DEBATT Den minnesgode läsaren kommer säker ihåg debatten om religion som fördes i Riktpunkt i vintras – där fanns en artikel av Tudor Häggberg och en replik av Marina Weilguni, och även några kommentarer från andra läsare. Nu fortsätter diskussionen, och Tudor Häggberg har fördjupat och förtydligat sina synpunkter – intressant läsning som redakionen hoppas genererar respons och repliker. Vi lämnar över ordet och låter Tudor Häggberg ställa den centrala frågan:
Vad är religion?
Religion är inte en naturlig eller evig företeelse, utan en ideologisk konstruktion: ett system av berättelser, riter och normer som förmedlar värderingar i metafysisk form. Religioner utgår från föreställningar om gudar, andar eller övernaturliga väsen, men dessa figurer är i grunden bärare av samhälleliga normer. Religiösa skrifter – oavsett om de kallas heliga eller inte – är ideologiska texter. De liknar fabler: berättelser med en sensmoral. Men till skillnad från fabler gör religionen anspråk på evig sanning. Det är här dess reaktionära kärna framträder.
Religionens historiska utveckling
Religion har alltid haft en nära koppling till det ekonomiska systemets och härskarklassens behov. Under klassamhällets framväxt utvecklades religionen från muntliga traditioner till skriftliga doktriner. Denna övergång innebar att religionen kunde fungera som ett stabilt ideologiskt instrument för att legitimera makt och kontrollera befolkningar.
I den förkapitalistiska epoken var religionerna relativt formbara – det vill säga deras tolkningar kunde förändras över tid för att passa den styrande klassens behov. Tolkningar kunde förändras med jämna mellanrum, ofta genom nya prästerliga uttolkningar eller profeter – något jag här kallar för en ”tolkningsfrist”, alltså det sociala och ideologiska utrymme som tillät omskrivningar eller nya tolkningar av läran.
Men när kapitalismen trädde in i sin mer utvecklade fas, med en mycket snabbare takt av förändring i produktion, konsumtion och samhällsstruktur – vad vi här kallar kapitalismens högre takt – krävdes också en snabbare ideologisk anpassning. Detta ställde stora krav på religionen, som genom sin karaktär av absolut sanning inte kunde hålla jämna steg. Det blev allt svårare att ”uppdatera” läran när varje ord i skriften gjorts heligt och orubbligt. Detta är vad jag menar kan betecknas som en oformbar religion: en religion som förlorat sin historiska förmåga att anpassas till nya maktstrukturer genom nytolkning. Religionen är inte längre ett flexibelt maktmedel, utan en fastlåst dogm. Tolkningen är frusen.
Judendomen är ett tydligt exempel på detta. Efter 1800-talet har det skett mycket få förändringar i den normativa, halakiska tolkningen av de judiska skrifterna inom huvudfåran (ortodox och konservativ judendom). Inga nya profeter accepteras, och de centrala religiösa lagarna betraktas som eviga. Detta gör judendomen oformbar i vår definition – inte för att det saknas inre debatt, utan för att ingen ny tolkning faktiskt kan etableras som norm utan att bryta med själva religionens premisser. Detsamma gäller i hög grad islam, där Koranen ses som Guds oföränderliga ord. Protestantismen i kristendomen, som tidigare tillät viss individuell tolkning, har i modern tid också fastnat i ett liknande läge, där doktriner kodifieras och ideologiskt fryser.
Religionens roll i dag
I det senkapitalistiska samhället har religionen förlorat sin aktiva funktion som stöd till den nuvarande härskarklassen. Den bär fortfarande på de normer och värderingar som tjänade tidigare ekonomiska system – men utan att kunna omformuleras för nya behov. Religionens dogmatism gör den oförmögen att förändras. Nya profeter accepteras inte, nya budskap misstänkliggörs. Istället återanvänds gamla läror i reaktionär riktning. Religionen blir då ett ideologiskt vapen för den bakåtsträvande småborgerligheten eller fascismen, inte ett redskap för befrielse.
Religionens funktion under socialismen
Under socialismen kommer religionens funktion inte att förändras i grunden. Det är inte möjligt att ”omtolka” dess innehåll i progressiv riktning utan att samtidigt förneka dess dogmatiska struktur. Religionen är ett slutet system, inte öppet för vetenskaplig kritik eller samhällelig omvandling. Historiskt har religionen stått på härskarnas sida: med kungar, med kejsare, med fascister. Den har legitimerat krig, förtryck, kvinnoförakt och klassklyftor. Även dess ”förlåtande” former bygger på idén om människan som syndig, ofullkomlig och beroende av en högre makt.
Detta står i direkt motsättning till den revolutionära kommunismens ideal:
– Vi vill ha allt. Vi vill att alla människor ska leva goda, bekväma och fullvärdiga liv, utan att offra sin värdighet eller frihet.
– Vi är inte dogmatiska. Vi erkänner inte några absoluta sanningar. All kunskap måste kunna prövas, omvärderas och utvecklas.
– Vi tror inte på metafysik. Kommunismen bygger på dialektisk materialism: en vetenskaplig förståelse av världen, utan övernaturliga antaganden.
– Vi bygger revolutionen på sanning. Religionen bygger på illusioner, ofta medvetna lögner i härskarklassens tjänst. Vi kan inte befria proletariatet med lögner – bara genom ärlighet, kunskap och klassmedvetande.
Om vetenskapen
Vetenskapen är inte ofelbar, men dess metod gör det svårt att upprätthålla lögn och ideologisk manipulation över tid. Den vetenskapliga metoden – till skillnad från religion – bygger på prövning, transparens och möjlighet till kritik. Vetenskapen kan förvanskas, men när den gör det förlorar den sin karaktär av vetenskap. Därför är vetenskapen inte en garant för sanning – men den är det enda system för kunskap vi känner till som över tid tenderar mot sanning, inte bort från den.
Ska kampen mot religion stå i fokus?
Nej, vår huvudsakliga uppgift är klasskampen. Men precis som vi erkänner genus-, klimat- och antirasistisk kamp som nödvändiga delar av vår rörelse, måste vi också bekämpa metafysiska föreställningar, dogmatism och vidskepelse. Vi kan inte föra klasskamp i en fråga och kontrarevolution i en annan.
Kampen mot religion är en del av kampen för klassmedvetande – och därmed en del av den proletära revolutionen.
Tudor Häggberg
