UTRIKES FACKLIGT Arbetare vid Balcas sågverk i Enniskillen i Nordirland går ut i strejk efter att ha avvisat ett lönebud på tre procent. Den första 24-timmarsstrejken planeras till den 18 juni, med ytterligare strejkdagar den 25 juni och 2 juli om arbetsköparen inte lägger fram ett bättre bud. Strejken väntas stoppa all träproduktion vid anläggningen.
Balcas ägs av Glennon Brothers, en större träindustrikoncern. Enligt facket Unite tjänar många arbetare vid sågverket knappt mer än minimilön, medan nyanställda ligger på själva minimilönen. Arbetet beskrivs som tungt och farligt. Balcas har tidigare bötfällts efter en arbetsmiljöolycka där en Unite-medlem fick foten amputerad, en olycka som enligt utredningen hade kunnat undvikas.
Här blir klassfrågan tydlig. Träindustrin bygger på arbetarnas kroppar, yrkeskunnande och risker. De hanterar maskiner, material, transporter och produktion i en miljö där misstag, brister och slitage kan få livsavgörande konsekvenser. Ändå försöker arbetsköparen hålla lönerna nära bottennivå.
Ett bud på tre procent i en tid av höga levnadskostnader är inte respekt. Det är ett försök att få arbetarna att acceptera fortsatt press nedåt. När lönerna inte följer priserna betyder det att arbetarna blir fattigare trots att de fortsätter producera. Kapitalet försöker därmed höja utsugningsgraden genom att låta inflationen äta upp lönen.
Arbetsmiljöfrågan går inte att skilja från lönefrågan. Ett företag som betalar lågt och samtidigt låter farliga brister uppstå visar samma grundläggande inställning: arbetaren betraktas som kostnad och förbrukningsvara. Kapitalet räknar på produktion, marginaler och leveranser, medan arbetaren bär risken med sin kropp.
Strejken vid Balcas visar att arbetarna inte längre accepterar denna ordning. När produktionen stannar syns det omedelbart vem som skapar värdet. Det är inte ägarstrukturer, bolagsnamn eller styrelser som gör timret till varor. Det är arbetarna på golvet.
Arbetarklassens krav är enkelt och rättvist: löner som går att leva på, säkra arbetsplatser och respekt för det arbete som håller produktionen igång. När arbetsköparen vägrar måste arbetarna använda sitt starkaste vapen – strejken. Balcas-arbetarnas kamp är därför en kamp inte bara för några procent, utan mot hela den ordning där farligt arbete och låga löner görs till normalitet.
