TEORI & HISTORIA Riktpunkt presenterar här en text av Elisaios Vagenas, medlem i KKE:s centralkommitté och ansvarig för avdelningen för internationella relationer (först publicerad i Rizospastis, 18–19 december 2021).
”Att säga det inte kommer att finnas något Sovjetunionen i morgon, det skulle för oss betyda att solen inte kommer att stiga upp i morgon”, sa ledaren för den kubanska revolutionen, Fidel Castro, i en intervju. Denna fras fångar verkligen känslorna hos miljontals kommunister och andra progressiva människor runt om i världen, som förstod att störtandet av socialismen och Sovjetunionens upplösning skulle innebära en stor social tillbakagång för arbetare över hela världen. Detta var också fallet inom Sovjetunionen, tvärtemot den rådande uppfattning som odlades av de borgerliga medierna, nämligen att störtandet av Sovjetunionen ägde rum utan reaktioner.
Kontrarevolution ”från insidan och uppifrån”
Det är uppenbart att störtandet av socialismen i Sovjetunionen gjordes från ”insidan och uppifrån”, i den meningen att denna utveckling främjades av ledningen för Sovjetunionens Kommunistiska parti (SUKP).
I praktiken spelade opportunismens styrkor, som hade dominerat SUKP:s ledarskap, en förrädisk roll när det gällde socialismens sak och ledde kontrarevolutionsprocessen. Opportunisterna uttryckte de sociala krafter som gradvis hade uppstått inom det sovjetiska samhället och som gradvis kommit att kontrollera sovjetmaktens och kommunistpartiets strukturer, och sökte en återgång till kapitalismen.
Efter att ha blivit dominerande i det Kommunistiska partiet kastade de opportunistiska krafterna metodiskt ”tonvis av smuts” på bolsjevikernas historia. Man började med Stalins person och gick sedan vidare med att smutskasta alla aspekter av det sovjetiska samhället.
Återgång till kapitalismen med ”perestrojka”
De vågade dock inte öppet tala om en återgång till kapitalismen, om den omfattande privatiseringen, kommersialiseringen av hälsovård, utbildning, sociala tjänster, avlägsnandet av historiska erövringar, upplösningen av det förenade landet. Det vill säga, de ville inte nämnda allt detta som skulle följa och som de planerade under sin ledande paroll, perestrojka.
De klädde istället sin berättelse med slagord som ”förnyelse av socialismen”, ”mer demokrati”, ”transparens” och ”deltagande”. Dessutom presenterade de olika ekonomiska verktyg för den kapitalistiska restaureringen som ett universalmedel för att lösa de brister som var uppenbara, och som var resultatet av reformer som sedan 60-talet försvagat den centrala planeringen av ekonomin.
Således är det karakteristiskt att den avgående centralkommitténs verksamhetsberättelse vid den Kommunistiska partiets 28:e kongress (2–13 juli 1990) lovordade de så kallade fördelarna med den kapitalistiska ekonomin på ett dolt sätt. Det noterades särskilt: ”Under marknadsförhållanden öppnas möjligheten för att upptäcka de huvudsakliga behoven och hitta sätt att effektivt tillfredsställa dem.” Det försäkrades också att med marknaden ”blir arbetarna i sanning de som bestämmer över produktionsmedlen och sina arbetsresultat”.
De opportunistiska krafterna skaffade sig legitimitet genom att åberopa den ”nya ekonomiska politiken” (NEP), som Lenin genomförde efter inbördeskrigets slut, och som var en politik med tillfälliga eftergifter för kapitalismen. Man dolde att dessa eftergifter var tillfälliga och påtvingade av den tidens särskilda villkor (krigets förstörelse, en stor andel småjordbrukare osv.), en situation som naturligtvis inte hade något att göra med Sovjetunionens situation på 80-talet.
Försöket att stå emot kontrarevolutionen
Trots en veritabel tsunami av förtal av socialismen, av desinformation, förvrängning och smutskastning av sovjetisk historia som kanaliserades till folket genom officiella medier, till och med genom Centralkommitténs dagstidning Pravda och andra sovjetiska tidningar och tidskrifter, så hade en stor del av det sovjetiska folket pro-sovjetiska känslor. Detta framgick också i mars 1991 i folkomröstningen, där 148,5 miljoner (79,5 %) deltog och 113,5 miljoner eller 77,85 % röstade för att behålla Sovjetunionen.
Inom det Kommunistiska partiet pågick en våldsam ideologisk kamp, där diametralt motsatta ideologiska plattformar var verksamma (”demokrater”, ”demokratisk rörelse”, ”marxistisk plattform”, ”kommunistisk initiativrörelse”, ”förenade arbetarfronten”, ”bolsjeviker”). Majoriteten i partiorganen, både centralt och lokalt, utgjordes naturligtvis av de krafter som stödde den kontrarevolutionära omstörtningen.
Dessutom hade det Kommunistiska partiet vid den tiden till stor del förlorat sin enhetliga allryska karaktär. De kontrarevolutionära styrkorna, som hade segrat och hamnat i ledningen för varje kommunistparti i Sovjetrepubliken, hade under nationalismens flagga satt kursen för Sovjetunionens upplösning och till sist det formella försvinnandet av själva det Kommunistiska partiet.
Vissa krafter i partiorganisationerna i Ryska republiken uppskattade med fokus på denna organisatoriska fråga att den kapitalistiska återställningen kunde stoppas, åtminstone i den ryska federationen, och startade den 19/6/ 1990 Ryska Sovjetiska Federala Socialistiska Republikens (RSFSRKP) Kommunistiska Parti med Gorbatjovs formella stöd. G. Zyuganov satt i partiets politbyrå, och blev sedan dess ordförande.
Kommunistiska initiativrörelsen varnade för övergången till marknaden
Den Kommunistiska initiativrörelsen höll tre viktiga konferenser. I oktober 1990 uppskattade de 573 företrädarna att de representerade mer än 2 miljoner medlemmar i Kommunistiska partiet, och man deltog också i Rysslands första presidentval (12/6 1991), till stöd för A. Makasov, som fick 3,74 % (3 miljoner röster).
Naturligtvis hade de kommunistiska krafterna inte styrka nog att dominera och för att förhindra kontrarevolutionens seger, även om de gjorde motstånd mer öppet, särskilt under den 28:e kongressen (1990) och senare inom den Kommunistiska partiet.
I själva verket försökte styrkorna i den Kommunistiska initiativrörelsen få Gorbatjov utesluten ur det kommunistiska partiet för antikommunistiska åtgärder, samtidigt som de i utkastet till beslut som föreslogs vid den 28: e kongressen och lästes av Victor Tyulkin, då förste sekreterare i CK för Rysslands kommunistiska arbetarparti (RKAR), noterade:
”Vi anser att det är nödvändigt att varna alla kommunister i landet. Den missriktade övergången till marknaden som ett allmänt system, inklusive kapitalmarknaden och arbetsmarknaden, kommer att innebära den oundvikliga glidningen mot upprättandet av kapitalistiska relationer.
Den våldsamma behandlingen av socialismen med kapitalism kommer trots de objektiva förfarandena inte att medföra en ökning av produktionen och en förbättring av levnadsstandarden, utan dess oundvikliga nedgång, den kommer att orsaka en bred sociala protest och leda till stort lidande för folket. När det gäller kommunistpartiet kommer det helt enkelt inte att kunna stå emot sådana omvälvningar och ingen kommer att kunna försvara rörelsens slutliga mål.”
1 259 företrädare (dvs. 34 %) av de 3 685 närvarande företrädarna röstade för detta utkast till beslut (2 012 företrädare röstade ”emot”, 414 ”blankt”, medan 160 företrädare inte deltog i omröstningen).
Vad som hände sedan
Fortsättningen är välkänd: De konsekventa kommunistiska krafterna, som reagerade i den sista fasen av sveket, före och under det Kommunistiska partiets 28:e kongress, lyckades inte i tid avslöja skeendet och framgångsrikt organisera arbetarklassens revolutionära reaktion.
Trots ovanstående processer bildades således inte ett revolutionärt kommunistiskt avantgarde, med ideologisk-politisk klarhet och sammanhållning, som skulle ha kunnat vägleda arbetarklassen ideologiskt, politiskt och organisatoriskt mot den pågående kontrarevolutionen, och detta blev uppenbart genom händelserna i augusti 1991.
Jeltsin, som ledde kontrarevolutionens socialpolitiska krafter (han hade avgått som medlem av centralkommitténs politbyrå) hade formellt segrat genom att få 57 % av rösterna i presidentvalet, mot den officiella kandidaten för Kommunistiska partiet, Sovjetunionens dåvarande premiärminister, N. Rizkov (17 %). Han fortsatte med att förbjuda kommunistpartiets verksamhet, efter störtandet av den statliga kriskommittén i augusti 1991.
Detta följdes i december samma år av undertecknandet av avtalet om att upplösa Sovjetunionen, tillsammans med de dåvarande presidenterna i Ukraina respektive Vitryssland, Kravchuk respektive Sushkevic.
De blodiga händelserna, som följde kort därefter i oktober 1993, där enligt officiella siffror mer än 150 personer dödades när Jeltsins stridsvagnar dränkte allt motstånd mot den kapitalistiska återställningen i blod, banade väg för Rysslands nuvarande politiska borgerliga system.
Text: Elisaios Vagenas
Översättning: Panos Alepliotis
