PARTIET Kommunisterna antog på sin 38:e kongress för två år sedan ett nytt partiprogram. För att uppmärksamma detta och visa de analyser som kommunisterna gjort publicerar Riktpunkt utdrag från programmet med fokus på olika teman. Nedan följer texten från partiprogrammet, som går att läsa i sin helhet på partiets hemsida.
Den politiska utvecklingen i varje kapitalistiskt land har sedan länge kännetecknats av att gå i en reaktionär riktning. I varje givet land där kapitalismens lagar är bestämmande är tendensen likadan: de tillkämpade rättigheterna monteras ner och inskränks, samtidigt som staten ökar sin repression av de som bjuder utvecklingen motstånd. Bakgrunden är den allt starkare hungern efter mervärde som tvingar kapitalisterna att hela tiden stegra utsugningen; den alltid ökande utsugningen av det arbetande folket är den bestämmande faktorn i den politiska utvecklingen under imperialismens epok.
All diskussion om den politiska utvecklingen utan hänsyn till den ekonomiska verkligheten blir därför ett sätt att dölja orsakssambanden. Att diskutera politiken avskärmat från den materiella verkligheten döljer de rådande klassrelationerna och den ena klassens utsugning av den andra. Inget politiskt system kan existera oberoende av de klassrelationer som utgör samhällets grund.
Såväl den politiska demokratin och diktaturen förblir under klassamhället därför alltid en demokrati eller diktatur för någon och mot någon annan. Staten är alltid ett redskap för den härskande klassen.
Genom den ständigt pågående klasskampen har de olika produktionssätten avlöst varandra och nya klasser skapats medan gamla gått under. Inget är fast och beständigt, utan allting är i ständig förändring där det nya avlöser det gamla. Under denna process har också nya styrelseformer skapats för att avlösa de gamla, vilket inte förändrat den grundläggande sanningen, att varje givet styrelseskick är ett uttryck för klassrelationerna. Den atenska demokratin var lika mycket ett redskap för den då härskande klassen som den borgerliga demokratin är ett redskap för den kapitalistiska klassen.
I stora delar av den kapitalistiska världen är den borgerliga demokratin det dominerande styrelseskicket. Den har framför allt vuxit fram genom arbetarklassens kamp för politisk frihet, men har inte inneburit att demokratin höjts över den ekonomiska verkligheten, utan den har istället förfinats till att utgöra en slöja, bakom vilken den nakna utsugningen och klassväldet skymtar fram.
Inom ramen för den borgerliga demokratin tillerkänns det arbetande folket en viss politisk frihet under förutsättning att detinte utmanar det bestående systemet. Friheten är till stora delar imaginär samtidigt som den också är ideologisk: den framställer saken som vore alla människor likvärdiga samhällsmedlemmar, när verkligheten är en annan.
Den borgerliga demokratin är ett effektivt sätt att garantera en fortsatt mervärdesutsugning men kan bara fungera till en viss gräns. Kapitalets ständiga tillväxt, allt hårdare konkurrens och aldrig avtagande behov av att öka utsugningen av det arbetande folket kan i slutändan inte rymmas inom den borgerliga demokratin. För att förekomma och motverka folkets protester och den skärpning av klasskampen som följer på en hela tiden stegrad utsugning går den politiska utvecklingen alltid i reaktionär riktning.
Vid en viss punkt övergår kvantiteten i kvalitet: den borgerliga demokratin kan inte längre rymma den stegring av utsugningen som kapitalet kräver. Det arbetande folket har svarat på de allt hårdare villkoren och klasskampen har skärpts så till den grad att den riskerar att slita sönder det kapitalistiska samhället. Väl i detta läge behöver kapitalismen ett annat socialt stöd. Den kan inte längre förlita sig på reformismen och dess förmåga att passivisera det arbetande folket som garant för det kapitalistiska samhällets fortlevnad. Den fascistiska diktaturen och den våldsamma repressionen mot det arbetande folket och dess politiska representanter blir nu aktuell.
För att avleda uppmärksamheten från dessa grundläggande sanningar närs anti-kommunismen. Proletariatets diktatur – arbetarklassens makt över sina klassfiender – likställs med fascismen i alltmer ihärdiga försök att smutsa ner kommunismen. Alla sådana försök syftar till att dölja att socialismen är de mångas, de arbetandes, diktatur över de få, över utsugarna, medan fascismen är utsugarnas blodiga diktatur över de många, de arbetande.
