DEBATT Det har blivit modernt att demonstrera demokratins kulisser. I det kapitalistiska världssystemets centrum och periferi drar presidenter på sig gummihandskar, plockar fram batongen, motorsågen eller kulsprutan och krossar det lilla som återstår av de borgerliga institutionerna. Allt i namn av ”nationell säkerhet”. Allt i namn av profiten.
Medan Trump sparkar domare, beslagtar medel från skolor och migrantarbetare för att ösa dem över Pentagon och militärindustrin, medan Javier Milei sprutar vattenkanoner på pensionärer i Buenos Aires, medan Macron blåser upp och punkterar sin ”vänsteropposition”, ger sig Erdoğan i kast med nästa steg i Turkiets fascistiska omvandling.
Imperialismens cyniska dubbelspel
Arresteringen av Ekrem İmamoğlu, borgmästare i Istanbul och ledare för det största oppositionspartiet CHP, är inget undantag. Det är regimens planerade svar på att CHP besegrade regeringspartiet i lokalval. Förtalsmål och terroranklagelser är numera regimstandard i Ankara. Men här handlar det inte bara om rädslan för oppositionen – det handlar om ett tydligt godkännande uppifrån. Från Washington.
Trump kallade Erdoğan sin ”vän”. En ”tuff kille” som ”gjorde jobbet i Syrien”. En strategisk bulldog som bekämpar kurderna, trycker ner oppositionen, samarbetar med NATO och samtidigt tjänar på att sälja vidare azerisk olja till Israel – trots retoriken om Palestina. Det är detta som är imperialismens cyniska dubbelspel.
Iran som nästa bricka i det imperialistiska spelet
Tre dagar före gripandet av İmamoğlu ringde Erdoğan till Trump. Syrien, Ukraina, kurderna, Iran. Och vad är det som förbereds i bakgrunden? En potentiell allians med USA i en militär aktion mot Iran.
USA:s finansminister har redan signalerat att ”maximalt tryck” på Iran ska återupptas. Och Erdoğans nya utrikesminister Hakan Fidan, tidigare chef för underrättelsetjänsten MIT, anklagar Iran för att stödja kurdiska separatister. Turkiet hotar med att spela det etniska kortet genom att påminna om den stora azeriska befolkningen i nordvästra Iran – en signal om att Ankara är beredd att elda på interna konflikter på uppdrag av USA.
Detta är inte isolerade händelser. Det är sammanflätade delar av det imperialistiska spelet, där stormakter omfördelar världen, bränner regioner, byter ut ”stabila” regimer och jagar marknader och råvaror – i konkurrens med Kina och andra block.
Kapitalets globalisering kräver repressionens globalisering
Vi lever i en tid där liberala masken faller snabbare än någonsin. Nationalismen används som hammare, och ”terrorlagar” blir verktyget för att slå ner alla former av opposition – vare sig det är liberal, islamistisk eller kommunistisk.
Men det verkliga hotet – det som väcker mest panik hos Erdoğan, Trump, Milei och Macron – är den vaknande arbetarklassen, den verkliga oppositionen. Därför riktas repressionen inte bara mot partier utan mot fack, mot studentrörelser, mot folkets spontana vrede i gatuprotester och ockupationer.
Kapitalet befinner sig i en ny fas av reaktionär omstrukturering. Välfärd blir rustning. Demokrati blir dekret. Parlamentsval blir fångenskap. Detta är inte bara auktoritarism – det är förberedelse för krig, kris och omfördelning av världen.
Det enda svaret är proletariatets organisering, inte som passiv åskådare – utan som revolutionär kraft. Det är dags att bygga internationalistiska band mellan kämpande arbetare i Argentina, Turkiet, USA, Palestina, Ryssland, Europa – mot all imperialism, för socialism.
Kapitalets brutalitet föder vår klarhet. Och vår klarhet föder motstånd.
Josef Brant
