DEBATT Josef Brant menar i sitt svar att AI – rätt använt – kan vara ett vapen i revolutionens tjänst. Det är ett bekant argument: tekniken är neutral, det är maktförhållandena som avgör. Men det han försvarar är inte bara teknik. Det han försvarar är AI-materialet – det vill säga användningen av generativ AI för att skapa bilder, texter och musik som ersätter människans skapande. Det är något kvalitativt annat än industriell automatisering. Och det måste bekämpas.
AI-materialet är inte neutral teknik – det är anti-kulturellt
Det är sant att mycket teknik är neutral. Den industriella automatiseringen som marxister genom historien analyserat – från ångmaskinen till robotarmen – ersätter mänsklig arbetskraft i syfte att öka produktiviteten. Det är en teknik som kan beskrivas som yttre i förhållande till produktens bruksvärde. Vem som monterar en skruv spelar mindre roll, så länge skruven sitter rätt.
För att förtydliga: när den automatiska telefonväxeln ersatte telefonisten, så försvann inget ur samtalet. Den mänskliga faktorn var där instrumentell, inte konstituerande. Men AI-materialet, som ska ersätta konstnärligt skapande, är något kvalitativt annat. Här är den mänskliga faktorn begreppsligt nödvändig – inte bara i produktionen, utan också i hur verket över huvud taget får mening. En dikt är inte bara en text. Den är ett medvetande som talar. En bild är inte bara färg. Den är erfarenhet, vilja, lidande och tanke.
När AI-materialet efterliknar denna form utan att vara den, så producerar det inte kultur – det producerar anti-kultur: det vill säga innehåll som bryter ned konstens funktion, utan att erbjuda något i dess ställe. Det är en vara som simulerar konst, men saknar subjekt, dialektik och inre sanning.
AI-materialet är den kapitalistiska varans slutform
Kapitalismen har alltid önskat att konsten ska vara ofarlig. Den vill inte ha uppror. Den vill ha stämning. Den vill inte ha konflikt. Den vill ha reklamvärde. I AI-materialet har den hittat sin drömprodukt: billig, innehållslös, likriktad, utbytbar och utan ursprung.
Med AI-materialet kan konsten produceras utan konstnärer – vilket innebär att inga subjekt längre kan uttrycka något om världen. Allt reduceras till yta. Alla uttryck blir formmässiga variationer på det som redan sålt bra. När revolutionärer använder detta material, så förstärker de just det förhållande de säger sig kämpa emot: kapitalets förmåga att skapa sken utan innehåll, rörelse utan förändring, kommunikation utan kommunister.
AI-materialet är kreativitetens död
AI-materialet tränar oss i passivitet. Det dödar inte bara kreativiteten – det ersätter känslan av skapande med en illusion av skapande. Det är som ett rus, en drog: det lurar hjärnan att tro att den gjort något, när den i själva verket bara konsumerat en produkt skapad för att simulera kreativitet.
Det är ett självbedrägeri som införlivas i oss genom den kapitalistiska kulturhegemonin, där skapande reduceras till utbytbara varor, där allt vi ser omkring oss är slutprodukter, och där bruksvärdet – det mänskliga, det levda – trängs undan av varans glans.
Den som börjar använda AI-material i sin agitation märker snabbt hur det verkliga arbetet – det som kräver tanke, kamp, själ – försvinner. Men det betyder inte att arbetsinsatsen minskar. Tvärtom. Man måste lära sig prompta. Finjustera stil. Justera ljus. Finna rätt modell. Man arbetar – men utan att skapa. Det är alienerat arbete i sin renaste form.
Proletär kultur kräver inte bara nya verktyg – den kräver levande människor
Brant menar att AI-bilder får mening i kontext – att det är användaren som avgör. Men en bild som aldrig tänkts, aldrig prövats, aldrig genomlevts, kan inte bära mening. Den kan illustrera. Den kan fylla ett tomrum. Men den kan inte skapa medvetande. Den är en död produkt i en död form.
Vi som står för ett revolutionärt projekt måste vara tydliga: vi är subjekt. Vi skapar. Vi tänker. Vi prövar. Vi riskerar. Och vi försvarar konsten som just detta: en mänsklig, motsägelsefull, skapande kraft.
Att använda AI-material är att förråda allt det levande i vår rörelse – inte bara som ett massivt svek mot våra systrar och bröder i kampen, utan som en självförminskning som urholkar vår egen förmåga att förstå, känna och förändra världen.
Det gör oss till distributörer av döda symboler – bilder vi inte skapat, ord vi inte menar, känslor vi inte burit, kamper vi aldrig fört. Det är en imitation av uppror, som lämnar inget annat efter sig än varans tomma yta – utan konflikt, utan historia, utan mening. Och när vi förlorar förmågan att skapa, så förlorar vi även förmågan att föra revolution. För revolutionen är ytterst en kreativ och tolkande process! Vi revolutionärer skapar förutsättningar, och tänker kritiskt om vår samvaro!
Oktoberrevolutionen var historiens främsta konstverk! Vi ska inte besudla vår historia och framtida rörelse genom att frånsäga oss alla revolutionens karaktärsdrag!
Därför måste vi säga:
- Nej till AI-material som ersättning för mänskligt skapande.
- Nej till anti-kulturell teknik som simulerar konst.
- Ja till konst som kamp, som tanke, som närvaro.
- Ja till arbete, ja till konflikt, ja till det revolutionära subjektet.
Ja till proletär kultur som uttryck för en levande klass, inte en algoritmisk genväg.
Att vara människa är att skapa konst. Att vara revolutionär är att älska konst!
Tudor Häggberg
