TEORI & HISTORIA På webbplatsen MLToday hittar man just nu en klargörande artikel av Greg Godels om imperialismen, vad den är och vad den multipolära världen som ofta nämns som ett hopp om en bättre framtid står för. Det är inga nya analyser, men de är tydliga och väl värda en läsning. Det är inte de länder som talar sig varma om anti-imperialism och multipolaritet medan de kämpar för sin plats i en ny hackordning som står för framtidshoppet – det hoppet finns bara hos arbetarklassen och folket i alla länder.
Godels börjar med att ställa Lenins och Kautskys teorier om imperialismen mot varandra. Lenin hävdade som bekant att konkurrensen mellan större och mindre makter samt deras koalitioner och allianser är det som leder till krig, medan Kautsky menade att krig eller hotet om krig skulle få stater att samexistera, lägga rivaliteter åt sidan och skapa ”…en federation av de starkaste, som avstår från sin kapprustning.” Alltså menade Lenin att konkurrensen mellan stormakter oundvikligen leder till krig; och Kautsky menade att konkurrensen mellan stormakter oundvikligen leder till en stabil fred. Det är länge sedan Lenin och Kautsky drabbade samman teoretiskt, men deras arvingar är i fullkt sving idag.
Godels lyfter att den ”vänster” som längtar efter Kautskys utopi idag ser USA som det stora hindret för en världsfred. De ser lösningen i BRICS-koalitionen, som framställs som representant för det perifera ”Globala Syd” och är de fattigas allierade i kampen mot de rika kärnländerna, alltså USA och dess allierade. BRICS-länderna var ursprungligen Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Alliansen har seglat upp som den största utmanaren till den västliga dominansen och man samlar ungefär hälften av världens befolkning och ungefär en fjärdedel av världens samlade BNP. Numera ingår flera andra länder, bland annat Etiopien, Saudiarabien, Iran, Egypten och Förenade Arabemiraten också anslutit sig.
BRICS-fantasins misslyckande visas tydligast genom att granska hur BRICS och dess medlemsstater har reagerat på nyliga avgörande världshändelser, skriver Godels och tar upp Israels folkmord på det palestinska folket i Gaza: BRICS och dess medlemsstater uttryckte skarpa invändningar, men fortsatte i själva verket sina omfattande ekonomiska relationer med Israel, de trotsade inte blockaden och erbjöd inget materiellt stöd till palestinierna. Det är inte det enda exemplet som tas upp, och listan avslutas med Kuba som inte heller får mer än marginellt stöd nu när landet står inför en möjlig existentiell kris. Här visas tydligt att fakta motsäger teorin om multipolariteten och dess förkroppsligande i BRICS-alliansen. Snarare än att visa en ny anda av samarbete, ömsesidigt intresse, internationalism och solidaritet tycks BRICS-medlemmarna basera sin utrikespolitik på snäva egenintressen.
Godels tar upp en detaljerad och skarp kritik av BRICS hyckleri som gjorts av Patrick Bond, främst med avseende på Gaza. Denne påpekade att BRICS-medlemmen Sydafrika stod för 15 % av Israels kolbehov år 2025, och att Ryssland levererade 30 % av Israels råolja och 45 % av importerat raffinerat petroleum med ursprung i BRICS-partnern Kazakstan. Bond skriver också: ”Kinesiska drönare (tiotusentals vid det här laget) tillverkade av DJI och Autel surrar över Gaza och Västbanken och används för att släppa granater på civila… dessutom äger ett kinesiskt statligt bolag den nya hamnen Haifa Bayport medan ett annat byggde Ashdodhamnen… vilket tillsammans har möjliggjort en årlig ökning av bilateral handel med 5 % sedan 2021.” Bonds granskning leder inte oväntat till slutsatsen att BRICS i själva verket främjar global företagsmakt under täckmanteln av multipolarism.
Josué Veloz Serrade är en annan skarp kritiker som tas upp i artikeln. Serrade riktar sin kritik mot de nationer som skulle kunna stödja Kuba inför ett existentiellt hot från USA, särskilt de som förespråkar multipolaritet och hyllar BRICS som antiimperialistiskt. Här är det viktigt att notera att Ryssland och Kina i sin retorik kräver ett slut på unipolariteten, medan deras verkliga mål är att integreras i det system de säger sig motsätta sig. Genom att överge Kuba erkänner de att deras verkliga mål inte är att förändra världsordningen utan att förbättra sin position inom den.
Greg Godels avslutar med en skarp formulering om den kamp som krävs för freden – där teorin om multipolaritet varken är antiimperialistisk eller en ersättning för kampen mot imperialismen. De som sätter sin tilltro till multipolaritet och BRICS gör kampen för global rättvisa och fred en björntjänst, skriver han och fortsätter ”Det kan inte finnas någon effektiv antikrigsrörelse i vår tid utan klarhet om det imperialistiska systemet. Fred kan endast uppnås om vi förstår och bekämpar krigens orsaker – utan att förlita oss på en grupp länder som främst försöker skydda eller förbättra sin egen position inom systemet.”
