VAL 2026 De så kallade ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen har lett till heta debatter – ska man kvotera, så att en viss andel av månaderna är vikta för pappor eller ska man låta människor välja fritt vem som ska vara hemma med småbarn?
När KD och SD vill slopa kvoteringen är det dels ett ideologiskt ställningstagande för att lägga huvudansvaret för barn och familj på kvinnorna, men det är också populistiskt valfläsk. Vi lever som bekant i ett patriarkat, och det betyder att män tjänar mer än kvinnor generellt. De kvinnodominerade yrkena är sämre betalda, och det gäller även om utbildningsnivån är ungefär likadan. Därför är det ett större ekonomiskt avbräck för en familj när den som tjänar mest är föräldraledig och många skulle välkomna att slippa kvotering.
Därför vacklar flera av de andra partierna omkring i frågan. När Moderaterna vill behålla tre öronmärkta pappamånader, medan Socialdemokraterna, Liberalerna ochMiljöpartiet talar om en tredelning av föräldraförsäkringen (en del till vardera föräldern och en del där man själv bestämmer vem som ska utnyttja den) vill de dels framstå som jämlika och feministiska, och dels vet de att arbetande människor i dagens Sverige måste vända på varje krona, och att en kvotering kan sänka en familjs ekonomi – inget som gör ett parti populärt på valdagen.
Börja i rätt ände av problemet, kanske?
Då tänker man sig förstås att det vore trevligt om något parti började i rätt ände av problemet och frågande sig varför kvinnor idag fortfarande återfinns i låglöneyrken. De skulle också kunna fråga sig hur det kommer sig att dessa låglöneyrken i så hög grad finns inom vård och omsorg, som är kvinnors traditionella ”ansvarsområden”, och som inte står för den mervärdesproduktion som kapitalet behöver. Nu sker neddragningar inom den sektorn och de vårdande arbetsuppgifterna börjar flytta in i hemmet igen – pengarna går istället till militär upprustning. Kanske skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnans deltagande i den kapitalistiska ekonomin är mera villkorad än mannens, att kvinnorna är en reservstyrka som finns på arbetsmarknaden när det passar kapitalet och att detta avspeglar sig i kvinnors löner och livsvillkor? Kanske kan man fråga sig varför så många kvinnor arbetar deltid för att familjen ska kunna fungera, och dra slutsatsen att kvinnorna därför är mera utsatta för skiftningarna i kapitalets behov – de drabbas hårdare av sänkta reallöner och arbetslöshet, de gör ett oavlönat dubbelarbete och får också sämre föräldraförsäkring än män.
Kan vi då hoppas på en sån antikapitalistisk klarsynhet hos Vänsterpartiet? Det känns nästan skamligt att behöva ställa en så basal fråga och sen vara tvungen att besvara ned med nej. V vill nämligen dela föräldraförsäkringen rakt av i ett slag för jämlikheten, utan människors möjlighet att välja själva. Nu talar både V och MP givetvis om att samhället måste bli mer jämlikt i övrigt också, att kvinnor ska uppvärderas i arbetslivet och annat mer. I ett sånt trevligt samhälle är det ju inga problem med fler pappamånader, det blir ju då inga ekonomiska konsekvenser, tänker man.
Ja, vad ska man säga? Såhär blir det när man saknar all förståelse för hur kapitalismen fungerar, när jämlikhet blir en fråga om kosmetiska rättelser på ytan, och när de strukturella funktionerna i utsugning och förtryck helt enkelt förbigås med tystnad. Att välja mellan de olika förslagen leder ingenstans. I vissa fall blir arbetarfamiljen fattigare och lite mera låtsasjämlik, i andra fall blir arbetarfamiljen lite mindre fattig (men fattig i alla fall) och lite mindre låtsasjämlik.
Strunta i den meningslösa debatten, strunta i att nagelfara jämlikhetseffekterna av en liten ytpolering som fiskar efter kvinnoröster! Vilka dagar som är reserverade för vem löser inte den grundläggande ojämlikheten mellan kvinnor och män. Lägg din röst på Sveriges Kommunistiska Parti som vill bygga ett samhålle utan utsugning, där kvinnor och män är jämlika på riktigt – att det är en grundförutsättning för att vi ska kunna ta hand barnen på bästa möjliga sätt är självklart.
