ett centristiskt parti. Det var ett parti för ”vänstersocialdemokrater” som leddes av Karl Kautsky, Hugo Haage m fl. ”Spartakisterna” gick med i detta parti i förhoppning om att kunna driva det åt vänster under påtryckningar från massorna. Detta faktum spelade en destruktiv roll under revolutionens gång.
- USPD förnekade den proletära revolutionens allmänna lagar och betraktade Lenins korrekta revolutionära strategi under Oktoberrevolutionen som en ”statskupp” och ”terrorism”, något som partiet förmodade bara passade villkoren i ett ”bakåtsträvande Ryssland”, medan det var helt olämpligt för Tyskland.
- Den 15 december 1917 uppkom en känsla av broderskap mellan tyska och ryska soldater från östfronten.
- Den 28 januari 1918 utbröt en mycket stor strejk i Tyskland, där 400 000 arbetare inom krigsindustrin deltog, samtidigt som de strejkande nådde upp till 1 000 000 i viktiga sektorer som varv, kolbrytning etc. Strejkande attackerades av den tyska staten och försvarade sig heroiskt.
- Ledarna för det socialdemokratiska partiet i Tyskland, Friedrich Ebert, Philip Scheidemann, Otto Brown och för USPD valdes som företrädare i arbetarrådet i Stor-Berlin och de fick avgörande inflytande i att leda strejken.
- Den 3 oktober 1918 utropades Max von Baden till premiärminister och det socialdemokratiska partiet representerades i hans regering av Philip Scheidemann och Gustav Bauer. SPD:s styrelse förklarade: ”Vi lämnar inte vårt land åt sitt öde i farans stund!”
En revolutionär situation
- Den 7 oktober konstaterade Spartacusförbundet att det förelåg en revolutionär situation, kallade arbetarna till kamp för att följa samma väg som Rysslands arbetare och fortsatte dra andra korrekta slutsatser. De fortsatte ändå att vara med i USPD.
- Lenin, som följde utvecklingen, påpekade: ”Den stora olyckan för Europa är att det inte finns något revolutionärt parti. Det finns partier för förrädare av Scheidemanns typ eller lakejer av Kautskys typ. Det finns inget revolutionärt parti”.
- Den 29 oktober revolterade sjömännen i Kiel mot krigets fortsättning och hissade proletariatets röda fana. Kraven hade begränsade mål, men rebellerna uppmanade också arbetarna i andra städer att slåss. Under året efter revolutionen i Ryssland, kom alltså den röda fanan att hissas i många städer i Tyskland.
- Den 4 november skickade centralregeringen socialdemokraten Noske till Kiel för att knäcka upproret. De upproriska massorna, fulla av illusioner om socialdemokratins roll, betraktade honom som en kompetent ledare och litade på honom.
- Noske utropade sig själv till guvernör och sjömännen litade på honom, men samtidigt var han i hemlighet i förbund med amiraler och generaler och skyddade den borgerliga maktens agenter från folklig ilska.
- Samma sak hände i andra städer. I München använde den socialdemokratiske premiärministern alla medel för att, som han sade: ”Skydda staten från en bolsjevikisk diktatur”.
- Den 9 november beslutade revolutionsrådets verkställande råd, efter påtryckningar från Spartacusförbundet, att utlysa en generalstrejk och ett väpnat uppror. Soldater samarbetade med arbetarna, och palatset, polisens byggnad och de flesta regeringsbyggnader ockuperades utan större motstånd.
- Samma dag meddelade kanslern prins Max kejsarens avgång redan innan den genomfördes. Max utsåg socialdemokraten Ebert till kansler. Scheidemann proklamerade borgerlig demokrati.
Revolution och kontrarevolution
- I november 10, i cirkus Busch, sammanträde Berlins råd av arbetare och soldater sent på natten. Där talade opportunister och socialdemokrater och förstärkte den ihåliga entusiasmen. När Karl Liebknecht anmärkte att motrevolutionen var på gång, och att den fanns mitt ibland dem, buade de församlade trots att många av dem svor på revolutionen. Församlingen antog en uppmaning som talade om socialism, socialisering av produktionsmedlen etc., men den vidtog inga praktiska åtgärder i denna riktning.
- I december 1918 tävlade revolution och kontrarevolution om makten, men kontrarevolutionen hade övertaget eftersom den hade stora reserver, och förfogade över militärledningen, som inte hade färndrats. Man var i konstant kontakt med Ebert och SPD som gav anvisningar för kvävningen av revolutionen. Statsapparatens offentliga förvaltning förblev som förut.
- Det är karakteristiskt att Spartacusförbundets tidning ”Die Rote Fahne” (Den röda fanan), inte kunde tryckas på en vecka, eftersom Ebert-Scheidemann-regeringen återgav tryckpressen som tidigare hade ockuperats av Spartacusförbundet till dess kapitalistiska ägare.
- När motrevolutionen förstod att det fanns folkliga stämningar där man ställde krav på expropriering av kapitalistisk egendom bildade man en socialiseringskommitté ledd av renegaten Kautsky. Kommittén som också inkluderade borgerliga experter och professorer, förklarade att dess mål var att hjälpa dem som inte hade egendom, utan att skada ägarna.
- Den 10 december 1918 skickade det höga militära kommandot kontrarevolutionära trupper till Berlin. Samtidigt sammankallades Revolutionsrådets kongress. De företrädare som deltog representerade inte stämningarna inom arbetarklassen. Man antog Eberts ståndpunkt: ”Det segrande proletariatet söker ingen klassdominans” och därmed beslutades det att man skulle gå till val den 19 januari 1919.
- Den 24 december 1918, efter Eberts order, utfördes ett militärt ingripande mot de upproriska sjömännen, som slagit läger i palatset. Ingripandet orsakade dock ett allmänt uppror. Hundratusentals arbetare, varav många beväpnade, omringade de kontrarevolutionära trupperna. Arbetarna och de upproriska sjömännen lyckades alltså vinna, men de lyckades inte avslöja Ebert – Scheidemanns roll eller vad socialdemokratin som helhet stod för.
DKP grundas men förmår inte ta ledningen över kampen
- Från 29 december 1918 till 1 januari 1919 hölls Spartacusförbundets kongress, som omvandlades till en grundande kongress för Tysklands kommunistiska parti DKP. Sent och med motsägelser lyckades de konsekventa revolutionära krafterna avskilja sig från USPD. Men trots separationen lyckades de inte nå upp till nivån för revolutionära krav, och detta blev uppenbart i utvecklingen under de kommande dagarna i januari 1919.
- Den 4 januari avskedades Berlinpolisens ordförande, som var populär bland arbetarna, av den socialdemokratiska inrikesministern. Nästa dag ägde en demonstration med 250 000 arbetare rum i Berlin, där väpnade arbetarsektioner deltog. Demonstranterna krävde att Ebert-Scheidemanns regering omedelbart skulle avgå.
- Den 5 januari bildades en revolutionär kommitté med 33 medlemmar för att vägleda kampen. I denna kommitté deltog Karl Liebknecht och Wilhelm Pike från DKP, medan resten kom från USPD (som efter händelserna den 24 december hade lämnat Eberts regering), liksom företrädare för sjömännen m fl. Denna kommitté vidtog inga praktiska åtgärder för att upproret skulle lyckas, trots slagorden som handlade om Ebert-regeringens avgång och trots att 500 000 strejkande arbetare hade lamslagit allt och ockuperat de offentliga byggnaderna. Den kunde inte heller göra det på grund av sin sammansättning. Faktum är att opprotunisterna i USPD krävde förhandlingar med Eberts regering, samtidigt som de krävde dess avgång. Samtidigt rörde motrevolutionen på sig med Noske i ledarrollen. USPD var ett parti där det rådde förvirring och tvivel, och DKP var för svagt organisatoriskt för att framgångsrikt kunna vägleda revolutionens militära operationer.
Slutet: morden på Liebknecht och Luxemburg
- Den 8 januari slog de militära divisionernal, ledda av Noske, ned arbetarna, som inte hade någon central revolutionär ledning. Hundratals arbetare massakrerades av Noskes trupper på Alexanderplatz och på andra ställen i Berlin.
- Under dessa omständigheter arresterades Liebknecht och Luxemburg och släpades till kavalleribataljonens högkvarter den 15 januari 1919. Där blev de fruktansvärt torterade. Sedan, under det att de överfördes till fängelset, mördades de av sina vakter. Ansvariga för mordet på dem var den socialdemokratiska regeringen, som var noga med att inte straffa mördarna.
- Den 19 januari hölls valet under förhållanden där motrevolutionen dominerade militärt. Nationalförsamlingen sammankallades inte i Berlin av rädsla för stadens arbetare, utan i Weimar. Där valdes Ebert till rikets president och Scheidemann utsågs till premiärminister. Således skapades den berömda Weimarrepubliken av opportunisterna, med en kontrarevolutionär regering, som genomförde en rad borgerliga omvandlingar, anpassningar till nya förhållanden och som stärkte den borgerliga makten i landet.
Källa: Wolfgang Ruge: Novemberrevolution. Die Volkserhebung gegen den deutschen Imperialismus und Militarismus 1918/19.
Panos Alepliotis
