INRIKES UKRAINA Kriget i Ukraina har framkallat blandade reaktioner inom det som brukar kallas vänstern i Sverige ‒ och mest av allt är det avsaknaden av ett antiimperialistiskt och socialistiskt perspektiv som avslöjar sig, tillsammans med en grundläggande icke-förståelse av imperialismens dynamik.
Innan vi går vidare till de olika ideologiska labyrinterna är det på sin plats att påminna om SKPs analys. Ukraina är idag platsen där rysk och västlig imperialism kolliderar för dominans av råvaror, marknader och profitmöjligheter. Imperialismen, som är kapitalismen i sitt mest utvecklade stadium och inbegriper varje kapitalistiskt land, måste ständigt expandera för att öka profiten. Mellan dess olika block är konfrontationer oundvikliga, och till sist tar de sig även uttryck i krig. Att ta ställning för vad man uppfattar som ”den svagare parten” eller ”den orättfärdigt behandlade parten” är ett felslut med fruktansvärda konsekvenser, som vi kan se av de båda världskrig mänskligheten har genomlidit.
Vänsterpartiet och den eviga kapitalismen
Vi kan börja med Vänsterpartiet som precis som de andra riksdagspartierna åberopar sig på folkrätten och FN-stadgan med principen om angripna staters rätt att försvara sig. Såhär säger Nooshi Dadgostar:
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik bygger på respekten för folkrätten. Det är på den grunden vi kan vara alliansfria och neutrala. Varje land, varje folk har rätt att bestämma över sig själva. Inget land har rätt att domdera över ett annat.
När man talar om folkrätten med sådana brösttoner låter det ofta som om den är given av en högre makt ‒ en överstatlig tvingande lag utan förankring i den ekonomiska basen. I själva verket är det en reglering som framkommit i relationerna mellan stater över tid. Man kan säga att det är en samling avtal och konventioner mellan stater, där FN-stadgan och internationella sedvänjor ingår, alltså ett rättssystem som i teorin anses bindande för alla stater.
Hur bindande är egentligen folkrätten?
Vad som är bindande och i hur hög grad har emellertid visat sig vara öppet för tolkning – NATOs bombningar av Serbien eller USAs invasion i Irak omfattades tydligen inte av folkrätten enligt NATO och USA. Nu anser däremot hela den västliga världen att Ryssland bryter mot folkrätten genom invasionen av Ukraina. Det är rätt enkelt: folkrätten tas fram ur skåpet och dammas av om den kan vara till nytta, och annars får det vara. Folkrätten bor i det imperialistiska systemets överbyggnad och vilar på samma systems ekonomiska bas.
Att argumentera med utgångspunkt från den är i bästa fall något naivt och i sämsta fall en propagandistisk manöver för att rättfärdiga vapenexport och inordning i NATO/USA/EU-ledet, ett ställningstagande som hos Vänsterpartiet på något mystiskt sätt är både alliansfritt och neutralt. Här saknas med andra ord varje djupare förståelse av vad som nu händer i Ukraina. Sverige ska in i rätt fålla och Ryssland ska hållas på plats i en balanserad kapitalism som varar för evigt och har ett civiliserat demokratiskt uttryckssätt. Vänsterpartiet förstår inte ens det grundläggande av imperialismens dynamik, där det krävs ständig expansion för att säkra vinsterna.
Vänsterpartiets ordförande träffade de nordiska kollegorna och befäste sin position genom ett gemensamt uttalande där man krävde mer omfattande sanktioner från EU. Partiet är alltså inte bara passivt medlöpande, utan driver också aktivt en linje där man stöder NATO/USA/EU och driver på en antirysk konfrontationspolitik. Det vill säga, i en inom-imperialistisk väpnad konfrontation, som kan urarta till ett mer omfattande krig, tar Vänsterpartiet ställning för den ena sidan.
KP, det så kallade Kommunistiska Partiet och svårigheten att ta ställning
Med KP är det svårt att veta var man ska börja. I deras tidning Proletären publiceras blandade artiklar med olika perspektiv och slutsatser. Den gemensamma nämnaren är att man inom KP i varje fall inte tar ställning för NATO/USA/EU.
I en artikel gör man en genomgång av krigets förhistoria och hur NATO genom sin utvidgning österut hjälp till att driva fram kriget. Natos stadiga utvidgning österut är ingen ursäkt för Ryssland att anfalla Ukraina, säger man och fördömer invasionen. Visst är det så, men att lägga analysen på det moraliska planet känns lite tveksamt ‒ det är ju inte så att vare sig USA-imperialismen eller den ryska motparten kan välja att låta bli sin expansionistiska politik och bli en snällare imperialism.
KP i folkrättsträsket
I en ledare hamnar man sedan i folkrättsträsket och påstår följande:
Våldsanvändning i internationella sammanhang kan endast beslutas av FN:s säkerhetsråd. FN-stadgan slår fast varje nations rätt till självbestämmande men även rätten till territoriell integritet. Detta har sedan stadfästs av Helsingforskonferensen 1975.
Texten diskuterar sedan hur folkrätten har urholkats och feltolkats och felanvänts när olika områden ensidigt fått bryta sig loss från sina moderstater (Kosovo, Abchasien) eller när NATO ägnat sig åt angreppskrig i t.ex. Afghanistan. Men västs urholkning av folkrätten legitimerar inte det ryska anfallskriget, säger man vidare och menar att attacken på Ukraina visar att folkrätten väger allt lättare.
Ja, vad kan man säga? Om FNs säkerhetsråd skulle besluta om våldsanvändning i ett givet fall, skulle det då vara legitimt? Imperialisterna har satt upp dessa lagar och regler för krig. Om de väljer att följa dem, betyder det att vi ska anse deras krig vara rättfärdigade? Den tanken har förstås inte slagit KP som strävar efter fred ‒ en fred som de menar ska garanteras av att imperialisterna följer sina egna riktlinjer och respekterar territoriell integritet för olika imperialistiska stater. Det är ett underligt, orealistiskt påfund, en illusion om att imperialismen kan styras och kan avstå från sin inneboende natur; ett märkligt legalistiskt resonemang, en opportunistisk återvändsgränd. Var är socialismen som garant för en fredlig och rättvis världsordning? Den korrekta analysen får dock också plats hos KP. En rysk/ukrainsk kommunist står för den i en uttömmande intervju, där hon i stort sett klockrent beskriver ”oligarkernas krig”.
KP vacklar omkring, med andra ord, och har svårt att hitta den socialistiska styrfarten. Har man gett upp om revolutionens möjlighet månne och accepterar defaitistiskt en kapitalistisk värld som man får försöka hantera ?
Socialistisk politik – trotskister som tappat tron?
Turen kommer nu till Socialistisk politik (som en gång var det trotskistiska Socialistiska partiet) som agerar vänsterfalang inom V. Här finns faktiskt en djupare förståelse för hur imperialismen sliter sönder Ukraina, och vad det innebär att villkorslöst ställa sig på västs sida med krav på sanktioner som drabbar Rysslands arbetarklass.
Och man ser också hur ett okritiskt stöd kan spela ukrainska fascister i händerna. Men det är som om man inte vågar stå för sin övertygelse fullt ut, man måste också komma med inom-imperialistiska lösningar:
Förhandlingar mellan de pro-ryska och pro-västliga lägren i Ukraina är nog en av nycklarna till fred, stabilitet och oberoende för landet. En sådan kompromiss skulle med nödvändighet innefatta en neutral status för Ukraina där varken Nato-ländernas eller Rysslands soldater trampar på ukrainsk jord.
Illusionen om fred och frihet i en imperialistisk värld
Detta är illusioner, en ”neutral status” kan inte finnas i en kapitalistisk och imperialistisk värld där alla måste expandera. Kanske kan sådana förhandlingar ge Ukraina fred för en kort tid, men då flyttas bara stridslinjen någon annanstans, och förr eller senare återkommer imperialismens slitningar till Ukraina. Och fred i den meningen att det ingenstans i världen pågår imperialistiska krig är naturligtvis en omöjlighet, att sprida illusionen av att detta kan åstadkommas är en farlig väg där arbetarklassen avväpnas ideologiskt.
Kanske ett övergångskrav?
Jovisst, man kan ställa krav på fred och frihet ‒ om man samtidigt säger att denna fred och frihet måste gå hand i hand med ett annat samhälle, en kamp för socialism och en ny världsordning. Men vänta nu, står vi här inför ett trotskistiskt övergångskrav? Ska människorna inse att kravet på freden inte är möjligt inom imperialismen, och själva förstå att det är bäst att driva kampen ett steg längre? Man vill ju gärna hoppas det. Och i en ledare i Internationalen säger man apropå den ihärdiga propagandan för att Sverige ska gå med i NATO ”Vi vill iställetatt vårt samhälle ska vara en röst för fred, avspänning och nedrustning, en fristad för flyktingar och ett andningshål för möten”… Ett nytt maskerat övergångskrav? Men nej, samtidigt talar man om Sveriges glansdagar som alliansfri stat och avfärdar det faktum att det faktiskt inte fanns en egentlig alliansfrihet ‒ trots allt pressade ju de progressiva krafterna fram ett stöd till Vietnam. Lösningarna utspelar sig alltså i en inom-imperialistisk ram, och det verkar som om KP och SP har mer gemensamt än sina P:n i namnet: illusionen om en kapitalism och imperialism som kan hålla sig på mattan och reformeras till rumsren status, och en misströstan om den kommande revolutionen.
Är alla uppgivna?
Det är svårt att hitta avvikande röster i den reformistiska, defaitistiska kören. När man går till vägs ände i att leta efter sådana (och passerar tossiga Välfärdspartiet Socialisterna på vägen, där de säger att Ryssland begår ett allvarligt brott mot freden) kan man ändå hitta en och annan som opponerar sig.
Maoister som greppat något
Det finns till exempel maoister som ändå greppat något väsentligt under tiden före invasionen. Det är mycket i det maoistiska tänkandet som brukar framstå som märkligt ‒ bland annat tenderar maoister att inte förstå Sverige kan vara en fullfjädrad egen imperialistisk stat ‒ men just här kan man i vart fall läsa att ”Kampen mot de imperialistiska krigen måste därför innebära kamp mot den svenska imperialistiska staten”, vilket känns som ett riktigt lyft i den här genomgången.
IMT: standardfördomar, men bra analys av dagens läge
Och så en hyfsat positiv överraskning som visar att det i denna fråga också finns kunskap utanför vårt eget parti. Den som vill läsa en lång och ordentlig genomgång av de olika turerna i imperialismens utveckling i det forna Sovjet och Östeuropa, och den som vill förstå något om västs inblandning i de nya kapitalistiska ekonomierna i öst, kan faktiskt med behållning gå till trotskistiska IMT:s webbplats. Här finns en översättning från engelskan av en artikel med en bra analys av dagsläget. Noggrannhet vid läsandet anbefalles emellertid: analysen av dagens situation är bra, men den blandas med en hel del historiska standard-fördomar om den sovjetiska statsbyråkratin, som bland annat handlar om dess förtryck av de östeuropeiska nationerna. Här konstaterar författaren dock till slut, att så länge som kapitalismen finns kvar, kommer konflikter om marknader och intressesfärer att fortgå och att lösningen faktiskt är att alla länders arbetare äntligen gör slut på kapitalismen.
Här slutar genomgången av vänsterns ställningstaganden i Ukrainakriget ‒ låt oss nu fortsätta bygga en förståelse för hur imperialismen hetsar världens arbetare ut i krig mot varandra och göra vårt yttersta för att arbeta för en annan och bättre värld!
Marina Weilguni
