TEORI & HISTORIA Det grekiska kommunistpartiet KKE:s avdelning för internationella relationer har nyligen publicerat en viktig text om hur partiet just nu stärker sina positioner exempelvis i fackföreningarna och studentorganisationer, och vad detta i praktiken betyder för möjligheten att arbetarklassen och folket ska kunna ta över makten. Artikeln är svaret på de frågor andra länders kommunister ställt till KKE och förtjänar att läsas i sin helhet. Här följer dock en sammanfattning för Riktpunkts läsare.
De historiska rötterna
Texten börjar med att etablera en historisk baslinje, kan man säga, och citerar Kommunistiska Internationalens andra kongress, där förberedelserna för proletariatets diktatur – arbetarklassens maktövertagande – underströks. Förberedelserna måste påbörjas omedelbart, beslöt man då: I varje organisation, fackförening eller sammanslutning utan undantag, med början i de proletära och efteråt i de som organiserar resten av det utsugna folket måste kärngrupper av kommunister skapas. Dessa grupper skulle bedriva propaganda och kampanjer, organisera, anpassa sig till olika delar av det samhälleliga livet och till arbetarklassens olika delar och utbilda sig själva i olika sorters politiskt arbete. Även Lenin citeras, där han säger att fackföreningarna och deras ömsesidiga interaktion med partiet är en grundförutsättning för arbetarklassens kamp
Därefter lyfter KKE att detta är än mer relevant idag, då de materiella förutsättningarna för en övergång till socialt ägande av de centraliserade produktionsmedlen är mer än mogna. Kontrasten mellan den vetenskap som finns idag och teknikens potential att tillgodose samhälleliga behov, och deras oförmåga att göra det, är utan motstycke.
Så hur går man vidare? KKE går igenom Lenins riktlinjer, där han betonar att kommunister måste verka där massorna finns — även i organisationer med reaktionär ledning — för att kunna utöva inflytande och främja revolutionärt medvetande. För att arbetarklassen konsekvent och effektivt ska kunna kämpa för sina ekonomiska krav och för att kunna förverkliga sina yttersta mål måste den föra en omfattande ideologisk-politisk kamp, som endast kommunistpartiet kan organisera, vägleda och leda. Detta uppnås genom partiets självständiga verksamhet såväl som genom dess medlemmars insatser både inom fackföreningsrörelsen och inom arbetarnas och folkets rörelse som helhet.
Erfarenheter från Grekland
Hur de grekiska kommunisterna agerar är lärorikt, och här beskriver man i ganska stor detalj hur arbetet bedrivits och de resultat man upp nått.
Fackföreningar, studentorganisationer och andra massorganisationer i Grekland är inte uppdelade enligt politiska linjer, och medlemmarna kan därför sympatisera med kommunisterna eller med andra politiska partiet. Ledarskapet väljs efter listor som skapas av de aktiva medlemmarna, men trots att de står för ideologiska strömningar associeras de inte främst med politiska partier.
Medlemmar i KKE och KNE (kommunisternas ungdomsorganisation) bildar därför också sådana listor tillsammans med bredare krafter som inte håller med kommunisterna i allt, men som delar en viss enighet kring kampens innehåll och inriktning mot regeringarna och arbetsgivarna i en antikapitalistisk och antimonopolistisk riktning. Samtidigt pågår en hård ideologisk och politisk kamp bland arbetarna, studenterna och de folkliga skikten om ledningen av fackföreningar och massorganisationer, vad gäller handlingsramen och de krav som ska ställas. Framför allt är förstås kommunisternas mål att bidra till den politiska mognaden hos arbetarklassen och folkets breda lager, samt mobilisera dem mot kapitalistklassen och dess makt, i syfte att störta det kapitalistiska utsugarsystemet och bygga socialismen.
Det arbetet har betytt att kommunisterna i KKE och medlemmarna i fackföreningsfronten PAME på senare tid har lett stora strejker, där ett exempel är hamnarbetarna i Pireus (anställda av det kinesiska monopolet COSCO). Kampen har lett till anmärkningsvärda framgångar i kollektivavtal, bland annat inom bygg-, metall-, livsmedels- och dryckesindustrin samt i kemisk industri och finanssektorn. Detr är viktigt att ta fram att man också har stött strejker där kommunisterna var i minoritet, eller där det saknades organiserade kommunister överhuvudtaget.
KKE:s och PAME:s inflytande på kampens innehåll och inriktning, organiseringen av solidaritet på nationell nivå och de positiva resultaten av dessa strider har stärkt arbetarnas förtroende för kommunisterna och bidragit till att undanröja fördomar bland konservativa arbetare.
KKE skriver: ” Arbetare och folkliga krafter bör till exempel inse att löneökningar eller ett konsekvent försvar av rätten till social trygghet, hälsa och utbildning innebär en konfrontation med kapitalet, monopolen, de imperialistiska unionerna samt de partier och regeringar som tjänar dem – öppet eller förtäckt. Det säger sig självt att det är en sak när de klasskrafter som stöds av kommunisterna har majoritet i fackföreningsledningen, och en annan när socialdemokratiska och högerkrafter har majoritet, och strävar efter ’fred på arbetsplatsen’, ’konsensus’ och ’social dialog’.
Det är självklart att kommunisternas ingripande i arbetarnas och folkets rörelse inte är begränsat till att beskriva problem eller föra fram vissa krav och förslag för att lösa de problem som arbetarna står inför. Det måste snarare avslöja exploateringsmekanismen för arbetarna och motsätta sig de borgerliga krafternas och arbetsgivarnas agerande, den sociala dialogen, ’klassamarbetet’, samtidigt som arbetarklassen skolas i den oförsonliga kampen mot kapitalet och utformar sina krav i detta syfte. Vidare måste man inta en tydlig ställning mot borgerligt styre i alla dess former, oavsett om det är liberalt eller socialdemokratiskt, och motsätta sig hela den borgerliga strategin för att öka kapitalets lönsamhet. Detta inkluderar motstånd mot deltagande i de imperialistiska organisationerna NATO och EU, inblandning i imperialistiska krig, statligt våld och repression osv.”
KKE:s arbete för att förändra styrkeförhållandena
På sina kongresser har KKE tagit på sig den grundläggande uppgiften att omgruppera arbetarrörelsen, förbereda den och utveckla dess förmåga att agera – i allians med bredare folkliga skikt – mot kapitalets och den kapitalistiska makten, skriver de grekiska kommunisterna. Man lyfter betydelsen av fackföreningsfronten PAME för att förhindra den fackliga rörelsens tillbakagång efter kontrarevolutionen 1989–91. PAME samlar idag arbetarorganisationer, branschfederationer, arbetarcentra, kampkommittéer och fackliga aktivister som kämpar samordnat, lägger hinder i vägen för de folkfientliga politikerna och utgör en stark barriär mot kapitalets frontalangrepp och mot upplösningen av arbetarnas och folkets rörelse.
KKE har därmed kunnat upprätthålla kollektiv kamp och organisering, och lyckats omgruppera fackföreningar och massorganisationer. En ny generation av aktivister har lärt sig att kämpa mot kapitalet, staten och deras imperialistiska allierade.
Idag är KKE bättre rustat genom sina kollektiva aktioner och studerar hur styrkeförhållandena utvecklas inom arbetarrörelsen och den bredare folkrörelsen. Partiet ingriper för att förbättra dessa styrkeförhållanden till förmån för arbetarklassens krafter och har uppnått goda resultat. Man lyfter fram flera fackföreningar där KKE placerat sig på första eller andra plats centralt, och ännu flera lokalorganisationer där kommunisterna är ledande. Detsamma gäller också KNE:s arbete bland ungdomar och studerande.
Vikten av KKE:s arbete inom fackföreningarna visades nyligen genom den allmänna strejk som utlystes av inte mindre än 22 branschfederationer och 37 arbetarcentra den 28 februari 2025. Den stora majoriteten av arbetarna och folket uttryckte sin indignation och vrede över tågkatastrofen i Tempi 2023, då två tåg kolliderade på samma spår till följd av EU:s strategi för att liberalisera järnvägen och öka kapitalets vinster, vilket ledde till att 57 människor dog, främst ungdomar.
Denna folkliga reaktion tog sig ett stridbart uttryck genom strejken och de strejkdemonstrationer som organiserades över hela Grekland, genom kommunisternas agerande. Därigenom omintetgjordes försöket från två fackliga centralorganisationer att förhindra varje form av strejk.
Det är också viktigt att uppmärksamma KKE:s och arbetarnas kamp mot mördarstaten Israel och massakern i Palestina, skriver man, samt kampen mot det imperialistiska kriget i Ukraina, där folk dödas för monopolens intressen, kontrollen över marknader och naturresurser.
Vi citerar direkt ur KKE:s text: ”KKE:s erfarenhet bekräftar att varje steg mot att förbättra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen och folkets rörelse, varje plats som vinns i fackföreningars och andra massorganisationers verkställande organ, varje majoritet som uppnås, är ett steg mot facklig organisering och militans bland bredare arbetarklass- och folkkrafter. Detta gör det möjligt för oss att odla civil olydnad mot folkfientliga åtgärder och repressiva lagar på ett effektivare sätt och försvårar starkt regeringens och arbetsgivarnas strävan efter ‘social konsensus’ vid större arbetarfientliga reformer (t.ex. lagen om avskaffande av 8-timmarsdagen och införande av 10–13-timmars arbetsdagar under vissa villkor, lagen om 6- och 7-dagars arbetsvecka, lagarna om statlig kontroll av löner osv.).
Under de senaste fyra åren har, på initiativ av PAME, tre landsomfattande allmänna strejker organiserats […] och man har fortsatt att organisera olydnad och konflikt med den dominerande politiken […]. Detta arbete har haft ett betydande inflytande på bredare delar av vårt folk, långt utöver KKE:s räckvidd om man ser på valresultaten. […] Detta skapar nya möjligheter för partibygge och möjliggör utvecklingen av starka partiorganisationer på arbetsplatser av avgörande betydelse och i arbetarklass- och folkkvarter.”
Vidare betonar artikeln hur viktig en ökning av den fackliga organisationsgraden är. En låg organisationsgrad främjar resignation, medan aktivt deltagande skapar förutsättningar som samlar militanta erfarenheter och självförtroende.
Förberedelse av den subjektiva faktorn
Till slut kommer vi till den punkt som kanske är den viktigaste, och den som kan bidra till att kommunister behåller kampviljan och modet också när det känns som om revolutionen inte precis står på dagordningen, exempelvis i Sverige. KKE:s program betonar att partiets verksamhet under icke-revolutionära förhållanden på ett avgörande sätt bidrar till förberedelsen av den subjektiva faktorn — partiet, arbetarklassen och dess allianser — för att skapa de revolutionära förhållandena och förverkligandet av partiets strategiska uppgifter.
Här är slutsatsen och textens kärnpunkt, när man skriver att KKE har en klar uppfattning om att de subjektiva förutsättningarna för att arbetarklassen och dess allierade ska kunna segra under en kris i den borgerliga makten formas i förväg.
Den historiska erfarenheten har visat att framväxten av revolutionära förhållanden i sig inte är tillräcklig för att arbetarklassen ska ta makten och kunna bygga ett annat samhälle. Utvecklingen av förutsättningar för att dra massorna i en revolutionär riktning kommer att avgöras av kommunistpartiets verksamhet långt innan detta sker, under icke-revolutionära förhållanden. En grundläggande förutsättning är att organisera arbetarklassen och de folkliga krafterna i en kampfront mot kapitalet, monopolen, regeringarna och deras imperialistiska allianser.
Vi citerar igen: ”Alla ansträngningar för att förbättra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen och folkrörelsen, samt för att öka organiseringen bland arbetande och folkliga skikt, är underordnade denna avgörande uppgift [arbetarnas revolution]. Det är tydligt att ett högre ideologiskt, politiskt och organisatoriskt arbete behövs inom partiet, liksom en kontinuerlig bearbetning av den ideologiska och politiska kampen inom rörelsens led mot borgerliga politiska krafter, arbetsgivare, statens och kapitalets övergripande strategi, samt mot opportunism. När det ideologiska och politiska arbetet intensifieras och kommunisterna kan specialisera sig inom rörelsen i varje område och sektor, kan facklig organisering, samling och upplysning av arbetarna främjas. Detta kommer också att öka KKE:s politiska inflytande inom arbetarklassen, vilket är en avgörande faktor för att radikalisera medvetandet. Det kommer att uppmuntra klasspolitisk handling bland arbetarna och väcka frågan om radikala omstörtningar på maktnivå.”
