KRÖNIKA En rad analytiker och politiska krafter påstår att den israeliska statens politik härstammar från regeringskoalitionens interna problem och från Benjamin Netanyahus försök att hantera dem utan att riskera sin egen regeringsställning. Andra talar om den extremhögerorienterade Netanyahu, som med stöd från den likaså extremhögerorienterade Trump och EU:s oförmåga att ingripa, driver sin dröm om ett ”stort Israel”. Andra påstår att problemet är ”sionismen”, det vill säga den israeliska reaktionära ”nationalismen” och expansionsdogmatism som förnekar det palestinska folkets existens.
Här måste det förklaras att sionismen är en form av rasism. Det fastslog av FN:s generalförsamlings 30:e session (november 1975) som beskrev sionismen som en form av rasism och rasistisk diskriminering. Naturligtvis kämpar sionisterna med att glömma detta och strävar efter att det ska finnas en ny definition i framtiden, direkt eller indirekt genom att återkalla beslutet. Sionismen är ett instrument för de mest extrema aggressiva kretsarna inom den amerikanska imperialismen.
Men är det så att dagens avskyvärda politik som Israel bedriver mot Palestinas, Libanons och Syriens folk härstammar från ovanstående teorier? Kunde Israel ha en annan snällare politik inom kapitalismen? Finns det en snäll kapitalism? De så kallade arbetarregeringarna i Israel har inte visat nån annorlunda politik. Mildare former ja, men strategin har alltid varit densamma: att ta över allt territorium av intresse för kapitalet.
Även om alla dessa teorier om Israels agerande kan belysa verkliga aspekter av frågan, döljer de den stora bilden.
Den stora bilden är att Israel är en borgerlig stat i Mellanöstern som från sin grundläggning och framåt har spelat och fortsätter att spela en avgörande roll i att främja USA:s, NATO:s och EU:s ekonomiska, energipolitiska och militära planer i regionen. Först i konfrontation med Sovjetunionen och dess inflytande över de arabiska nationala befrielserörelserna och anti-imperialistiska rörelserna, och senare mot de konkurrerande kapitalistiska krafterna i det så kallade eurasiska blocket – Kina, Ryssland och deras allierade i området (framför allt Iran).
Över Gazas ruiner dras vägar för transport av varor och energi, och olika affärsprojekt utvecklas. Denna målsättning har den israeliska borgerliga klassen har alltid haft och driver den med extra intensitet för närvarande, för att främja sina egna intressen och framför allt för att omöjliggöra skapandet av en verkligt oberoende och fri palestinsk stat. På så sätt vill Israel framträda som den dominerande makten i regionen, i konkurrens med andra borgerliga stater som Turkiet och Iran.
Dessa intressen uttrycker Netanyahu-regeringen, och det är därför den stöds trots de interna motsättningar som finns i Israel.
Med andra ord: ”sionismen” kan vara den israeliska statens officiella reaktionära ideologi, men den kan inte betraktas som den verkliga orsaken till det krig som Israel för mot palestinierna och sina grannar, men också mot Iran. Den är det ideologiska ramverket som legitimerar dessa krig inför den israeliska befolkningen.
Att fördöma sionismen men inte kapitalismen, att kämpa mot sionismen utan att gå till grunden med de ekonomiska och imperialistiska intressen som skyddar sig bakom nationalistisk och religiös propaganda är därför minst sagt naivt.
Samtidigt alla som i ord fördömer sionismen låter man Israel mörda och förstöra. Men en gång ska kampen återigen gälla grunden och inte hur kapitalismen är uppbyggd. Det är kampen som leder till arbetarnas makt.
Panos Alepliotis
