FACKLIGT, UTRIKES Olika sektorer och fackföreningar förhandlar nu om de kommande två årens
kollektivavtal inom den privata sektorn. Utsikterna för en större konflikt mellan arbetare och den härskande klassen beror på arbetarnas vilja att hålla ihop, tvärs över sina yrkesområden, och kräva grundläggande förbättringar på kollektiva områden som t.ex. löner, arbetstid och anställningsvillkor.
I stället har arbetararistokratin valt att äta av arbetarklassen med små individuella förbättringar när det gäller pensioner, semestrar osv. I huvudsak är det som pågår för närvarande en smutskastningskampanj mot den aktiva, kämpande delen av fackföreningsrörelsen, som arbetararistokratin försöker hålla under kontroll på uppdrag av kapitalisterna och den folkfientliga regeringen. Hela idén är att
få den kämpande delen av arbetarklassen i Danmark att framstå som oresonliga bråkmakare som bara är ute efter att bryta det diplomatiska läget mellan kapitalisterna, regeringen och arbetararistokratin.
Offensiv mot arbetarklassen
Strax efter att ha tillträtt sitt ämbete kom den folkfientliga regeringen, bestående av socialdemokrater, liberaler och moderater, att inleda en offensiv mot arbetarklassen, utan motstycke på många år. Det handlar om avskaffandet av den stora bönedagen, en offentlig helgdag.
Avskaffandet av helgdagen är en del av den danska regeringens upprustningsplan för att möta Natos minimikrav om att 2 % av Danmarks BNP ska gå till Danmarks bidrag till den imperialistiska kriminella alliansen.
Regeringens förslag passerade dock inte tyst förbi, utan flera fackföreningar, lokala fackklubbar, partier och ungdomsförbund var beslutsamma i sitt svar: att den arbetande arbetarklassen inte skulle arbeta en extra dag till en normal lön, och att hela vinsten från produktionen av denna extra arbetsdag inte skulle användas till upprustning i imperialistiska krig, som utkämpas på slagfältet mellan arbetare under imperialismens flagga och dess omänskliga intressen.
Kravet på fred
Regeringen utnyttjar människors rädsla för ett generellt krig som de säger kommer att sprida sig till andra platser om de inte rustar upp och satsar på att avskräcka den västerländska imperialismens motståndare. Men faktum är att ju mer bensin vi häller på elden, desto mer kommer den att sprida sig. Denna förståelse av ett krigs utveckling är central.
Det är avgörande att vi får fram detta budskap till den bredare delen av den danska arbetarklassen, som lider av en avpolitiserad
organisation i fackföreningsrörelsen. Där försöker arbetararistokratin ständigt att undvika de centrala politiska kraven som hänger samman med arbetarklassens dagliga krav. Det räcker inte med att kräva högre löner och kortare arbetstid, utan ett krav på fred måste drivas igenom.
Skenmanöver och förhandling
Men fackföreningarna organiserade en stor demonstration mot regeringens förslag till att avskaffa helgdagen. Därför kommer många att fråga sig hur det hänger ihop med deras allians med borgarklassen?
Att organisera en stor demonstration framför det danska parlamentet var en lysande skenmanöver av arbetararistokratin. De drog nytta av det momentum som den breda del av fackföreningsrörelsen hade fått genom en sådan attack – vilket betydde att de lät luften pysa ur ballongen strax innan kollektivavtalsförhandlingarna inleddes. När de startade, uppfattade arbetarna därför att man politiskt sett hade gjort allt man kunde för att förhindra förslaget från att antas. Sedan dess har helgdagen inte diskuterats av förhandlarna och inte heller av den fackliga aristokratin i fackens ledningar.
Och nu när förhandlingarna har inletts och de första sektorerna börjar presentera sina ”fina och starka” uppgörelser till arbetarklassen, säger de att det kommer att bli en kostsam övning för borgarklassen, men så är inte fallet.
Under förhandlingarna har förhandlarna, som inte kommer att påverkas av det nya kollektivavtalet, helt ignorerat de kollektiva krav som flera fackföreningar har anslutit sig till. Kravet på högre löner kommer som en reaktion på de fallande reallönerna till följd av finanskriserna, COVID-19 och inflationen. Lönernas värde har helt enkelt urholkats eftersom arbetstagarna inte har fått löner som står i proportion till de stigande priserna, samtidigt som ägarna till företagen har gjort större vinster än vad vi någonsin har sett.
Privat och offentlig sektor
Resultatet hittills, även om fler uppgörelser fortfarande presenteras, kännetecknas av marginella förbättringar på enskilda områden, och det värsta är deras narrativ om flexibilitet i arbetsmarknaden. Flexibilitet på arbetsmarknaden innebär rätten till nedskärningar, otrygghet,
prekära anställningsvillkor och ytterligare social dumpning, vilket det kämpande fackföreningsrörelsen i Danmark försöker utrota.
Industrin, med dess kapitalister och arbetstagare, är alltid den första uppgörelsen som ska förhandlas, följt av byggbranschen och de andra branscherna. Tanken bakom detta är att resultatet av förhandlingar i den största delen av den privata sektorn ska diktera vad resten av den organiserade arbetarklassen kan förvänta sig. Resultatet är inte något som man välvilligt tar emot i byggbranschens fackföreningar, som förmodligen är de mest starkt organiserade i landet.
Dessutom kommer utfallet på den privata arbetsmarknaden att ha ett stort inflytande på nästa års förhandlingar inom den offentliga sektorn, som under inga omständigheter får ha bättre villkor än den privata sektorn, om man frågar borgarklassen. Kollektivavtalsförhandlingarna inom den privata arbetsmarknaden sätter alltså ramarna för vad staten och de organiserade arbetstagarna i den offentliga sektorn måste förhandla fram. Ännu mer tragiskt är att lönenivån i den privata sektorn också påverkar de människor som är arbetslösa och får hjälp från den offentliga sektorn. sektorn. Detta innebär att de sociala subventionerna kommer att minska om lönerna sjunker.
Ungdomarna har också krav. Lärlingar inom flera yrken för fram samma kollektiva krav som deras utbildade kollegor. Unga yrkesverksamma upplever dock ännu mer att deras behov försummas jämfört med sina utbildade kollegor och jämnåriga. Ett stort problem är att lärlingar måste betala för sin egen utrustning som de använder när de är på jobbet, och att de får en lön som inte är i närheten av en rimlig lön för människor som går till jobbet varje dag för att både leva och lära sig. En efterfrågan på rätt att förlänga mammaledigheten finns också, men arbetararistokratin fryser ut de krav som är starka och som förenar arbetarklassen.
DKU:s kampanj
Vi i Danmarks Kommunistiska Ungdomsförbund organiserar en kampanj för att ”Rösta nej” och demonstrera mot dessa dåliga uppgörelser. Tillsammans med andra likasinnade i fackföreningar, organisationer och partier som inte är anslutna till arbetararistokratin och parlamentet, kommer vi snart att gå ut på gatorna mot de historiskt sett värsta resultaten som den danska fackföreningsrörelsen någonsin har uppnått.
De så kallade representanterna för arbetarklassen vid förhandlingsbordet, strålande av arrogant självbelåtenhet när de möter pressen, hand i hand med borgarklassen, måste lära sig att detta inte är något man kan komma undan med.
Den stora frågan nu är om det kommer att bli en allmän konflikt mellan arbetare och kapitalister på den privata arbetsmarknaden, något vi vet bara kan ske genom mobilisering, protester och konflikter, så att arbetararistokraterna och kapitalisterna förstår att arbetarklassen inte är människor som man kan knuffa runt.
Danmarks Kommunistiska Ungdomsförbund
