UTRIKES FACKLIGT Ungefär tusen arbetare som arbetar med matservering på basebollaget Boston Red Sox hemmaarena, Fenway Park, samt på den intilliggande konsertarenan MGM Music Hall, hotar nu med strejk efter att förhandlingarna med arbetsköparen Aramark brutit samman. Arbetarna är organiserade i fackföreningen Unite Here Local 26 och kräver en höjning av minimilönen till 12 dollar i timmen – en blygsam begäran i ett av världens rikaste länder.
Strejken gäller lagerarbetare, servitörer, diskare och kockar – alltså de händer och kroppar som varje dag håller kapitalets skrytbyggen igång med sitt slit, men som själva knappt har råd med de varor de säljer. Trots den skenbara “amerikanska drömmen” är verkligheten för dessa arbetare den vanliga: låga löner, osäkerhet och ett liv i ständig kamp för överlevnad.
Aramark – ett transnationellt bolag som gör miljardvinster varje år – erbjuder ett löneförslag som knappt ens matchar inflationens svältkost. Samtidigt förbereder sig företaget för att bryta en eventuell strejk genom att hämta in strejkbrytare från andra anläggningar.
Fackföreningen uppmanar nu supportrar att visa solidaritet med arbetarna: gå på matcherna, men köp ingenting från försäljningsställena. En strejk här skulle vara historisk – den första någonsin i Fenway Parks 113-åriga historia.
En del av en global våg av arbetarkamp
Bakom varje varmkorv, varje läsk, varje konsertbiljett döljer sig arbetarkroppar som pressas till det yttersta för att andra ska kunna konsumera. Aramarks strategi – att hota med strejkbrytare – är inget annat än en öppen krigsförklaring från kapitalet mot de arbetande. Det är inte bara en konflikt om dollar och cent – det är ett uttryck för kapitalismens grundläggande motsättning: mellan arbete och kapital, mellan produktion och profit.
Att kräva en lön som går att leva på är inte radikalt – det är ett minimalt uttryck för människovärde. Men i det kapitalistiska samhället är till och med detta ett hot, eftersom varje höjning av lönerna innebär en minskning av profiterna – och därmed ett brott mot kapitalets heliga princip: utsugning för ackumulation.
Vi måste tydligt slå fast att denna kamp inte är isolerad. Den är en del av en global våg av arbetarkamp där arbetare inom transport, vård, logistik och nu även evenemangsindustrin reser sig mot de villkor som den borgerliga staten och dess kapitalistiska herrar tvingat på dem.
Solidariteten med dessa arbetare måste vara kompromisslös. Arbetarklassen i Boston har samma fiende som arbetarklassen i Buenos Aires, Malmö och Gaza – kapitalet.
Endast genom kamp, organisering och medvetenhet kan vi bryta bojorna och återta kontrollen över det vi själva skapar.
