UTRIKES Nu i veckan inledde Azerbajdzjan en ”anti-terror-operation” i utbrytarregionen Nagorno-Karabakh, eller Republiken Artsach som den kallar sig, och som har en etniskt armenisk majoritetsbefolkning och starka band till Armenien. Ett snabbt besked om vapenvila kom redan dagen efter. Denna korta konflikt är den senaste delen i en längre konflikt, som sträcker sig hela vägen tillbaka till kontrarevolutionen i Sovjetunionen i 90-talets början och befinner sig också i ett bredare sammanhang, där större imperialistiska intressen ingår.
Den ryska kommunistiska organisationen Politsturm har publicerat en artikel om utfallet av Azerbajdzjans intervention för parterna och andra imperialistiska aktörer som har intressen i området. Politsturms analys ger en inblick i de komplexa förhållande som kan råda under imperialismens utveckling och Riktpunkt publicerar här artikeln översatt i sin helhet.
Azerbajdzjans ”anti-terror-operation” i Nagorno-Karabach
Den 19 september proklamerade Azerbajdzjan en ”anti-terror-operation” i Nagorno-Karabach, mot Republiken Nagorno-Karabach (Republiken Artsach) som inte erkänts internationellt, för att garantera “den militära personalens säkerhet och återupprättandet av den konstitutionella ordningen”.
En dag senare tillkännagav regeringen i Republiken Nagorno-Karabach (hädanefter RNK) att man givit upp motståndet och var införstådd med Azerbajdzjans krav. Parterna slöt en överenskommelse om att avbryta ”anti-terror-åtgärderna” baserat på att Armeniens och Nagorno-Karabachs väpnade styrkor skulle dras tillbaka och att RNK:s arme skulle avväpnas och överlämna sina vapen och tyngre utrustning till Azerbajdzjans styrkor. Azerbajdzjans försvarsministerium lade tonvikt på att ”implementeringen av dessa processer garanteras i samverkan med ryska fredsbevarande krafter”. Vilka resultat och konsekvenser har denna ”operation” fått?
Konfliktens resultat
Azerbajdzjan
Under de senaste 30 åren har Azerbajdzjan upprepade gånger försökt att utplåna utbrytarregionen RNK. I den sista stora konflikten från september till november 2020 segrade Azerbajdzjan och upprättade kontroll över hälften av området som ett resultat av ett trilaterala överenskommelser mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland.
I slutet av 2022 började blockaden av Karabach: Azerbajdzjan stängde landsvägen Stepanakert-Goris-Berdzor, längs vilken de återstående kommunikationerna mellan Armenien och RNK gick. Information om Azerbajdzjans förberedelse för väpnade strider erhölls flera veckor innan de följande sammanstötningarna ägde rum.
För Azerbajdzjan är slutet på konflikten med Karabach ytterligare ett ”litet segerrikt krig”, en styrkedemonstration för att öka det azerbajdzjanska kapitalets inflytande i området och en möjlighet att stärka stödet för den ledande delen av borgarklassen, ledd av presidenten Ilham Alijev.
Turkiet
Under de sista decennierna har Azerbajdzjan aktivt utvecklat ett samarbete med Turkiet. Det turkiska kapitalet, som hävdar att det är den starkaste kraften i området runt Svarta havet och Transkaukasus, behöver fri tillgång till Azerbajdzjans resurser.Därför är det inte förvånande att Turkiets representanter uttryckte ett kraftfullt stöd för Azerbajdzjans väpnade styrkor. Den 10 september, på ett möte i FN:s generalförsamling, sa den turkiska presidenten Erdogan att Karabach tillhör Azerbajdzjans territorium och att Armenien måste fullgöra sina förpliktelser: först av allt måste de öppna Zangezur-korridoren mellan Azerbajdzjan och Azerbajdzjans exklav, den autonoma republiken Nachitjevan.
”Vi stöder Azerbajdzjan i dess åtgärder för att skydda sin territoriella integritet”, sa Erdogan. Azerbajdzjans president Ilham Alijev tackade i sin tur Turkiets president för hans stöd. Samma dag ägede ett telefonsamtal rum mellan de båda ländernas försvarsministrar, under vilket den turkiska försvarsministern Yashar Guler uttalade sitt stöd för ”anti-terror-åtgärder”.
Zangezur-korridoren, som öppnades efter att Republiken Nagorno-Karabach upplösts, kommer att ge de turkiska kapitalisterna möjlighet att transportera varor från regionens länder genom sitt eget territorium till Europa, och kommer att stärka landets inflytande inte bara i Azerbajdzjan , utan i hela Transkaukasus-området.
Armenien
Genom förlusten av Nagorno-Karabach/Artsach, förlorade Armenien politisk prestige och blev en ännu mer beroende stat. Efter att fientligheterna brutit ut samlades människor spontant på det centrala torget i Armeniens huvudstad och krävde ett erkännande av Artsach och intervention i konflikten. De som protesterade uttryckte sitt missnöje med ledningens passivitet. Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan talade till nationen och sade att den armeniska ledningen fördömde Azerbajdzjans invasion av Nagorno-Karabach, men att man inte avsåg att delta i konflikten: ”Azerbajdzjan försöker dra in Armenien i ett fullskaligt krig”.
Efter att RNK:s regering hade accepterat Azerbajdzjans villkor talade Pasjinjan åter till nationen. Armeniens ledare försökte återigen att försvara sina handlingar genom att hänvisa till Azerbajdzjans försök att dra in Armenien i kriget och la ansvaret för förlusten på ledarskapet i Karabach och Ryssland.
Vad som nu hänt kommer att bidra till chauvinistiska och revanschistiska stämningar i Armenien. Tillsammans med de anti-ryska uttalandena från det armeniska ledarskapet under de senaste månaderna, betyder det att man kan förvänta sig att Armeniens beroende av starkare imperialistiska makter ökar och att landet kommer att söka efter allierade bland länderna i EU.
Ryssland
Det ryska kapitalets inflytande i Transkaukasus håller på att försvagas. Bristen på verklig hjälp till Armenien från Ryssland har ytterligare underminerat auktoriteten hos den numera mest formella CSTO-alliansen (Kollektiva Säkerhetsorganisationen, eng. Collective Security Treaty Organization som är en militärallians mellan ett antal postsovjetiska stater, ö.anm.) och den ryska imperialismens ”prestige”.
I samband med händelserna i Karabach uttalade sig den ryska ledningen negativt om den armeniska ledningen. Dem 18 september sade Maria Sacharova, talespersonen för det ryska utrikesministeriet: ”Jerevans senaste handlingar skapar fruktbar grund för västs fientliga politik mot Ryssland… Den Ryska Federationen är inte nöjd med Armeniens uttalanden om att anti-ryska åtgärder inte på något sätt ska påverka bilaterala relationer”. Den ryska presidentens pressekreterare, Dmitrij Peskov sade å sin sida: ”Moskva accepterar inte Armeniens förebråelser avseende Karabach, de är grundlösa… faktiskt talar vi om Bakus åtgärder på sitt eget territorium”. Och Dmitrij Medvedev publicerade ett meddelanade på sin Telegram- kanal, i vilket han i allegorisk form gav uttryck för att Pasjinjan var ansvarig för anti-ryska handlingar.
Med förlusten av Armenien förlorar Ryssland sin enda allierade i Transkaukasus, vilket leder till ett betydande styrkeökning för Azerbajdzjan och Turkiet, samt att EU och NATO, där Turkiet är medlem, stärker sina intressen i området.
Iran
Ett stärkande av Azerbajdzjans och Turkiets inflytande är extremt ofördelaktigt för det iranska kapitalet som strävar efter ledarskap i området, något som skapar grund för ytterligare konflikter. Något som gör detta särskilt viktigt för Iran är att denna stat inkluderar provinserna Östra och Västra Azerbajdzjan (provinser i staten Iran, ej att förväxla med staten Azrbajdzjan, ö. anm) samt Ardabil, bebott av etniska azerbajdzjaner.
Konfliktens konsekvenser
Händelserna i Karabach kommer att orsaka ytterligare en våg av nationalistiska stämningar hos alla parter i konflikten, och kommer även att ge upphov till nya krig inör nästa omfördelning av territoriet.
“…mänskligheten står inför alternativet att antingen övergå till socialism eller att under åratal och rentav årtionden uppleva ”stor”-makternas väpnade kamp för att på konstlad väg bevara kapitalismen med hjälp av kolonier, monopol, privilegier och nationellt förtryck av alla slag.” – Vladimir Lenin, “Socialismen och kriget”.
Kapitalisterna som är vid makten i Armenien och Azerbajdzjan bryr sig inte om folket som har dött i tallösa väpnade sammanstötningar: de är bara intresserade av personlig vinning och fördelarna för sin egen gruppering inom borgarklassen.
Vilka dödar varandra i moderna krig? Arbetare av olika nationaliteter, förgiftade av den chauvinistiska propagandan från sina lokala kapitalister. Utan proletär internationalism och solidaritet med andra arbetare i området, inklusive dem i Azerbajdzjan, kommer det inte att vara möjligt att skapa en varaktig fred och ett liv i lugn.
Vad bör göras?
Det enda sättet att stå emot etniska fientligheter är socialismen. Det säger något att, oberoende av skillnaderna mellan dem, så anklagar precis som i Ukraina båda sidorna kommunisterna för att ha skapat förutsättningarna för konflikten i Karabach. I verkligheten var det endast Sovjetunionen som kunde upprätta ett fredligt liv mellan de olika nationaliteterna i detta område.
När exempelvis hungersnöd bröt ut i Armenien i maj 1920, hjälpte Azerbajdzjan armeniska arbetare och bönder genom att skicka mat, bränsle, pengar och specialister för att bygga upp den nationella ekonomin igen. Under årtionden byggde Transkaukasus folk upp ett fredligt liv tillsammans. Och som motsats därtill var det socialismens fall som gjorde en flodvåg av etniska konflikter möjlig.
Endast det kommunistiska partiet, beväpnat med marxismen-leninismens teori, kan organisera de stridande staternas arbetare som klass och få ett slut på meningslösa nationella krig.
