KLIMAT Kapitalismen söker alltid med ljus och lykta efter metoder som skulle kunna möjliggöra fortsatta utsläpp av växthusgaser och en fortsatt hämningslös produktion för profit – de förändringar som föreslås är ofta av ett slag som kräver stora investeringar och massiva industriella insatser och som lovar en rejäl vinst i slutändan.
En sådan metod som av till har diskuterats är att suga upp koldioxid ur luften, pumpa in den i bergrum och slutförvara den. Nu har Sveriges geologiska undersökning, SGU, på regeringens uppdrag identifierat områden där infångad koldioxid kan pumpas ned och slutförvaras under havsbotten, och debatten har fått nytt liv.
EU har som mål att lagra 50 miljoner ton koldioxid per år, och det är inte småpotatis SGU säger sig kunna förvara i Sverige: ”Den möjliga lagringskapaciteten ligger mellan 700 miljoner ton sydost om Gotland och 500 miljoner ton i Skåne” säger Lena Yotis, projektledare vid SGU. Man har gjort provborrningar och funnit lämpliga sandstenslager för förvaringen, homogena och täckta av ett 100 meter tjockt lager skyddande berg som hindrar koldioxiden från att sippra upp till ytan. Det får inte heller finnas sprickbildningar som kan leda till läckage av den infångade gasen som, om den stannar där den är, så småningom förvandlas till ett mineral.
Om det sker ett stort läckage kan havsvattnet försuras och havsbottnen påverkas negativt. Noggranna undersökningar inför lagring, och kontinuerlig övervakning under lagring minimerar risken säger SGU – men självklart finns den alltid där.
CCS, som tekniken kallas, är hur som helst inte en enkel lösning på klimatkrisen. För det första är infångning, komprimering, transport och pumpning av koldioxid tämligen energikrävande, och det är ju just energiförbrukning (av fossila bränslen) som producerar koldioxiden. Dessutom kan giftiga kemikalier bildas vid infångningen, och även om förvaringen i sig är säker finns det risk för läckage eller olyckor vid transporten.
Det är en teknik som naturligtvis måste utvecklas och prövas, och forskningen måste få ta tid. Som en del av en planerad lösning på klimatkrisen har CCS en plats bland många andra åtgärder, men idag riskerar den bara att bli ytterligare en ogenomtänkt och riskabel kapitalistisk snabblösning för att generera profiter på ”grön omställning”.
