DEBATT, UTRIKES Professor Avishai Ehrlich, sociolog och medlem i israeliska fronten Hadash där även kommunisterna ingår har publicerat en artikel som återfinns på engelska på In Defence of Communism. Det är en intressant text, som lyfter flera betydelsefulla frågor, men lämnar andra och viktigare frågor vid vägkanten. Och just därför bör den läsas och vara en påminnelse ombehovet av att följa en analys till vägs ände och inte nöja sig med den lättsmälta tolkning som inte i grunden upprör den borgerliga staten och dess ideologiproduktion.
Så vad handlar det om? Ehrlich menar helt riktigt att Gaza just nu har gått från att vara en primär till en sekundär krigsskådeplats, eftersom fokus har skiftat till konflikten med Iran. ”Kriget i Iran har flyttat globala och inrikespolitiska prioriteringar, men förstörelsen av Gaza, det folkmord som utspelar sig där, och den blödande palestinska frågan förblir mörkrets hjärta”, skriver han. Det israeliska folket har också flyttat sin medvetenhet och sitt fokus till det nya kriget, som därmed kan fungera som en avledningsmanöver. Netanyahus regering staplar kris på kris för att köpa tid.
Den 13 juni förklarade extremhögerregeringen i Israel ett ”särskilt undantagstillstånd”, där militären tillfälligt har makten. Sedan dess är Israel alltså inte längre en demokrati utan ett militärstyre där samlingar och protester är förbjudna, menar Ehrlich, och tror visserligen att det inte kommer att stoppa protesterna – man kommer att hitta fler sätt att protestera tills kriget är över. Det kan man hoppas stämmer, men förståelsen av Israel som en tidigare ”demokrati” lämnar ju onekligen hel svans av frågetecken efter sig – varav ett är behandlingen av palestinier i den israeliska staten, exempelvis som utsugna gästarbetare, och ett annat är hur demokratisk en borgerlig demokrati egentligen kan vara överhuvudtaget. En kommunist borde också ställa sig frågan om inte demokratin helt enkelt upphör att finnas om det krävs andra metoder för att främja imperialismens profiter.
Artikeln är ändå på många sätt en bra analys, också när Ehrlich talar om de sätt på vilka Israel blivit en del av USA:s ”maktprojektion” som han kallar det, och hur USA använder sig av sina allierade för att nå sina mål. Han definierar också USA:s kortsiktiga mål i området: att eliminera Irans kärnprogram, eliminera missil- och UAV-systemet och åstadkomma ett regimskifte i Iran. Vad Ehrlich naturligtvis inte diskuterar är varför USA och Israel har dessa målsättningar, vad de vill uppnå på lång sikt. Om han gjorde det skulle han vara tvungen att diskutera imperialismen och vad meningen är med de imperialistiska krigen…. och ja, när man väl har öppnat den lådan kan man inte längre säga att det övergripande kravet måste vara att helt enkelt skapa en rättvis fred: israeler–palestinier–araber–kurder–iranier i ett demokratiskt, jämlikt och kärnvapenfritt Mellanöstern. Det är en vänlig och snäll vision, men den tar inte höjd för den imperialistiska omfördelning som pågår idag och som hotar att övergå till generaliserat krig, den tar inte höjd för nödvändigheten av en samhällsförändring, för socialismen. Den nöjer sig med en borgerlig dröm.
Ehrlich skriver också att en rättvis lösning på den palestinska frågan är avgörande för att skapa ett lugn i Mellanöstern. Men en lösning för all framtid finns faktiskt inte på imperialismens karta: ja, det är möjligt att skapa en paus, en möjlighet för det palestinska folket att överleva, samla sig, stå kvar för att kämpa för socialismen en annan dag och börja gå på den väg som till sist eliminerar nödvändigheten av imperialistiska krig, både de mindre och det allomfattande.
Med den här begränsade analysen låter det också ihåligt att Israels icke-sionistiska vänster (dit Ehrlich hör) har som ståndpunkt i kärnvapenfrågan att de är emot utveckling och användning av atomvapen och mot kärnvapenspridning. Naturligt nog kräver de kärnvapennedrustning för alla länder i Mellanöstern och förkastar det ”undantagstillstånd” Israel kräver för sig själv. De vill ha en fredlig lösning och är emot jakten på kärnvapenmonopol eller ömsesidig förstörelse.
Det är en god tanke, och det är ett självfallet krav att ställa på vägen fram. Men här känns det återigen som att det saknas en viktig pusselbit: att åstadkomma begränsningar och nedrustning på ett ställe kan vara möjligt (även om det känns ganska avlägset just nu när man betänker att han skriver om Israel), men det kan ju inte vara allt – om inte kapitalismen och dess ständiga jakt efter ekonomisk vinning och dominans avskaffas kommer inte heller kärnvapnen att försvinna från världen för gott.
Marina Weilguni
