TEORI & HISTORIA Riktpunkt har tidigare rapporterat om hur det föds färre och färre barn, samt hur fertiliteten bland befolkningen minskar. Frågan är dock om detta är ett problem och varför det i så fall är så.
Barnafödandet i Sverige minskar – varje kvinna föder färre barn och nya bottenrekord sätts hela tiden. Detta framställs i borgerlig media som ett problem, eftersom man menar att färre arbetsföra kommer att behöva försörja fler äldre, vilket man illustrerar med mått som ”försörjningskvot”. Detta mått visar hur många personer en arbetsför människa måste försörja utöver sig själv och den kvoten ökar hela tiden. Idag ligger den kvoten på 77, det vill säga att det för varje 100 arbetsföra människor går 77 som inte är det. År 2070 förutspås samma kvot ligga på 89.
Den minskade fertiliteten och det allt lägre barnafödandet är ett faktum och borgerlig media framställer det som ett problem – men är det verkligen det?
Både ja och nej.
Var finns problemet?
Att fertiliteten minskar på grund av bland annat kemikalier i dricksvatten och andra föroreningar är naturligtvis ett symptom på en sjuk värld, där människan sakta men säkert förstörs för att storföretagen ska kunna göra fortsatt vinst.
Under kapitalismen får dock problemet också andra dimensioner, som handlar om produktionen och om fördelningen av allt det värde som produceras under kapitalismen. För att förstå hur fertiliteten blir ett problem för kapitalet under kapitalismen behöver vi först i korthet titta på hur kapitalismen fungerar.
För att illustrera detta gör vi en grov förenkling av verkligheten. Vi börjar med att dela upp allt arbete i reproduktivt och produktivt, det vill säga i arbete som faktiskt producerar värde och arbete som skapar förutsättningar för produktionen av värde, såsom sjukvårds- eller utbildningsarbete. När vi nu riktar blickarna mot det produktiva arbetet, som sker i fabriker och överallt där arbetskraft används för att skapa nya varor och tjänster, ser vi att varje arbetsdag är indelad i två delar – en del utgör nödvändig arbetstid och en del utgör merarbete. Här finns nyckeln till förståelsen av problemet.
Den nödvändiga arbetstiden är den tid som behövs för att reproducera arbetskraften, både på kort och lång sikt. Den ska täcka mat, boende, möjlighet att skaffa barn och så vidare. Allt som gör att arbetaren kan komma tillbaka till arbetet dagen efter och att arbetaren kan ersättas av en ny generation, vilket då också inkluderar utbildning och sjukvård. Vi har här inkluderat sjukvården och utbildningen under den nödvändiga arbetstiden, vilket betyder att vi också ser skatterna som en del av den nödvändiga arbetstiden i detta fall. Dessa är en nödvändig avgift som måste betalas för upprätthållandet av vissa gemensamma institutioner, som också gagnar kapitalet. Det är viktigt att komma ihåg att alla kostnader som faller under den nödvändiga arbetstiden inte genererar någon direkt vinst för kapitalisten.
I motsats till den nödvändiga arbetstiden är merarbetstiden den tid då arbetaren producerar ett värde som inte går till arbetaren själv, utan till kapitalisten. Här uppstår profiten. Förhållandet mellan dessa två delar varierar och är inte viktigt nu, men vi behöver förstå att det hela tiden finns en spänning mellan den del som går till kapitalet och den del som går till arbetaren.
Denna spänning är central i förståelsen av inte bara försörjningsproblemet som beskrivits ovan, utan också i förståelsen av kapitalismen som sådan. I grund och botten vill alltid kapitalet öka andelen merarbete, vilket måste göras på bekostnad av den nödvändiga arbetstiden, förutsatt att arbetsdagen inte förlängs. Om arbetarna istället vinner en kamp om bättre sjukvård, utmanar det mängden merarbete som kapitalet förfogar över. Detta gäller också frågan om pensioner och den så kallade “försörjningskvoten”, som vi nu återvänder till.
“Försörjningskvoten” blir i slutändan bara ett problem om man betraktar kapitalets rätt till merarbete som absolut och konstant. Det är bara ett problem om kapitalet vägrar att minska sin andel av det producerade värdet och låta en större del av det producerade värdet gå till att försörja de inte längre arbetsföra.
Det för oss vidare till nästa problem – kapitalets konstanta strävan efter ännu mer merarbete, vilket gör det allt svårare att omfördela värdet av produktionen.
Kan kapitalismen helt enkelt ge upp sitt merarbete?
Under kapitalismen är tillväxten en absolut lag, som likt brädspelet Monopol handlar om att växa eller gå under. Den som i brädspelsvärlden inte köper gator och bygger hotell kommer slås ut av motspelarna som gjort detta.
Likadant fungerar det i den kapitalistiska ekonomin, där konkurrensen tvingar fram en expansion i varje företag. Den som nöjer sig och inte expanderar, inte tänker ut nya och fiffiga lösningar på problem, som inte skär ner sina kostnader och som inte pressar ut maximalt med merarbete ur sina arbetare kommer att slås ut, eftersom konkurrenterna kommer springa iväg genom sin större effektivitet, sina lägre kostnader och sin profit. Det finns ingen jämvikt under kapitalismen, utan tillväxten är nödvändig.
Ur detta kommer också varje nedskärning, som stärker merarbetet på det nödvändiga arbetets bekostnad och som därmed gör varje enskilt företag mer och mer lönsamt.
När vi nu återgår till fertilitetsproblemet och “försörjningskvoten” ser vi att det egentligen bara är ett problem under kapitalismen och att det i grund och botten är ett fördelningsproblem – om kapitalet vore villigt att avstå en given mängd merarbete och istället låta detta bekosta den allt äldre befolkningen så hade problemet varit ur världen, men vi vet samtidigt att om detta hade hänt, så hade kapitalismen inte varit kapitalism.
Det är naturligtvis möjligt för kapitalismen att komma ur denna knipa, som i slutändan också riskerar profiten, eftersom färre arbetare inte bara ska producera samma mängd merarbete som idag, utan mer, eftersom tillväxten är nödvändig.
En lösning på kapitalets problem är ökad invandring, men man kan också tänka sig olika former av bidrag, såsom barnbidrag, för att underlätta för barnfamiljer och göra det mer attraktivt att skaffa barn. Man kan även tänka sig att man gör det enklare att adoptera eller att man gör det mer tillgängligt för människor att bli inseminerade, vare sig de befinner sig i en parrelation eller är ensamstående.
Hur kapitalet löser problemen återstår att se, men det är viktigt att förstå att problemet med fertiliteten och barnafödandet är intimt sammankopplat med kapitalismen och att det bara blir ett problem givet att utsugningen av arbetskraften fortsätter.
