KRÖNIKA Vi lärde oss att de små barnen i Palestina, istället för att jaga fåglar som ändå blivit färre av bomberna, kämpar mot ockupanterna med slangbella. Nästan i tjugo år var den ena sidan beväpnad med slangbellan och den andra sidan med vapen, stridsvagnar, bomber.
Inte bara det, utan i sin arsenal hade den sidan även arresteringar, fängelse utan rättegång, tvångsförflyttningar, landstöld och fördrivning. Men det räcker inte, utan repressionen utövades dessutom med blockad från land, hav och himmel! Och med erövring av dricksvattnet, av skörden, av olivträden. Och återigen, inte bara det – utan också med övergrepp, isolering hemma, skändande av heliga platser och gudstjänstlokaler. Och nej, inte bara det, utan ockupanten satte också begränsningar för utbildningen, inom omsorgen och vården.
En säregen apartheid med människor på den ena sidan och på den andra sidan ”res” som betyder saker på latin, och var vad de gamla romarna kallade sina slavar, och behandlade dem som.
När alla dessa små barn satte sin slangbella mot ockupantens vapen, då fällde den falska borgarvärlden i FN, i EU, i den så kallade den civiliserade världen, krokodiltårar och ofta bad de båda sidor om att visa ”återhållsamhet”. Tanksen å ena sidan och slangbellan å den andra kallades att visa återhållsamhet.
Under de mellanliggande åren, tills barnen med slangbellan blev något äldre, skapades ett outhärdligt liv för dem som inte kunde lämna Palestina. Ett liv inte värt ett öre. Barnen som växte lade slungan åt sidan, de grävde marken i hemlighet och trodde att deras obetydliga liv bara skulle komma att ha mening i döden.
”Bättre en timmes fritt liv än 40 år av slaveri och fängelse”, skrev den grekiske revolutionären Rigas Feraios om turkarnas ockupation för 200 år sedan.
När barnen som blev vuxna kom ut från sina tunnlar utan slangbella torkade borgarnas sina krokodiltårar, och erövraren fick godkänt för att med sina moderna vapen avsluta livet i Palestina.
Den här julen i Palestina får inte glömmas bort av alla som i hela världen demonstrerar och visar sin solidaritet med Palestinas folk. Av alla människor som är emot krig och ockupation. Och i ett befriat Palestina, när dess folk har drivit bort erövraren och själva avgör sitt eget öde, kommer slangbellan att ha en central plats i museet för motståndsrörelsen!
Panos Alepliotis
