LEDARE (5/2023) Under den här parollen gick kommunisterna i Grekland till val – Μόνο ο λαός μπορεί να σώσειτον λαό. Samma paroll använde också de spanska kommunisterna – Solo el pueblo salva al pueblo. Även vi har använt den – bara folket kan rädda folket. Det är en paroll som säger det mesta och som innehåller den radikala politik som är nödvändig för att folket ska kunna gå framåt, för att förändring ska kunna komma till stånd.
Parollen betonar den egna aktiviteten. Det är omöjligt att sitta stilla och lägga sitt öde i andras händer, att avsäga sig den egna verksamheten och att resignera. Vi ser det dagligen och stundligen. Arbetarna lägger sina fackföreningar i ombudsmännens händer och konstant sviker de. De går med på lönesänkningar och pratar samtidigt om att ta ansvar. De ser till att vår strejkrätt försvinner och försöker framställa det som något positivt. De förhandlar och kompromissar så att vi ska få det sämre, men att vi samtidigt ska tro att vi kunde haft det ännu sämre.
Ingen räddning finns när man lägger sitt öde i någon annans händer. Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk.
När arbetarna avsäger sig sin egen politiska verksamhet och representation mal de som fått deras röster ner alla illusioner i de kommunala och statliga byråkratierna och smörjer maskineriet, som tvingar fram nedskärningar eftersom maskineriet alltid är till för de härskande och inte de behärskade.
Vid varje val gör alla partier anspråk på att representera arbetarnas intressen, både gamla och nya arbetarpartier. Löften övertrumfar varandra och när valet är avgjort är det som om ingenting någonsin lovats. Då drabbas politikerna av verkligheten och blir påminda om vilka de egentligen tjänar. Alltmedan arbetarna har lämnat ifrån sig sin självständiga politiska verksamhet och sugits upp i systemet. Vid nästa val börjar hjulen rulla igen och samma historia upprepas med den eventuella variationen att de som tidigare varit i opposition nu får regera.
Det finns ingen räddning när någon annan får leka med ens självständighet och göra anspråk på den. Bara folket kan rädda folket.
När man lämnar ifrån sig sin självständighet lämnar man inte bara ifrån sig sin möjlighet att agera till ett ombud, som gör mer eller mindre vad den vill med den. Man lämnar också ifrån sig sitt självförtroende. Hur skulle man kunna börja agera när man så länge accepterat att man inte kan agera? För den som vill agera blir det svårt att veta hur. Det djur som fötts upp i fångenskap vet inte hur det ska bete sig i det vilda.
Där självförtroendet en gång satt har nu förnedringen och underkastelsen nästlat sig in. Man är så van vid politikernas lögner och fackföreningsledarnas snack och litar inte på dem alls men ändå fortsätter de, som om man fortfarande gick på det. De låga tankarna som de där uppe har för de där nere kryper in på bara skinnet och med jämna mellanrum dyker det upp någon som säger att man väl får skylla sig själv för att man är där nere. Och då suckar man och så tänker man att det nog är en själv det är fel på. Kanske andra livsval hade gett andra resultat.
Så ligger människan där, fullständigt inlindad i bojor som hon inte känner eftersom hon inte rör på sig. Den enda räddningen är att röra på sig och att märka hur fjättrad man är.
Men vi ser ändå den kraft som finns hos arbetarna, den kraft som kan flytta berg och ändra hela historiens riktning. Vare sig arbetarna känner av den eller inte finns den där och den behöver väckas. Något annat är möjligt.
Kommunisterna är något annat. Vi vill inte vara folkets ombud och agera i folkets ställe. Vi vill att folket ska agera. I fackföreningarna kräver vi demokrati. Vi kräver att arbetarna själva ska välja de som ska representera dem och vi kräver att alla avtal ska gå ut till omröstning. Vi kräver inte bara demokrati, utan att också arbetarna ska delta i den. Vi kräver därför också värdighet.
I våra valkampanjer tävlar vi inte med den andra partierna om att lova mest. Ingen ska välja vårt parti för att vi lovat större än någon annan. En sådan röst är ingenting värd. Istället betonar vi kampen. Vi kräver av människor att de ska agera. En röst på kommunisterna räcker aldrig, det krävs mer. Det är en början, men knappast slutet.Det är ett löfte.
Vår uppgift är att bryta ner förtroendet för hela kapitalismens maskineri. Dess lagar och dess stat. Alla dess institutioner. När folket slutar tro på dem, börjar också folket röra på sig. När folket rör på sig känner de sin styrka. Med styrkan kommer också självförtroendet. Med självförtroendet kommer värdigheten. Ingen ombudsman eller politiker i världen kan stå i vägen för det.
Allt detta är vad en enkel paroll kan betyda. Fem enkla ord men med så stor innebörd.
Bara folket kan rädda folket.
