Under imperialismen skärps motsättningarna mellan kapital och arbete å ena sidan och kapital och natur å den andra sidan

TEORI, MILJÖ, KLIMAT Nedan följer – efter ett uppehåll under valrörelsen då Riktpunkt fokuserade på andra teman – del 5 av de tyska kommunisternas miljöprogram,  Teser om klimatförändringen och klasskampen där Kommunistische Organisation diskuterar den ”gröna omställningen” och orsakerna till ”grön kapitalism”. Skärpan i analysen gör de tyska kamraternas program till ett bra verktyg för att skapa en kommunistisk miljöpolitik och borde vara obligatorisk läsning för var och en som vill förstå varför vår värld vacklar på gränsen till en omfattande miljökatastrof!

Länkar till tidigare avsnitt som publicerats av Riktpunkt hittar du efter artikeln.

 

26. För över etthundra år sedan utvecklades kapitalismen historiskt från den fria konkurrensens kapitalism till kapitalismen i det imperialistiska stadiet. Den grundläggande motsättningen mellan kapital och natur består också under imperialismen, men den skärps emellertid, precis som motsättningen mellan kapital och arbete. Det är alltför ytligt och fungerar avledande att bara med en enkel fras förbinda miljöförstörelse och klimatförändringar med ”kapitalismen” eller att se orsaken i ”omoraliska” storföretags handlingar, istället för att på ett riktigt sätt återföra dem till kapitalismens väsen och dess inre logik, dvs. kapitalismens lagbundna utveckling, och därmed också förstå sambandet med det imperialistiska världssystemet.

27. Redan från kapitalismens början höll sig inte expansionstrycket inom nationalstatens gränser. Industrins utveckling i Europa gick hand i hand med plundringen av naturresurserna i kolonierna, och de europeiska stormakterna började tidigt att anpassa jordbruket i kolonierna till sina egna behov, vilket vid sidan av slavarbete bland annat innebar införandet av monokulturer och gradvis förstörelse av de existerande ekosystemen. Den fortskridande avskogningen av Amazonasområdet, som står för 15 % av världens fotosyntes på land, visar att detta förtryck fortsätter idag, även om det till största delen inte längre organiseras kolonialt. Kapitalets behov att lägga under sig människor och natur i hela världen ligger i den kapitalistiska produktionens själva DNA.

28. Genom kapitalets och produktionens koncentration och centralisering har kapitalismens utveckling skapat monopolföretag, i vilka produktionen sker i ojämförligt större skala, och som direkt eller indirekt kontrollerar de komplexa produktionsnätverken från utvinning av råmaterial till färdigställandet av slutprodukten. Produktivkrafternas utveckling leder till en tendens med sjunkande profit, konkurrensen skärps och överproduktions- och överackumulationskriser blir starkare. Med utvecklingen av nya tekniker och produkter som solceller eller elbilar höjs utvinningen av resurser som litium eller kobolt till en ny nivå. Kampen om resurser fördes redan på 1800-talet med militära medel, som exempelvis Salpeterkriget om nitratfyndigheterna 1879-1884 visar. Under imperialismens epok skärps konkurrensen exempelvis när det handlar om gas- och oljefyndigheter eller för tillfället när det gäller litium och sällsynta jordartsmetaller.

29. I det imperialistiska världssystemet står alla länder i inom-imperialistisk konkurrens med varandra. De dominerande nationerna, framförallt USA, har utvecklat en rad mekanismer, med vilka de försöker att behålla sitt försprång. De utnyttjar dollarns och eurons valutahegemoni, militära interventioner, andra länders beroende av kapitalimport för att utveckla industrin, statsskulder och sina egna tekniska framsteg för att förse sig med en så stor andel som möjligt av det globalt producerade mervärdet. Denna process är motsägelsefull, eftersom de själva är beroende av sin kapitalexport till varandra och till svagare länder. Nationalstaternas principiella konkurrens står emot deras samverkan i frågor som miljökrisen. En ideal totalkapitalist, alltså en mekanism med vilken kapitalet självt, i sitt eget klassintresse, ålägger sig inskränkningar trots staternas konkurrens med varandra, existerar inte och kan inte existera på ett globalt plan.

30. Länderna i den undre änden av det imperialistiska världssystemet befinner sig i starkt beroende på grund av den historiska efterblivenheten i utvecklingen av deras produktivkrafter. Detta tillstånd är funktionellt för de ledande imperialistiska länderna och upprätthålls av dem, eftersom det förenklar åtkomsten till talrika resurser (litium, guld, diamanter, olika metaller, jordbruksprodukter…),det externaliserar problem (t.ex. export av avfall) och motverkar sjunkande profit, eftersom arbetsintensiv produktion flyttas med hjälp av kapitalexporten. Med förevändning av att det krävs en global ”grön ekonomi” hindras länder att utnyttja egna förekomster av fossila energikällor och använda dem för att bygga ut infrastruktur och industri, medan de imperialistiska centra inte tvekar att själva fortsätta använda fossil energi. För just de länder som drabbas hårdast av den globala uppvärmningens effekter försvåras uppbyggnaden av skyddsstrukturer – t.ex. vad gäller livsmedelssäkerhet eller hälso- och sjukvård – i det imperialistiska världssystemet, medan den härskande klassen i starkare länder som Tyskland visar att de inte heller erbjuder något skydd vid katastrofer även om det ligger inom deras möjligheter.

31. Medan de imperialistiska staterna i USA, Japan och Västeuropa stödde industrialiseringen av ”De fyra tigrarna” (Sydkorea, Singapore, Taiwan, Hongkong) under 1900-talets andra hälft inom ramen för konfrontationen mellan öst- och västblocket, för att bygga ut dessa länder till antikommunistiska bålverk, så är den ökande styrkan hos Kina och alla BRICS-staterna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) en nagel i ögat på dem. Industrialiseringen av dessa länder, som efter förebilden från de ledande industristaterna också väsentligen bygger på användningen av fossil energi, kritiseras av företrädare för väst som ett ”icke hållbart” utvecklingskoncept. I ljuset av det faktum att å ena sidan västländerna är ansvariga för koldioxidutsläppen, och att å andra sidan den kapitalistiska konkurrensen mellan staterna och de nationella kapitalen inte tillåter att produktivkrafterna över hela världen utvecklas i folkens intresse, är denna kritik ett hyckleri. De västliga imperialistiska makternas intresse ligger i att bromsa och förhindra sina konkurrenters väg uppåt.

32. Under imperialismen är världens territoriella uppdelning avslutad, och den oundvikliga kampen om en nyuppdelning av avsättningsmarknader, resurser och transportvägar förs med alla medel, inklusive militära. I de imperialistiska krigen, som i Irak, Afghanistan, Jemen, Jugoslavien, Syrien, Mali, Libyen och Ukraina, leds arbetarklassen i massor till slaktbänken för de respektive intressena hos deras borgarklasser. Men dessa krig lämnar efter sig inte bara ett stråk av förintelse av människor, bostäder, jordbruksmark och produktionsställen, de förstör dessutom ekosystem, sprider giftiga ämnen i miljön (t.ex. med ammunition där uran används) och har en katastrofal koldioxidbalans. Tydliga blir imperialismens effekter också i militärapparaternas utsläpp, framför allt vad gäller USA:s militär, som orsakar större utsläpp än hela stater (exempelvis Sverige, Nya Zeeland eller Schweiz).

33. Sambandet mellan imperialism och naturens förstörelse får inte trivialiseras. På grund av kapitalets enorma koncentration existerar monopolföretag inom energisektorn (t.ex. kol- och oljekoncerner) med jättelika koldioxidutsläpp, och dessa koncerner står ofta i centrum för miljörörelsens kritik. Problemet består emellertid inte i kapitalets höga koncentrationsgrad i sig, och lösningen är inte en sorts primitiv anti-monopolism som riktar sig mot detta. Ett sådant synsätt ger å ena sidan upphov till den felaktiga föreställningen att små företag är ”bättre” än monopolkoncerner. Men framför allt leder den till tanken att ekonomin fungerar arbetsdelande, och att vissa branscher naturligt är mer miljöfarliga än andra. Detta leder dock inter till att kapitalisterna i dessa branscher har en större ”skuld” än kapitalisterna inom andra områden,  utan orsaken är att söka i hela systemets dynamik. En sådan anti-monopolism vill därför bara hindra vissa delar av den kapitalistiska ekonomin och överföra dem till ett för-monopolistiskt tillstånd, istället för att bryta med det kapitalistiska systemet.

34. Staters och företags ojämna utveckling under imperialismen, ändringar i de globala produktionsprocesserna och inte minst militära konflikter leder till att människor i hela världen måste lämna sin hembygd. Genom att klimatförändringarna ytterligare försämrar arbetarklassens och andra förtryckta folkliga skikts levnadsomständigheter, skärps flykt- och migrationsprocesser. Borgarklassen försöker att styra dessa med ekonomiska, politiska och militära instrument och använda arbetarnas migration för att hålla lönerna nere, splittra klassen och muta den inhemska arbetarklassen.

35. Den tyska imperialismen, precis som en rad andra nationalstater, försöker att gå stärkt ur en ”grön omställning” och driva en ”grön kapitalism” framåt. Denna angreppsriktning har dubbla fördelar: för det första har den en ideologiskt-politisk funktion, den syftar till att fånga upp kritik och integrera politiska rörelser istället för att möta dem i konfrontation. För det andra är den – och det är den ekonomiska kärnan i strategin – ett svar på djupt liggande ekonomiska problem och en kommande kris. I Tyskland består problemen bland annat av ekonomins starka beroende av bilindustrin, som samtidigt utsätts för tryck från uppåtgående koncerner i andra länder, särskilt Kina; av den pågående överproduktionen inom bilsektorn och försämrad efterfrågan på vanliga bilar med förbränningsmotor från grupper med köpkraft, av den tyska ekonomins beroende av råvaruimport, i synnerhet av fossila energiresurser och därmed av andra länder. Med detta i blickpunkten orienterade sig delar av det tyska kapitalet mot att skapa och lägga under sig enorma nya avsättningsmarknader (t.ex. för elbilar), byta ut fossila energiformer mot nya energikällor och elektrifiera ytterligare delar av ekonomin (t.ex. genom införande av värmepumpar). Denna strategi som marknadsförs som ekologisk modernisering är varken inriktad på eller har möjlighet att bekämpa klimatförändringens orsaker och effekter på ett effektivt sätt. Den fördunklar problemen och erbjuder en skenlösning.

Tidigare avsnitt:

Del 1 Samhälle och natur bildar en motsägelsefull enhet

Del 2 Miljöförstöring och klimatförändring

Del 3 Klimatförändring som klassfråga

Del 4 Kapitalismens lagar undergräver grundvalarna för det mänskliga samhället

 

Översättning: Marina Weilguni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.