Allt är inte konst som glimmar

DEBATT I sin artikel om AI som borgerlighetens nya kärnvapen mot klassmedvetenheten skriver Tudor Häggberg (T.H.)  att arbetarklassens konst är konst som medel för klasskampen. Och idag berövar AI proletariatet möjligheten att uttrycka sig genom konst och forma världen genom sin egen blick.

Vad T.H. egentligen talar om är att AI-genererade bilder används som illustrationer vid framställningen av affischer, flygblad, banderoller (och även ibland artiklar i Riktpunkt). Det är bilder som efterliknar konst utan att vara det, skriver han, och vi låter dem ersätta alster av kamrater som tecknar, målar, skriver, skulpterar: vår rörelses livsnerv. De här kamraterna gör klasskampen synlig – vilket alltså AI-genererade bilder inte kan.

I kommentarerna till artikeln och i det mera utförliga svaret från Josef Brant  hänvisas till att teknik i sig aldrig kan vara bra eller dålig – det är den klass som använder den, och till vad den används, som är avgörande.  Tekniska förändringar blir vapen i händerna på den klass som vet hur den ska använda dem, och därför måste vi bemästra och forma AI efter våra behov. 

På detta svarar T.H. att teknik  som utger sig för att producera konst helt enkelt inte kan vara neutral – AI kan bara simulera konst  eftersom den saknar subjekt, dialektik och inre sanning.

Vad är konst?

För att komma vidare i diskussionen är det följaktligen av nöden att först definiera konst, men om vi vill vända oss till Marx och Engels för hjälp med definitionen är det inte så enkelt. De talar ofta om bildkonst lite i förbifarten, vid sidan av litterär konst, som för dem båda var en stor källa till inspiration och glädje. Men en del kan vi urskilja:

Både Marx och Engels förklarade det mänskliga estetiska medvetandets uppkomst som ett resultat av samhällets (och människans) långa utveckling. I Ekonomisk-filosofiska manuskript skriver Marx exempelvis om arbetets roll i utvecklingen av människans förmåga att uppleva och reproducera skönhet, och att skapa föremål i enlighet med skönhetens lagar.

Engels skriver i Arbetets andel i apans människoblivande om handens utveckling genom arbetet och dess förmåga att därmed till sist frambringa konst. I Naturens dialektik utvecklar han detta till att handens utveckling är länkad till hela människokroppens utveckling, och därmed till vår hjärna.

Både förmågan att frambringa konst och att uppleva konst är alltså unikt mänsklig, ett sorts sinne som inga andra djur har utvecklat. Och det är när ett av människan skapat verk berör detta upplevelsecentrum, som vi upplever att något är konst. I Kritiken av den politiska ekonomin menar Marx också att konsten särskiljer sig från andra samhälleliga funktioner genom sitt relativa oberoende från den ekonomiska basen, som den givetvis i sista hand framgår ur, men också genom hela sin historia återverkar på. Konst har skapats under hela mänsklighetens historia, men den konst som exempelvis hör till antikens samhällen eller till feodalismen fortsätter ofta att beröra oss i dagens samhälle – den fortsätter att träffa det unikt mänskliga konstupplevelsesinnet.

Att uppleva konst innebär därmed både att förstå de specifika sociala förhållanden under vilka den en gång producerades och att se de egenskaper som ger den ett bestående värde. Men Marx är tydlig med att det faktum att vi kan uppleva estetiken i ett svunnet samhälles konstnärliga uttryck inte betyder att vi kan återskapa det. Konst är nämligen inte neutral när den skapas. Hur relativt fri den än står i förhållande till samhällets ekonomiska bas, så är den ändå alltid också uttryck för de samhälleliga motsättningar som råder under den epok där den skapas, och den är aldrig neutral i förhållande till de klasser som samhället uppvisar eller de frågor som samhället brottas med på andra plan.

Bra och dålig konst?

Sedan lämnar Marx och Engels oss åt vårt begrundande av konstens principiella natur. Vad är exempelvis bra konst – och finns det egentligen dålig konst? Är dålig konst icke-konst? Kanske man kan säga såhär: ju starkare vi upplever ett konstverks estetik och ju fler som upplever konstverket som just konst, desto mer är vi berättigade att faktiskt kalla det för konst.  Eller snarare: så vore det i ett framtida kommunistiskt samhälle, för som det ser ut under kapitalismen är det få människor som har haft förmånen att utveckla och använda sitt estetiska sinne.

Och det här betyder förstås att det skapas mängder av verk som ingen någonsin kommer att uppfatta som konst, och mängder av verk som vi kanske uppfattar/en dag kommer att uppfatta som något åt det konst-aktiga hållet, men som inte på djupet kan engagera vårt unikt mänskliga estetiska upplevelsesinne ens under de bästa förhållanden i ett nytt samhälle.

Det som inte är konst

I debatten om AI-bilderna är det alltså värt tänka på alla dessa bilder och skulpturer och texter som helt enkelt inte är konst på något som helst plan. Dels är det naturligtvis försök till konstnärligt skapande som helt enkelt misslyckades – och dels är det en flod av bilder och andra alster som aldrig var avsedda som konst. Det är bara ”varor”, om man så vill.

Även på Marx tid fanns nämligen reklamteckningar i tidningarna, det utgavs modejournaler och trycktes massupplagor av sockersöta helgon- och jesusbilder, och det producerades texter som inte hade en tillstymmelse till annat värde än förströelse och verklighetsflykt. Om sådana bilder produceras med ett ritstift och om sådana texter skrivs med gåspenna så blir de ju ändå inte till konst, och det blir de inte heller om de skapas med hjälp av AI.

Men är det överhuvudtaget är möjligt att skapa konst med AI? Att det är teoretiskt möjligt tycker jag är självklart. AI är ju inte ett annorlunda fenomen i sig än gåspennan, äggtemperafärgen eller den första skrivmaskinen. Det är en teknik med vilken man kan skriva eller skapa bilder. Bakom uppfinnandet av tekniken ligger mänsklig kunskap och fysisk förmåga som härletts från människans utveckling genom hundratusentals år. Sedan kan det vara så, att AI-tekniken ännu inte kan skapa konst. Den är kanhända inte tillräckligt utvecklad för det ännu, vad vet jag? Det kan ju ha varit svårt att få till äggtemperafärgen till att börja med också, eller att skriva en roman på en skrivmaskin som inte ville återge bokstäverna på det sätt författaren behövde, eftersom tekniken fallerade. Men en dag kommer man att kunna skapa konst med AI, och den konsten kommer att vara reaktionär eller revolutionär beroende på vem som tar verktyget i sin tjänst.

Den proletära konsten

Att man idag me dolika verktyg skapar illustrationer eller bilder som liknar konst utan att vara det är dessutom varken farligt eller dåligt. T.H. talar i sina artiklar mycket om arbetarklassens kreativa förmåga och kommunisternas konst, som riskerar att urholkas av AI-bilderna. Den här konsten och kreativiteten exemplifieras med flygblad och banderoller som framställs för hand av engagerade proletära konstnärer, och här skjuter han milsvitt över målet. Jag som är en hel del äldre än T.H. minns flygbladsförlagor gjorda med gnuggbokstäver under tidspress, och tvånget att kalkera av och åstadkomma något som i vart fall kunde passera som en gerillasoldat på en framsida av en folder om Vietnamkriget.  Knappast konst, eller hur?

Proletär konst, liksom all annan konst, skapas med insats av en människas hela förmåga och kreativa vilja när klassmedvetenhet och skaparkraft hos en specifik människa eller ett specifikt kollektiv sammanfaller med klassens övergripande behov och nödvändigheten av att ta ställning. Det är en långsam process av arbete och mognande – inte något som man på beställning kan ta fram och göra flygblad av. Jodå, det kan sammanfalla, och då tackar man för förmånen att få ett sådant flygblad, men det konstnärliga uttrycket är inte avgörande för flygbladet som främst ska bära information i text och bild.

Realismen 2.0

När det sedan gäller det kommunistiska samhällets (eller möjligen den kommunistiska kampens) konst har återigen Marx något att säga: den ska vara realistisk. Men vad menar han med det?

Realismen som Marx talar om är (om man överför hans resonemang på konst från det han skriver om litteratur) alltså inte förmågan att på ett fotografiskt exakt sätt manuellt och med möda avbilda en del av verkligheten. Det skapade verket ska gå bortom detta: det ska ta fram det typiska och det specifika i det som avbildas. Som jag uppfattar Marx handlar det inte om att avbilda någon sorts grundform eller platonsk idé bakom det enskilda, utan att både göra detta och att avbilda objektets specifika egenskaper och relationer till den övriga världen. Därmed lämnar man alltså direkt de glada arbetarna med traktorn på kolchosen, det som vi förenklat brukar kalla ”socialrealism”.

Den abstrakta modernismen under de tidiga åren efter den ryska revolutionen tror jag är en typisk form av denna sorts ”realism 2.0”. Den konstformen användes flitigt i kampen, men lika flitigt användes också bilder som tog vara på dess formspråk och färger utan att de egentligen kunde kallas konst. Det är inte fel. Det är inte heller fel med generiska glada arbetare på en kolchos, ritade av den lokala kampkommittén: dessa bilder bär ett budskap som deras skapare lagt ned i dem och som känns igen av klassen – men det är inte konst.

Här kan det förresten vara roligt att notera att Lenin hade vissa svårigheter med modernismen, och att han tyckte bättre om ”gamla tiders konst”. Han ansåg dock att konsten måste förstås i djupet av arbetarklassens massa, och att det för detta krävdes bildning och utbildning, men i övrigt var han inte särskilt dogmatisk… (om man får tro Clara Zetkins Minnen av Lenin).

Det säger sig självt att proletär konst, hur den än ser ut, måste utvecklas i en komplicerad estetisk, kognitiv och kreativ process – och vi ska inte förminska arbetarklassens konst genom att påstå att den på kommando kan produceras och tas i bruk i kampen. När det är skarpt läge kommer givetvis fler konstnärer att känna det kreativa behovet, fler arbetare kommer att låta sin konstnärliga förmåga utvecklas och vi kommer att få fler dynamiska konstverk att använda i kampen.

Men samtidigt tycker jag att bilder utan konstnärliga ambitioner, som exempelvis AI-genererade bilder, har sin plats i kampen. 

Marina Weilguni

Jag har avstått från noter i artikeln, men kan rekommendera läsning av Marx-Engels: Om konst och litteratur, https://marxistarkiv.se/klassiker/marx/konst_och_litteratur.pdf

Den som vill gå djupare och läsa de stycken som citeras där i sin kontext hittar nästan allt på https://www.marxists.org/svenska/ 

Skriv ut