KRÖNIKA Jag går alltid iväg med samma förväntan och ångest och sätter upp mina fiskespön vid stranden som ligger nära mitt sommarhus, ett sammarhus som egentligen är mitt ordinarie 6 månader om året.
Jag sitter i bilen och filosoferar och väntar på att de små klockorna på fiskespöna ska ringa, ett tecken på att en fisk smakar på betet. När de ringer upprepade gånger kan en fisk ha fångats!
Det brukar inte ringa ofta eftersom de väldigt små fiskarna, ungefär stora som ett lillfinger och inte ens det, äter betet utan att klockan ringer, de suger upp betet och tar det i smyg ! Så det finns inget bete och inga större fiskar kan fångas! Vad ska de annars äta? Kroken?
Så medan timmarna går timmarna förvandlas förväntan till ångest och snart ilska mot fiskarna, spöna, de förbipasserande, de herrelösa hundarna och katterna, och först och främst mot mig själv som sitter och blir fördummad i timmar utan glädje eller resultat!
Säger du att fiskbutikerna kommer att stänga på grund av mig? Puh! När man fångar en fisk, bara en, var tionde gång man är full av förväntan, ångest, ilska och självpiskning, så utgör man ingen fara! Så var det häromdan efter SKP:s 39:ende kongress. När det började skymma, ringde klockorna några gånger om och om igen, och jag tänkte att nu är det dags. Jag sprang för att veva in linan och så ser jag att något är fel! Spöt hoppar med kraft och istället för en enorm guldsparid märkte jag att en mås hade fastnat i linan och den hoppade och flaxade som en rackare för att undkomma.
Jag drog ut honom, förbipasserande samlades, de skrattade, de tog bilder, vem vet, i Belgien, i Bulgarien blev jag viral, förmodligen för dumhet. Måsen lyckades fly efter att ha skitit på allt runtomkring sig. Ja, enligt grekisk sedvänja får man tur om man får fågelskit på sig, så jag spelade på lotto – men icke.
Jag stannade kvar tills det blev mörkt. Klockan ringde igen, det var inte en mås, det var en riktig fisk! Det beror på måsens skitande, tänkte jag. Om 10 minuter ringde det igen! En bamse den här gången! Det är min dag. Hämnden är på väg.
Jag tog kniven och rensade glatt fiskarna, tvättade dem och lade dem i en påse som jag knöt ihop med en knut. Jag gick glatt tillbaka till bilen och väntade på att nästa klocka skulle ringa. Det kom aldrig, så jag tänkte att det räcker för idag. Jag gick och samlade ihop spöna, betet, osv i fiskeväskan. Något saknas, förbannat också, något saknas! Fiskpåsen för fan, tänkte jag! Jag tittade mig omkring och i ögonvrån såg jag den svarta katten med påsen i munnen springa iväg. Han försvann in i buskarna och gräset. Jag gick till baren i närheten och beställde en dubbel Tullamore whiskey stående!
”Vill du ta den med dig?” frågade servitören mig.
”Jag dricker den här,” sa jag till honom.
”Sätt dig ner,” säger han, ”jag tar med lite nötter.”
”Ge hit den,” säger jag till honom.
Jag drack upp allt i en klunk och gick hem för att gråta, tills imorgon, då jag ska tillbaka igen förstås!
Så, glad sommar till alla, till fiskarna och måsarna! Ja katterna också för sjutton!
Panos Alepliotis
