UTRIKES EU:s flyktingpolitik har skördat ytterligare ett nittiotal offer efter att vi förfärades av det fruktansvärda skeppsbrottet utanför Pylos i Grekland, där flera hundra människor försvann i Medelhavets djupaste del efter att den grekiska kustbevakningen lät det sjöodugliga fartyget fortsätta driva runt tills det sjönk. Till skillnad från de mindre skeppsbrotten var den olyckan tillräckligt ohygglig för att resultera i ett antal diskussioner och rekonstruktioner i media.
I samband med Pylos-olyckan bars de folkliga protesterna mot invandringspolitiken i EU främst av de grekiska kommunisterna i KKE. Det intresserar förstås inte borgerliga media vad människor tycker om kapitalismens syn på människovärde och hundratals döda barn, så därför rapporterades inte de massiva demonstrationerna i press eller TV.
Nya skeppsbrott på Medelhavet
Minst två stora olyckor med flyktingbåtar på Medelhavet har skett sedan Pylos-katastrofen. Det är symptomatiskt att olyckorna är så kortfattat beskrivna med oprecisa uppgifter om tid, plats och antal omkomna att det faktiskt är svårt att förstå av notiserna om de handlar om samma olycka eller flera olyckor som ägde rum kort efter varandra. Det är som om de döda inte ens är värda den minimala journalistiska noggrannhet som en trafikolycka på E4:an i Sverige genererar.
Av vad man kan få fram hittades den 21 juni flera döda i vattnet och över trettio drunknade efter att en gummiflotte på drift upptäcktes 150 km sydväst om Kanarieöarna. Människorättsorganisationen Walking Borders rapporterar att människorna på båten fick vänta över tolv timmar på att få hjälp. En marockansk patrullbåt ska då ha plockat upp 24 nödställda ur vattnet. Samma dag anlände också en flyktingbåt till Lanzarote med en död, gravid kvinna ombord.
Igår omkom ytterligare 51 personer efter att en gummibåt drivit runt i 8 dagar på väg från Marocko till Kanarieöarna innan den sjönk.
EU:s flyktingpolitik är en mördande klasspolitik, människor behandlas som sopor, sanningen glöms bort och viftas undan, och våra hjärnor ockuperas istället av kapitalismens sensationssökeri. Utvägen ur detta är inte enkel – men att inte acceptera den männsikosyn som kapitalet fostrar är en bra början.
