TEORI & HISTORIA Konflikten i Ukraina visar tydligt bristerna i analys som ett antal kommunistiska partier och organisationer ger uttryck för. Nikos Mottas, chefredaktör på bloggen In Defence of Communism, har skrivit en åskådlig och konkret genomgång av dessa frågor. Riktpunkt har översatt den och publicerar den i sin helhet nedan.
Den inom-imperialistiska konfrontationen mellan de euro-atlantiska makterna (USA, NATO, EU) och Ryssland i Ukraina tvingar oundvikligen fram allvarliga ideologiska och politiska oenigheter och kroniska motsättningar som existerar inom den internationella kommunistiska rörelsen.
Den ryska invasionen och kriget i Ukraina sätter med eftertryck fingret på en missuppfattning som existerar i delar av den kommunistiska rörelsen beträffande imperialismen. Ett antal självutnämnda ”kommunistiska” krafter är antingen inkapabla eller undviker att förstå imperialismen utifrån en leninistisk ståndpunkt. Istället kopplar de loss ekonomin från politik och bortser från det faktum att konkurrensen mellan monopolen är grunden för skärpningen av de internationella konflikterna. Istället fokuserar de enbart på enskilda staters och alliansers aggressiva utrikespolitik.
På detta sätt tolkas ”imperialistisk aggression” ensidigt, vilket skapar grogrund för felaktiga teorier om ett ”multipolärt krig” där många maktcentra skulle kontrollera varandra, vilket i sin tur skulle resultera i en ”fredlig värld”. Denna uppfattning sprider inom arbetarrörelsen illusionen att en ”icke-aggressiv”, så kallad ”fredlig” kapitalism är möjlig.
Därtill kan en rad missuppfattningar om den leninistiska teorin om imperialismen hittas i en rad artillar, analyser och uttalanden som kommunistiska partier och grupper gjort om kriget i Ukraina:
- De tolkar imperialismen genom att separera ekonomin från politiken. De fokuserar därmed på de politiska förhållandena i ett givet land (militära interventioner, aggressiv utrikespolitik, ojämlikhet i politiken och beslutsfattandet och så vidare) och sätter imperialismens viktigaste element, dess ekonomiska kärna, på andra plats. Denna kärna är monopolens skapande och dominans.
- De ser på den imperialistiska pyramidens hierarki schematiskt och som något oföränderligt, som om tiden hade stannat och det inte förekommer kontinuerliga omfördelningar inom ramen för kapitalismens ojämna utveckling. På så sätt blir, för att ta ett exempel, kapitalistiska länder som inte är på pyramidens topp i praktiken ”frikända” från sitt deltagande i formeringen och genomförandet av en alltmer aggressiv utrikespolitik.
- Dessa partier och grupper misslyckas – eller ännu värre, undviker – att inse att på grundval av imperialismens ekonomiska kärna (monopolen), reser sig alla kapitalistiska staters genemsamma karaktärsdrag (monopolen), oaktat de kvantitativa och kvalitativa skillnader som samexisterar.
- De prioriterar skapandet av ”anti-imperialistiska” och ”anti-fascistiska” fronter genom att koppla loss folkens kamp från målet att omkullkasta kapitalets makt. Den grundläggande motsättningen (arbete kontra kapital) ersätts därför av andra former (imperialism kontra anti-imperialism, fascism kontra anti-fascism), vilket i sin tur leder till allianser som berövats sitt sociala och klassmässiga innehåll.
Det ovanstående bidrar till skapandet av anti-dialektiska och opportunistiska berättelser om ”bra” och ”dåliga” imperialister, om ”anti-imperialistiska” block där Kina och Ryssland agerar ledare, om ”de internationella relationernas demokratisering” och så vidare. Detta slutar med uppmaningar till arbetarklassen att mobilisera under flaggor som är främmande för deras intressen och under olika ursäkter (exempelvis ”skydd och befrielse av folket i Donbass” eller ”avnazifiering och demilitarisering av Ukraina”).
Ett talande exempel är den resolution som Spaniens Kommunistiska Parti (en av deltagarna i den arbetar-fientliga koalitionen mellan det socialdemokratiska PSOE och Unidas Podemos) publicerade i slutet av januari. Detta uttalande gav näring åt en rad illusioner om konfrontationen mellan USA-NATO- EU och Ryssland (1). Talande för det spanska partiets hyckleri är det faktum att resolutionen kräver ”NATOs upplösande” samtidigt som samma parti deltar i en regering som aktivt stärker NATOs militära styrkor i Svarta havet!
En besvikelse – men en väntad sådan, baserat på dess politiska kurs – är Ryska Federationens Kommunistiska Partis (RFKP) position angående kriget i Ukraina. Istället för att ta ställning mot det imperialistiska kriget som förs av den borgerliga klassen i Ryssland tar RFKP Putins parti. Detta reflekteras i partiets senaste uttalanden, såväl som i uttalanden gjorda av dess ordförande Gennadij Ziuganov, som mer eller mindre återupprepar den ryska regeringens positioner (2).
I motsats till RFKP utfärdade Ryska Kommunistiska Arbetarpartiet (RKAP) ett uttalande som bekräftade att Kremls faktiska mål är att stärka det imperialistiska Rysslands position på den internationella politiska scenen och de noterade att krigets källa står att finna i de ”inom-imperialistiska motsättningarna”. RKAP välkomnade Putins erkännande av ”folkrepublikerna” i Donbass men påpekade samtidigt: ”Det är inte herrarna, utan arbetarna, på båda sidor som kommer att dö. Att dö för sina klassbröder är värdigt, men att dö och döda för herrarnas intressen är dumt, kriminellt och oacceptabelt.” (3)
Ett antal kommunistiska partier har dessvärre misslyckats med att dra korrekta slutsatser från den inom-imperialistiska krisen i Ukraina. Några av den gick så långt som att hänvisa till den ryska interventionen som en ”laglig militär aktion” medan andra deltog i öppet pro-ryska demonstrationer där den röda flaggan med hammaren och skäran samexisterade med tsaristiska symboler (exempelvis ”Folkrepubliken Donetsk” flagga).
Det blir tydligt att de krafter som ger uttryck för en sådan uppfattning misslyckas med att förstå att allianserna i det imperialistiska systemet är tillfälliga och hela tiden föränderliga, likt alla maktrelationer. Det är inte den kommunistiska rörelsens plikt att försöka spela någon roll i relationerna mellan imperialisterna, genom att välja en sida framför den andra. ”Arbetarklassen, i det fall den är medveten, kommer inte att stödja någon grupp att imperialistiska rövare” skrev Lenin, medan han i sitt utmärkta arbete Under en falsk flagga betonade: ”
Den nuvarande demokratin kommer bara att förbli sann mot sig själv enbart om den vägrar gå med varken den ena eller andra imperialistiska bourgeoisien, bara om den säger att de två sidorna är lika illa, och om den önskar den imperialistiska bourgeoisiens förlust i varje land. Varje annat beslut kommer i realiteten vara nationellt-liberalt och inte ha något gemensamt med genuin internationalism […] I verkligheten kan det inte finnas något tal om att den nuvarande demokratin ska följa i den reaktionära imperialistiska bourgeoisiens spår, oavsett vilken ”nyans” den senare må ha. (4)
Idén om att ”stödja den minst aggressiva imperialisten” är fundamentalt anti-leninistiskt och i motsättning till alla folkliga intressen. Naturligtvis är NATO den mest kriminella, den mest barbariska imperialistiska alliansen sedan det andra världskriget, med dussintals interventioner i Mellanöstern, Balkan och Nordafrika på sitt samvete. Ja, den US-amerikanska regeringen, med EUs medverkan, har och förblir den största fienden mot mänsklighetens fred. Ja, kampen mot de imperialistiska allianserna NATO och EU är med nödvändig än någonsin. Ingenting av detta motsäger dock det kapitalistiska Rysslands objektiva roll som en kraftfull imperialistisk makt som konkurrerar med det euro-atlantiska blocket. Som sådan, som en imperialistisk makt, är Ryssland också en fiende till folkens intressen.
Lenins exempel, som visade att arbetarklassen inte har någon anledning alls att koppla sig bakom den ena eller andra imperialistens mål är extremt relevant:
Låt oss anta att ett land kontrollerar tre fjärdedelar av Afrika, medan ett annat kontrollerar en fjärdedel. En nyuppdelning av Afrika är det objektiva innehållet i ett krig mellan dessa. Vilken sidas seger ska vi hoppas på? […] Det är inte en uppgift för den nuvarande demokratin att hjälpa det förra landet att hävda sin ”rätt” till tre fjärdedelar av Afrika eller att hjälpa det senare landet (även om det utvecklas snabbare ekonomiskt än det förra) att ta över dessa tre fjärdedelar. (5)
Finns det någon som tror att de stora monopolens, den expansiva kapitalexportens och finansoligarkins Ryssland (i synnerhet i energisektorn) motsätter sig NATO för att stödja ”internationel lag”? Finns det någon som verkligen tror att dagens kapitalistiska Ryssland, regerat av Jeltsins och Sobtjaks politiska studenter, har invaderat Ukraina för att rädda Donbass folk från de ukrainska nazistbataljonerna? Finns det någon som verkligen tror att de ryska trupper som nu slåss i Ukraina utför någon sorts ”anti-imperialistisk plikt” mot de euro-atlantiska krafterna?
Det kapitalistiska Rysslands utvecklingsväg sedan kontrarevolutionens vinst är mer eller mindre känd. Vi minns att NATOs nuvarande rival en gång i tiden var en allierad. 1994 gick Ryssland med i NATOs ”Partnerskap för fred”. 1997 skrev Moskva och Washington under ett fördjupat samarbete. 2002, under Putins presidentskap, upprättades ”NATO-Rysslands-rådet” och Romdeklarationen. Dåförtiden var styrkan hos det ryska kapitalet inte på samma nivå som idag. Under åren som gått sedan dess har Rysslands kapitalistklass stabiliserat och stärkt sin makt både hemma och utomlands och ryska monopolgrupper har ackumulerat kapital och utvidgat sin affärsverksamhet på ett betydande sätt (6). I takt med att Ryssland uppgraderat sin position i den imperialistiska pyramiden och har kunnat ta upp konkurrensen med USA och EU, så har den ryska utrikespolitiken tagit en ny väg mot maktkamp och konfrontation med de euro-atlantiska krafterna. NATOs aggressiva expansion i östra Europa och Baltikum har naturligtvis också spelat en avgörande roll i skapandet av Rysslands nya utrikespolitik.
Under Säkerhetskonferensen i München i februari 2007 gjorde Vladimir Putin klart den ryska kapitalistklassens strategiska mål att ännu mer aktivt och aggressivt uppgradera sin position i det internationella imperialistiska systemet och att utöka det ryska kapitalets inflytande i resten av världen (7). Konkurrensens eskalation tog formen av en väpnad konflikt med Georgien 2008 och utbrytningen av Sydossetien och Abkhazien. Den ukrainska kuppen Euromaidan – med uppbackning av EU och USA – ägde rum fem år senare och följdes av den ryska annekteringen av Krim. Det ovanstående ledde till att motsättningarna mellan Moskva och de euro-atlantiska makterna kulminerade, vilket idag reflekteras i kriget i Ukraina.
De så kallade ”kommunistiska” krafter som, både öppet och dolt, kallar arbetarklassen att ställa sig på Rysslands sida, använder det grundlösa argumentet att en rysk vinst i Ukraina skulle leda till en ”förlust” (eller ”reträtt”) för NATO, de euro-atlantiska krafterna och så vidare. Varifrån kommer denna slutsats? Även om NATOs expansion österut stoppas så har den ryska invasionen redan skapat en tendens till mobilisering i det euro-atlantiska lägret och en ökning av militärutgifterna och återbeväpningen av Tyskland. Samtidigt så har pro-NATO-krafter i Sverige och Finland tagit tillfället i akt att avancera och förespråka sina respektive länders upptagande i den imperialistiska alliansen. Den före detta NATO-befälhavaren James Stavridis ord är talande: ”Vladimir Putin kan vara det bästa som någonsin hänt NATO” sa han i en färsk intervju och betonade att den ryska invasionen av Ukraina har fått Väst att stärka sina försvar (8).
Den grundläggande slutsatsen är denna: arbetarklassen, folket, har inget att tjäna på den ena eller andra imperialistiska maktens vinst. Det grundläggande är analysen av vilken klass som för krig, för vilket syfte och på vilken nivå i den historiska utvecklingen. Detta är kompassen för den kommunistiska rörelsen, att använda historisk erfarenhet och tolka verkligheten med den ovärderliga marxist-leninistiska teorin som en guide.
I takt med att det imperialistiska kriget i Ukraina fortsätter med oberäkningsbara konsekvenser för de ukrainska och ryska folken finns hoppet i den ställning som ett antal kommunistiska och arbetarpartier tagit, som visar den imperialistiska karaktären i konflikten och som fördömer såväl de kriminella planer som USA-NATO-EU har som den oacceptabla ryska invasionen och vägra välja mellan imperialisterna.
Denna position reflekteras på ett tydligt och korrekt sätt i det uttalande som utfärdats på initiativ av de kommunistiska partierna i Grekland (KKE), Turkiet (TKP), Mexiko (PCM) och av de Spanska Arbetarnas Kommunistiska Parti (PCTE). Uttalandet har sedan skrivits under av 68 kommunistiska partier och ungdomsorganisationer. Slutsatsen i uttalandet innehåller kärnan i vad kommunisternas position i det imperialistiska kriget måste vara:
Arbetarklassens och de folkliga skiktens intressen kräver av oss att stärka klassaspekten i analysen av utvecklingen, att staka ut vår egen självständiga väg mot monopolen och de borgerliga klasserna för att omkullkasta kapitalismen, för att stärka klasskampen mot imperialistiska krig, för socialismen, som förblir lika aktuell och nödvändig som någonsin (9).
Nikos Mottas
Fotnoter:
(1) Öppet brev från KKEs centralkommittés sektion för internationella relationer om Spaniens KPs resolution: https://inter.kke.gr/en/articles/Open-letter-of-the-International-Relations-Section-of-the-CC-of-the-KKE-about-the-Resolution-of-the-CP-of-Spain/
2) http://solidnet.org/article/CPRF-Gennady-Zyuganov-It-is-time-to-put-a-stop-to-NATOs-actions-to-turn-Ukraine-into-a-Fascist-state/ och http://solidnet.org/article/CP-of-the-Russian-Federation-The-People-of-Ukraine-Must-Not-Be-a-Victim-of-World-Capital-and-Oligarchic-Clans.-Statement-of-the-CPRF-CC-Presidium
3) Ryska Kommunistiska Arbetarpartiet om kriget i Ukraina: http://www.idcommunism.com/2022/02/russian-communist-workers-party-on-ukraine-war.html
4) V. I. Lenin. ”Under a False Flag”, Lenin Collected Works, Progress Publishers, [197[4]], Moscow, Volume 21, pages 135-157. https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1915/mar/x01.htm
5) V. I. Lenin. ”Under a False Flag”, Lenin Collected Works, Progress Publishers, [197[4]], Moscow, Volume 21, pages 135-157. https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1915/mar/x01.htm
6) Rysslands BNP 1996 var 419.5 miljarder dollar, 2006 översteg den en triljon dollar och i år (2022) uppskattas den till 1.75 triljoner dollar.
7) En talande aspekt av Putins tal var hans referens till det faktum att vid det tillfället ägde utländska företag 26 procent av den – extremt viktiga och lönsamma – energisektorn.
8) En före detta NATO-befälhavarare säger att Rysslands president Vladimir Putin ”kan vara det bästa som någonsin hänt NATO”: https://www.businessinsider.com/former-commander-putin-may-be-best-thing-ever-happened-nato-2022-3
9) Gemensamt uttalande från kommunistiska och arbetarpartier om kriget i Ukraina: https://www.idcommunism.com/2022/02/ukraine-war-joint-statement-of-communist-and-workers-parties-no-to-imperialist-war.html
Ursprungligen publicerat på grekiska på atexnos.gr.
I den sista meningen skrivs det om folkliga skikten. Vilka är de? Kan ni ge en exempel eller flera exemplar?
Tack.
I olika länder är dessa skikt olika relevanta, men exempelvis bönder, tjänstemän eller egen- och småföretagare.